STHLM

”Min mamma hittade mig helt utslagen på golvet”

Var femte tjej och var sjätte kille mellan 18 och 24 år i Stockholms län har fått en psykiatrisk diagnos. Det är en fördubbling på bara några år. DN har träffat tre unga med erfarenhet av att må dåligt. De är överens om en sak – det är för få som lyssnar.

Allt fler unga stockholmare söker sig till psykiatrin. Var femte tjej och var sjätte kille mellan 18 och 24 år hade 2011 fått en psykiatrisk diagnos. Av alla barn och unga upp till 24 år hade 13,2 procent fått en diagnos under en femårsperiod.

Orsakerna till ökningen antas förutom ökad psykisk sjukdom bero på tidigare underdiagnosticering samt att många går från primärvård till psykiatri där man faktiskt ställer diagnosen. Det tros bero på ökade krav från skolan som kräver diagnos för att ge stöd, samt bättre rutiner för diagnoser.

Pojkar lider främst av beteendestörning, stress och adhd och flickor av stress, depression och beteendestörning. 2014 gick var tionde tonåring till Bup, Barn- och ungdomspsykiatrin.

DN har träffat tre unga stockholmare med erfarenhet av psykisk ohälsa som mötts genom stödföreningen Tilia. Filippa Kylberg har haft problem med ätstörningar och prestationsångest. Denise Jansson har en bakgrund med självskadebeteende, ätstörningar och panikångest och fick diagnosen borderline, som hon själv är skeptisk till. Robin Bergström blev utbränd när han var 21 år, men fick i stället diagnosen social fobi och därför inte rätt hjälp.

Vad fick er att må dåligt?

Robin: För mig spelade skolan en stor roll. Skolan är inte strukturerad för de känsliga och empatiska. Att gå tolv år i ett sådant institut, det säger sig självt – du är inte redo att möta världen när du kommer ut.

Denise: Det är den svåraste frågan och den alla ställer. När man mår dåligt kan det vara svårt att förstå varför och därför ger man upp när man får den frågan. Jag sportade mycket och hetsen över att vara i form och träna så mycket blev för mycket.

Filippa: Bara ordet psykisk ohälsa gör många obekväma och det är negativt. När man mår dåligt behöver man prata om det då, när det är färskt. Men det finns inget utrymme för det eftersom det inte är socialt accepterat. För mig var det nog en kombination av personlighetsdrag och omgivning. Jag har alltid velat göra alla nöjda, till den grad att jag kört slut på mig själv. Man får ju positiv bekräftelse för till exempel bra betyg – inte för att man stannar hemma och tar det lugnt en kväll och tar hand om sig själv.

Foto: Paul Hansen

Är det lätt att klandra sig själv för hur man mår?

Denise: Första gången jag sökte hjälp kunde jag verkligen inte se klart själv. När jag fick frågan ”varför” kom jag på mig själv med att säga något som inte alls stämde, jag förmildrade allting. Jag kände en oerhörd skuld över att må dåligt och ville inte vara till besvär.

Robin: Ja, det är så systemet är uppbyggt. Om man sjukförklarar symptomen slipper man förändra strukturen – det är alltid vi som mår dåligt som är sjuka och inte samhället vi mår dåligt av som är sjukt.

När och vart vände ni er när ni sökte hjälp?

Filippa: Efter att jag mått dåligt i två år pratade jag med en äldre kompis som var min konfirmationsledare och mentorsförebild. Hon uppmärksammade att något behövde göras och kontaktade min mamma.

Denise: Det var min hemlighet i många år. Till slut skrev jag ett långt mejl till min mamma där jag berättade allting. Jag bad henne att inte prata med mig om det utan söka hjälp åt mig i stället. Själv visste jag inte vart jag kunde vända mig. Då kontaktade hon Bup, det hade jag aldrig vågat på egen hand.

Robin: Min mamma hittade mig helt utslagen på golvet. Innan dess hade jag aldrig diskuterat känslor. Flera läkare jag mötte då sa att de jobbat med utbrändhet i flera år och att man inte kan bli utbränd vid 21. Därför ändrade jag inte min situation och blev utbränd igen vid 23.

Foto: Paul Hansen

Hur har ni blivit bemötta för psykisk ohälsa?

Denise: Jag fick ansiktsförlamning och då märkte jag en stor skillnad, fler visade oro. Ansiktsförlamningen ledde sedan till att jag mådde ännu sämre psykiskt och då var det lätt för mig att skylla på det fysiska besväret om folk frågade hur det var.

