Malcolm, 11, går i Engelska skolan i Gubbängen. Lillebror Douglas, 8, går i kommunala Hökarängsskolan. Och både mamma och pappa har våndats över skolvalet. De tycker att valfrihetens pris är alldeles för högt.
Kan man säga att de är typiska, familjen Kant i Farsta? Förmodligen inte. Men några av de omständigheter som lett till att två av deras barn går i olika skolor känns sannolikt igen.
För ett par år sedan lades Västbodaskolan i Farsta ner, trots motstånd från föräldrar. Tanken var att spara kvadratmetrar. Flera fristående aktörer som Distra, Vittra, Kunskapsskolan och Engelska skolan hade eller var på väg att etablera sig på lagom pendelavstånd, och stadsdelsnämnden (som då hade ansvaret för skolorna) hävdade att den var tvungen att ”ta sitt ansvar” och lägga ner. Missnöjet med den kommunala skolan växte till orkanstyrka. I dag går 20 procent av Farstas elever i fristående skolor och av det totala antalet elever går 18,6 procent i skolor i andra stadsdelar än Farsta.
- De flesta föräldrar är oroliga för skolor med dåligt rykte. Snacket går, det är svårt att värja sig, säger Elsa, mamma till Malcolm och Douglas.
Och börjar några flytta sina barn, ja då rullar bollen lätt i gång:
- Många utgår från att friskolor är bättre per definition. Snyggare lokaler, mer engagerade lärare. Men så är det ju inte, säger Johan Kant.
Att deras skolval förknippades med mycket oro är ingen överdrift, dessutom är pappa Johan principiellt emot friskolor. Men Malcolm ville gå i Engelska skolan för engelskans skull, morfar är från USA. När han fick med sig sin bästa kompis blev valet lätt. Lillebror Douglas valde Hökarängsskolan och vill inte byta. Familjen är nöjd, även om de givetvis har synpunkter.
- Vi ägnar oss åt en elitisering av skolorna redan på grundskolenivå. Skolverket kan skriva hur många gånger de vill att vi har likvärdiga skolor där alla ska ha samma chans, det är bullshit, säger Johan.
Han jobbar själv som lärare, i en annan kommun. Han har sett hur duktiga elever drar med sig dem som har det svårare, hur de gör tiden i klassrummet intressantare för alla. När de ”duktiga” försvinner, sjunker ofta förväntningarna på dem som är kvar:
- Det är nästan det värsta, att det finns skolor där pedagogerna knappt förväntar sig att eleverna ska klara målen. Men om 18 elever i en klass inte klarar målen i matte, är det elevernas fel? Tänk om det faktiskt är skolans?