Mobbning stoppas bäst av vuxna som vågar vara vuxna

Att det talas mycket om mobbning kan ses som ett framsteg. Det är ett tecken på att vuxenvärldens tolerans mot att starka elever förtrycker de svagare har minskat.

Det har under de senaste årtiondena också hänt saker. Att skolor har en kultur där lärarna ser mellan fingrarna med pennalism och låter äldre elever "uppfostra" de yngre hör i dag lyckligtvis till undantagen.

Men prat räcker inte. Elever som på lektionen gett rätt svar på frågor om hur man bör vara mot en kamrat, kan på rasten efteråt lika ohämmat som tidigare mobba en klasskamrat.

Skolor som utsett kamratstödjare bland eleverna kan ha tagit ett steg mot att minska mobbningen om även lärare och föräldrar engageras i att markera var gränserna går. Om däremot valet av kamratstödjare är det enda som görs, kan effekten bli obefintlig eller negativ. Skolan har fått något att peka på som bevis för att mobbning aktivt motarbetas - och slår sig sedan till ro.

Av DN:s serie artiklar om mobbning framgår (8/2) att ungefär var femte grundskola i Stockholm använder den så kallade Farstametoden. Enligt den ska föräldrarna inte kontaktas inledningsvis. Tanken är att de inblandade eleverna ska ingå ett kontrakt och mobbaren ges chansen att bättra sig.
Det kan nog fungera i fall där de som ingriper är erfarna lärare som åtnjuter stor respekt bland eleverna. Men modellen har allvarliga svagheter.

Mobbningen behandlas som en konflikt mellan två parter som gemensamt ska finna en lösning. Visst finns det konflikter mellan elever där båda parter är ungefär lika starka och medling kan fungera. Där elever systematiskt ger sig på någon som är svagare finns däremot inte två parter som båda måste göra eftergifter. Där finns bara en som måste ända sitt beteende och en annan som har rätt till de vuxnas skydd och stöd.

Därför är det oerhört viktigt att föräldrarna genast kontaktas när det finns tecken på att mobbning förekommer. Offren får inte lämnas i sticket. De behöver sina föräldrars stöd. Att föräldrarna engageras blir också en markering av att det som hänt inte är en sak mellan barnen utan i hög grad en gemensam angelägenhet för de vuxna.

Det finns mängder av olika program mot mobbning. De flesta bygger tyvärr mer på förhoppningar och vackra ord än på solid kunskap. En av de metoder som verkligen har utvärderats och i praktiken visat goda resultat är den som utarbetats av den svenske mobbningsforskaren Dan Olweus.

Olweus, som sedan många år är verksam i Norge, har identifierat fyra framgångsfaktorer i skolors insatser mot mobbning:
1. En skolmiljö präglad av värme, intresse och engagemang från de vuxnas sida.
2. Tydliga gränser mot icke-önskvärda beteenden.
3. Konsekvent användning av någon form av icke-fysisk och icke-fientlig sanktion mot dem som bryter mot reglerna.
4. Vuxna, i båda skola och hem, som uppträder som auktoriteter.

Till de eviga skolpolitiska trätorna hör frågan om det är den sociala fostran som kommer först och de goda skolresultaten sedan, eller om det tvärtom är en stark betoning av uppgiften att ge kunskap som lägger grunden för ett gott socialt klimat i skolan.

Motsättningen är falsk, för de faktorer som Olweus identifierat som avgörande för framgång i arbetet mot mobbning är desamma som de som brukar hittas bakom skolors goda studieresultat.

Vuxna ska uppträda som vuxna. De ska bemöta barnen med värme och respekt. Men samtidigt måste de våga vara tydliga med att de vet saker som barnen inte vet och att det finns sådant som inte är förhandlingsbart eller tänjbart.

I vissa grundläggande avseenden är lärare och föräldrar auktoriteter med rätt och skyldighet att bestämma.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut