STHLM

Men hur vi än gör, så gör vi fel

Marken är minerad, fallgroparna djupa. Att försöka hitta rimliga förklaringar till att stenar haglar och bilar brinner är ett journalistiskt riskprojekt.

Det är enkelt att peka ut maktlöshet och utanförskap som orsaken till social oro. Och vi vet att nyfattigdomen och utsattheten till stor del är etnifierad.

Så när medierna ska beskriva vad som nu händer i de förorter som bokstav­ligen och bildligt talat brinner ingår vi i en pakt med djävulen.

För hur ska vi berätta om det som händer utan att spä på föraktet och fördomarna? Hur ska vi berätta så att det går att förstå utan att öka främlingsfientlighet och utanförskap?

I Husby är det bara få medborgare som vill prata med journalister. Några av dem är tysta av rädsla. Andra för att de uppger sig hata etablerade medier. DN:s fotograf blir sparkad när han, likt polis- och räddningstjänst, försöker göra sitt jobb: skildra det som händer.

Och alla involverade är ytterst medvetna om att den mediala exploateringen av äkta frustration på grund av social utsatthet i allmänhet – och av våld i synnerhet – kortsiktigt endast leder till en sak: större spänningar, fler bilar som brinner.

”Ni kommer ju bara när vi kastar sten och förstör”, fick en kollega höra när hon senast var ute i den mytomspunna förorten.

Det är inte sant. Varenda reporter, i varenda svensk stad där det finns resursfattiga områden, har skrivit artiklar om välvilliga satsningar och projekt, om engagerade eldsjälar och vitala mötesplatser. I artiklar, radio- och tv-inslag har de ökade klyftorna, den ojämlika skolan och den kriminalitet som finner näring i utanförskapets stigmatiserande mylla beskrivits så många gånger att vi troligen blivit blinda.

Men hur vi än gör, gör vi fel. För det som syns är antingen det myspysiga vid grönsaksstånden på torget – eller så är det de stenkastande ligisterna. Så klart ingen känner igen sig. Och så klart att det inte går att ta de svartvita bilderna på allvar – oavsett vilken sida det är som använder sig av den metoden att beskriva verkligheten.

Jag har träffat lika många engagerade och hängivna poliser som aldrig i livet skulle säga ”apa” till någon som jag har träffat välartade och ambitiösa ungdomar som råkar bo i för­orten.

Nu försvinner de bakom rökridåerna och tro mig, många av dem lider i tysthet, i värsta fall ger de upp.