STHLM

Närpoliserna färre än någonsin

Efter upploppen i Husby hyllade länspolismästare Mats Löfving ”satsningen på närpolisen”. I själva verket är det en verksamhet som tynar bort. Antalet närpoliser är färre än någonsin.

– Jag känner mig förolämpad av talet om satsning. Problemet är inte de frustrerade, småkriminella killarna i förorten. Det är polisledningens oförmåga att se värdet av vårt förebyggande arbete.

Polisen som säger det vill vara anonym. I 20 år har han jobbat i yttre tjänst, 12 av dem som närpolis. Liksom alla som DN Stockholm varit i kontakt med under researchen för artikeln är han ”smärtsamt medveten om den rådande resursbristen”.

För närpolisreformen – som skulle bli århundradets polisreform och som alltså fortfarande lyfts upp som en satsning – tycks i själva verket vara polisens egen variant av ”Kejsarens nya kläder”.

Och det finns skäl till att det inte fungerar som det var tänkt:
• Regeringens krav på att antalet uppklarade brott ska öka har lett till att fler poliser arbetar vid sina skrivbord. Förra året minskade antalet timmar i yttre tjänst med sex procent – tvärtemot ett annat påstått prioriterat mål: större synlighet.
• Statsmaktens krav på mätbara resultat har också lett till omprioriteringar av de resurser som faktiskt finns för poliser i yttre tjänst.
• Dessutom har antalet timmar som läggs på kommenderingar ökat drastiskt: Från 50.000 polistimmar 2001 till 98.000 under förra året.

Och närpolisens resurser tas ständigt i anspråk för detta, men också för den reguljära utryckningsverksamheten.

Men det finns fler anledningar, en av dem är medborgarnas syn på polisens arbete:

– Människor förväntar sig i första hand att de som begår brott ska åka fast och dömas för det. Vi kan inte sitta på samverkansmöten med representanter från olika delar av lokalsamhället och vara trovärdiga om vi inte i första hand lyckas stävja pågående kriminalitet, säger Niclas Andersson, chef för närpolisverksamheten i Västerort, där Södra och Norra Järva ingår – två områden som sticker ut i brottsstatistiken.

Enligt honom vet alla att det ”kontaktskapande arbetet” som närpolisen ska ägna sig åt genererat mycket positivt – även om det inte är mätbart. Dock kan det också ha lett till en övertro på polisens möjligheter att ensamt vända utvecklingen i ett område där belastningen är stor.

– Närpolisjobbet är svårt att definiera. Vad gör man som gör skillnad? Vad är nyttan? Självklart måste vi ställa oss de frågorna när resurserna är begränsade.

– Vi lever med en omfattande problematik i flera områden där människor begår brott utan att bli lagförda. Då är det svårt att motivera att vi ska åka runt i skolorna och prata med sexåringar, säger Niclas Andersson.

Han ser också stora pedagogiska problem med de lokala poliskontor som nästan aldrig är bemannade. Varför ska de över huvud taget finnas?

– Sannolikhet för att lokalen är stängd när man som medborgare kommer dit är stor, det skapar bara frustration. Det är bättre att vi är ute, rör oss i områdena, syns, menar han.

Andra poliser, varav ett par höga chefer, medger att det finns ett ”politiskt korrekt” svar på hur närpolisen fungerar och så ett annat, mer realistiskt. Men verkligheten har börjat komma i kapp:

Under den förra länspolismästaren Carin Götblads tid var närpolisen och de lokala poliskontoren ”heliga”. I dag tummas det alltmer, både på dem och på projekt med närpolisiär inriktning – även om den utåt sett hyllas.

– Man kan väl säga att satsningen i dag består av att vi upprätthåller organisationen, trots läget, konstaterar en hög chef.

Och den anonyme polisen i Väster­ort suckar:

– Det märkliga är att när vi som närpoliser äntligen får vara i våra områden så är det när det blir upplopp. Och då är vi iklädda kravall­utrustning i stället för tålamod.

Länspolismästare Mats Löfving svarar på kritiken i Dagens Nyheter på måndag.