Filippa: De flesta har lättare att relatera till fysisk smärta. Den psykiska smärtan som gör jätteont har inte alla upplevt och det blir svårare att sätta sig in i, vilket gör att det är en stor oförståelse man möter.

Robin: Alla fysiska sjukdomar har en orsak men de psykiska anses grunda sig i individen. Att man inte tagit hand om sig. Men egentligen är det ofta förutsättningarna för att ta hand om sig som inte finns.

Hur ska man som förälder göra om man misstänker att ens barn mår dåligt?

Filippa: Det är viktigt att börja prata om det från början för att avdramatisera. Det handlar om att vara genuint intresserad och orka lägga tid på att lyssna. Men vissa har lättare att prata med någon utomstående, och det måste också vara okej.

Robin: Jag anser att vi har en epidemi som sprider sig i samhället och det är mental trötthet. Vi är så mentalt överbelastade att ingen rimligen har ork att möta svåra saker när man kommer hem en dag efter jobbet. Om vi inte kommer åt den tröttheten kan vi inte ta itu med det sjuka. Psykisk ohälsa måste behandlas med mänsklig energi.

Foto: Paul Hansen

Är psykisk ohälsa olika för tjejer och killar?

Filippa: Det tror inte jag. Men utåt sett kan det nog vara svårare och jobbigare att ta kontakt på grund av den stereotypa mansbilden.

Robin: Uttrycket kan nog vara annorlunda. Det är ju fler män som begår våldsbrott och är kriminella. Jag tror det bottnar i att vi inte har kontakt med våra känslor. Att prata om det med andra män är fortfarande minerad mark, jag har lättare att prata med tjejer. Vi måste komma åt den känsliga punkten – varför är det så jobbigt att vara sårbar?

Vad är ert råd till andra?

Denise: Det viktigaste är att lyssna och visa medmänsklighet. Det finns inte svar på allting, ett sätt eller en snabb lösning. Varken förminska eller förstora.

Robin: Att ta sig tid. Jag känner också att det är svårt trots att jag själv mått dåligt. Alla borde få gå första hjälpen – utbildning mot psykisk ohälsa, föreningen Tilia anordnar det.

Filippa: Ta personen på allvar från början. Det är vanligt att man först får höra ”alla känner så här, det är inget konstigt”. Och ni som frågar era barn – ha tålamod, till slut är de redo att prata.

Tidigare artiklar i serien

• ”Jag tycker appdejting känns ganska oseriöst”
Appdejter eller hemmafester? Niki Hennings, Maja-Wera Honkanen och Elliot Ahdrian går i gymnasiet. För DN Sthlm berättar de om bästa sättet att ”haffa” en partner och varför uppmärksamhet blivit viktigare än ett förhållande.

• ”För att bli populär måste man vara en bad boy”
De förväntas leva upp till både machoideal och vara den mjuke myskillen. Killarna i DN Sthlms ungpanel tycker att det pratas alldeles för lite om den faktiska press som unga killar känner i dag. – Många killar mår mycket sämre än vad som kommer fram, tror Isak Stockås, 17.

Filippa Kylberg

Ålder: 21.

Bor: Bro.

Gör: Gymnastiktränare och kanslist i samma förening.

Må bra-grej: ”Att prata.”

Robin Bergström

Ålder: 25.

Bor: Vårby.

Gör: Driver just nu projektet Peace, love and understanding.

Må bra-grej: ”Att skrika. Det är så befriande.”

Denise Jansson

Ålder: 21.

Bor: Upplands Väsby.

Gör: Studerar till undersköterska och är mentor i Tilia.

Må bra-grej: ”Att vara med mitt gudbarn och alla dem jag möter genom Tilia.”

Om du behöver stöd:

• Bris, Killfrågor.se, Tjejzonen, Tjejjouren, Föreningen Tilia, Föreningen Frisk och fri – Riksföreningen mot ätstörningar.

Tilia

• Tilia riktar sig till unga och vuxna i åldern 12–30 år. Arbetar med stödjande, förebyggande och opinionsbildande verksamhet. Har kontor i Stockholm, Umeå, Göteborg och Malmö och nås via mejl, telefon och chatt.

Fakta. Psykisk ohälsa i Stockholms län

• De vanligaste psykiatriska diagnoserna.

Pojkar

1. Adhd

2. Stress

3. Beteendestörning

4. Autism/Aspergers

5. Depression

6. Ätstörning

Flickor

1. Stress

2. Depression

3. Adhd

4. Beteendestörning

5. Autism/Aspergers

5. Ätstörning

Källa: Karolinska Institutet