”Vi ringde 112 och jag beskrev symtomen. SOS förklarade omständligt och pedagogiskt att det var ont om ambulanser och att man bedömde att det inte behövdes en ambulans i detta fall utan att det räckte med en bårutrustad taxibil från SAMRES. Vi lyckades inte övertyga SOS om att det behövdes ambulans och kunde inte själva flytta på vår son och köra in honom till akuten i en vanlig bil på grund av hans smärtor.”
”Efter en timme och femton minuter kom en taxi från SAMRES som dock ej var bårutrustad. Det var bara att börja om från början och nu informerades vi att det snart verkligen skulle komma en bårutrustad taxi. Vi väntade ytterligare en och en halv timme utan att någon transport kom varefter vi ringde 112 och skrek och vrålade och de till sist gav med sig och skickade en ambulans. Ambulansen kom nu ganska omgående och tog vår son till sjukhus. Vi talade med ambulanspersonalen och sa att vi förstod att dom hade haft mycket att göra under kvällen varvid dom svarade att ´i kväll har det varit väldigt lugnt´.”
”Man vill att den som ringer till 112 ska försöka vara lugn och saklig och beskriva vad som hänt vilket jag verkligen försökte. Det misstaget gör jag inte nästa gång det behövs. Jag kommer att vråla och skrika och bete mig hysteriskt för att försöka få SOS personal att reagera.”
Sven skriver och berättar om sin korta men intensiva kontakt med SOS Alarm.
”Jag kan nog bjuda på den kortaste SOS-kommunikationen någonsin. Jag åker bakom en lastbil på Essingeleden som ryker extremt mycket, så jag ringer 112 och säger 'Hej, jag åker bakom en lastbil på Essingeleden och han börjar brinna när som helst, går det att få fram en polisbil?' SOS svarar: 'Det här är ingen jävla växel!' klick. 500 meter senare börjar lastbilen att brinna. Tokigt, sörru.”
Börje Nenner från Röbäck berättar i ett mejl hur han blev bemött sedan han skadat sig allvarligt.
”I mitten av oktober 2010 hade jag fallit hemma och slagit mig mot en vägg och blivit liggande på rygg. Hade lyckats få tag på en telefon och ringt 112. Önskade då en ambulans då jag inte kunde komma upp. Den som jag pratade med undrade flera gånger om jag inte kunde resa mig upp . Senare har jag funnit att innan jag fått hjälp så tog det närmare en timme. Sitter sedan det datumet i rullstol.”
Signaturen ”Thomas” berättar hur han nekats ambulans trots ett stort sår i huvudet och hur han sedan möter ambulanspersonalen på sjukhuset efteråt.
”Blev en gång misshandlad på krogen när jag försökte försvara en vän från en angripare. Blev slagen i huvudet med vad jag tror var en flaska eller ett glas. Blödde oerhört mycket och det kändes obehagligt med ett så stort så i huvudet. Ambulanspersonalen anlände till platsen men tittade på det och sa att det inte var något särskilt. Fick istället ta en taxi till sjukhuset där jag fick såret ihopsytt. Väl på sjukhuset stötte jag på samma ambulanssjukvårdare. Jag undrade hur det kom sig att de inte kunde tagit med mig när de ändå åkt tillbaks till sjukhuset och när såret faktiskt behövde sys ihop. Kändes för jävligt. Ambulanspersonalen blev agressiv och otrevlig när jag påpekade att såret hade behövt sys ihop och att de borde ha kört mig.”
Peter Johansson, som varit chaufför på en av fem läkarbilar i Stockholm på 90-talet berättar hur dessa var geografiskt utplacerade runt stan. Bilarnas främsta uppgift var att göra hembesök hos sjuka som hade ringt till sjukvårdsupplysningen för vanliga icke akuta åkommor men de skulle också stötta ambulanserna vid akuta ärenden. Bilarna var utrustade med syrgas, defibrillator och annan sjukvårdsutrustning.
”En del operatörer vägrade konsekvent att skicka läkarbilen för att assistera ambulansen med hänvisning till att läkarna inte var skickade till att klara av akuta situationer. I en del fall hade de rätt men till övervägande del var det mycket kompetenta läkare som åkte i läkarbilarna. Operatörerna på SOS var kungar och avgjorde om läkarbil skulle assistera eller ej men en del operatörer vägrade konsekvent till att skicka läkarbil. Många gånger satt vi i läkarbilen praktiskt taget 'runt hörnet' till ett akutfall som ropades ut till ambulans men de vägrade ändå att skicka läkarbilen som stod nära och skulle ha varit först på plats och startat livräddande insatser. Det som gjorde det ännu värre var att många gånger hade jag läkare med mig som var mycket väl lämpade till att assistera vid akutfallet, vad sägs om en kardiolog (hjärtläkare) vid en misstänkt hjärtinfarkt bara en minuts väg från där vi var, de skickade inte oss i läkarbilen. Jag vågar inte tänka på hur många som kunde ha fått vård snabbt men inte fick det på grund av SOS Alarms ´kungar´ - operatörer. I min mening är många inkompetenta på SOS samt att det är en prestigeladdning internt mellan operatörer, sjuksköterskor och annan personal på SOS. Det som hände Emil är ett i mitt tycke ett solklart fall av prestige hos sjuksköterskan att han 'minsann kunde avgöra att Emil var inbillningssjuk'.”
En anonym anhörig berättar följande om hur ambulanspersonalen hanterade en svår skada som slutade med att mannen avlider.
”För ett par år sedan ramlar min frus morfar en sen natt i trappan och faller från ett våningsplan ner till källaren. Mannen är närmare åttio år med en svårt reumatisk hustru som trots sitt handikapp hjälper sin man. Nattpersonal rings in men händelsen bagatelliseras, de får själva ta sig upp för trappan. Personal kommer till sist på besök men ser ingen anledning till åtgärd, trots upprepade böner från paret. Mannen har blodigt synligt trauma i ansikte. Ingen närmare undersökning görs. Det förtvivlade paret får efter upprepade påstötningar en ambulans tillskickad sig (det har nu gått flera timmar). Ambulanspersonalen får veta att mannen ramlat handlöst utför en trappa och kan själva se blodiga så och höra honom klaga över svåra nacksmärtor.”
”Rutinhantering är att stabilisera ett misstänkt nacktrauma, tvärtemot detta (!!) hanteras mannen stående (under svåra smärtor) vid utfrågning, istället för stabiliserad nacke och att bäras ut till ambulans tvingas mannen gå ut på egen hand stödd av ambulanspersonalen, stiga ner för trapporna framför huset och promenera ut till ambulansen. Andra grannar reagerar på att mannen därefter blir stående helt ensam en lång stund, oklädd i sträng vinterkyla så att han skakar av köld och chock utanför ambulansen medan personalen ordnar med saker inuti fordonet. Först flera minuter senare är allt iordningställt och mannen läggs på bår.”
”Vid ankomst till sjukhus konstateras svåra frakturer på halskotpelaren, trauma i ansikte, bakre del av skalle och sida av torso. Några dagar senare inträder hjärtsvikt som direkt följd påfrestningarna av olyckan. Sannolikt hade mannens chanser till överlevnad väsentligt ökat med ett professionellt och snabbt post-traumatiskt hanterande. Personalen förstod i efterhand kopplingen mellan hantering och utfall - händelseförloppet "mörkades" därför så till den grad att mannens stackars hustru till slut själv börjar tvivla på vad som hänt den natten och händelseförloppet. Vi anhöriga fick inte gå vidare i ärendet eftersom kvinnan var i sådan beroendeställning att man hade kunnat misstänka 'subtila repressalier'.”
Signaturen ”Stefan” beskriver hur han efter att ha blivit misshandlad på öppen gata ringde 112 för att få hjälp.
”Frågorna haglade och jag fick dem att åtminstone skicka polis till platsen. Vad det gällde mitt tillstånd kunde jag själv bara notera att jag blödde ymnit från ansiktet. 112-operatören sade till mig att titta mig själv i en spegel. Vilken spegel operatören ansåg att jag skulle ha med mig ute på gatan har jag ingen aning om. Jag skulle då be någon att beskriva mina skador för mig, varpå jag berättade (nu allt mer uppjagad och rädd då blodet forsade) för operatören att ingen vill gå mig nära för det är blod över hela mig.”
”Mina kära medmänniskor på stan tog omvägar för att inte gå nära mig. Operatören var nedlåtande och ifrågasättande och jag fick försöka sansa mig och övertala henne om att jag inte är kapabel att värdera skadornas omfattning och behöver hjälp. Jag fick reda på att jag på nåder skulle få en ambulans skickad. Polisen anlände, fick på vägen faktiskt tag på gärningsmannen, gav den omsorg som de kunde ge mig, förhörde vittnen som vågade sig fram, och transporterade mig iväg från platsen, innan ambulansen ens anlände.”
”Då hände det otroliga och komiska att operatören ringer upp mig och börjar skälla ut mig för att jag inte är kvar på platsen. Jag blöder alltså ymnigt från huvudet och ambulansen anländer (efter lång övertalan) inte förrän efter mer än 30 minuter till en central plats mitt i stan och nu blir jag utskälld... Jag sa bara att hon kunde få prata med någon av poliserna som jag satt med i polisbilen, vilket hon inte ville. Deras oförmåga att kommunicera mellan polis, ambulans, och SOS-centralen är inte mitt problem att lösa... men jag blir påverkad av all inkompetens och brist på ´resurser´ trots så att min säkerhet och hälsa inte kan säkerställas.”
En kvinna berättar i ett mejl hur hennes pappa plötsligt drabbats av sjukdom som snabbt blev värre och hon då försökte få hjälp med en ambulans.
”Jag ringde SOS Alarm på julafton 2009 för en ambulans till min pappa som är svårt sjuk. Vi skulle hjälpa honom ut i bilen när han helt plötsligt fick jobbigt m andningen. Jag sprang in och ringde. Operatören var märkbart ovillig att skicka en ambulans, efter att jag förklarat att min man och bror inte fick röra sig då pappa inte kunde andas om de gjorde det svarade hon att vi skulle gå in igen. Han kunde ju inte röra sig!”
”Eftersom det var väldig kallt ute förklarade jag för henne att han inte kunde röra sig och att han inte hade varma kläder på sig (vi kunde inte heller ta på honom något) sa hon att vi fick vänta. Det kunde ta cirka 40 minunter. Då ropade pappa till att det var kris och jag bara skrek att nu fick de fan komma! Då kom ambulansen på några minuter. Men tänk att de först vägrade när jag sa att han hade svåra problem med andningen och gav dem hans sjukdomsbild .”
Så här berättar signaturen ”Lars”, som bor i Västertorp i Stockholm, om hur han fått snabb hjälp i början av april i år.
”Jag har två gånger, den 1 och 4 april åkt ambulans till akuten, och varje gång kom ambulansen utan snack, men jag börjar inse att jag antagligen har Emil att tacka för det. Den 4 april så var det på håret att jag fick åka till akuten, de frågade om jag beställt ambulans. Jag sa som det var, att jag berättat om mina symptom samt bakomliggande sjukdomar och att 112 då sänt ambulans till mig.”
Signaturen ”Fullt frisk, 48 år” beskriver hur han tvingades att åka ambulans mot sin vilja.
”Jag har aldrig varit allvarligt sjuk, aldrig tidigare åkt ambulans. Dock har jag blivit ”tvingad” att åka ambulans efter trafikolycka – trots att jag upprepade gånger sade att jag mådde bra, inte hade några obehag, inga skador, kunde räkna baklänges, hade god balans. Detta var augusti 2010, i Skåne. Ett komplett onödigt sjukhusbesök, med 3–4 ambulanspersonal, läkare och sjuksköterska, ett gäng brandmän (som: kom – såg – stack) med två bilar, 2 polisbilar med personal. Stor cirkus. Känns konstigt när behövande inte får vård...undrar hur prioriteringen av resurser går till egentligen? Vem dog medan jag motvilligt mottog ”vård” ?
OBS! Jag hade själv ringt Taxi för att ta mig ifrån avåkningsplatsen, samt bärgningsbil för mitt fordon... Dessa privata, av mig beställda/betalda aktörer, blev avvisade av polisen...;-)"
Susanne Flyborg skriver och berättar om en man som höll på att drunkna.
"Det tog 3 minuter drygt för SOS att förstå att en person höll på att drunkna, för de skulle ha alla uppgifter om och om igen innan de ville sända ambulans. Personen avled, men hade garanterat varit vid liv om de kommit innan han faktiskt hamnade under vattenytan. Han var 37 år. Utöver det kan sägas att de uppgifter som var så viktiga att de fick uppta all den tiden inte ens användes sedan vid vårdbedömningen, vilket hade varit mycket värdefullt. När anhöriga försökte få ut dem hindrades de av sekretess, så uppgifterna kom inte fram förrän efter att man beslutat att avbryta vården det vill säga efter tre dagar. Då kunde man konstatera att mannen haft närmast 100-procentiga chanser att överleva om han fått fortsatt vård vilket skett om SOS uppgifter blivit kända."
Signaturen "T" skriver om tre tillfällen då hon eller någon släkting kontaktat 112 för att få hjälp.
"Den första var jag inte närvarande vid, det var när min morfar fick en hjärtinfarkt och mormor som ringde 112 fick veta att det nog inte var så allvarligt och att man inte tänkte skicka ngn ambulans. Hon ringde flera gånger. Först när morfar själv desperat kravlat till telefonen utlovades ambulans. Trots det dröjde det ytterligare ngn timme innan den kom, 4–5 timmar efter första samtalet till SOS, och han dog på väg till sjukhuset. När mormor förtvivlat klagade över situationen fick hon veta att det inte var ngn idé att anmäla SOS eftersom hans infakt varit så kraftig att sjukhuset skulle intyga att de inte hade kunnat rädda hans liv i alla fall."
"Själv vaknade jag en morgon efter att ha varit kraftigt förkyld i flera veckor och hade fått tillbaka febern efter en annars lyckad antibiotikakur. Ganska snart hittade jag kliande prickar som snabbt växte sig samman och jag började svullna upp. Jag ringde SOS för att komma till ett sjukhus men fick veta att det nog var en 'vanlig' allergisk reaktion och att jag kunde ta mig till sjukhus själv. Jag försökte förklara att jag började bli blåröd och svullen över hela kroppen och hade feber och hade svårt att hålla mig upprätt, men det tyckte operatören på SOS inte var ngt problem. Om jag inte ville ta buss kunde jag ju ta en taxi. När taxin kom så ville chaffören inte släppa in mig i bilen – han tyckte att jag hörde hemma in en ambulans och INTE i hans taxi... Vid det laget hade jag fläckar stora som femkronor på handflator och fotsulor som INTE var svullna, resten av kroppen såg ut som om den tillhörde en blålila flodhäst, ögonen var rödsprängda och läppar och tunga var så svullna att jag nätt och jämnt kunde prata. Jag höll på att falla ihop vid taxin och lyckades med mina sista krafter sluddrande övertyga mannen om att jag inte smittade och att ingen annan skulle hjälpa mig till ett sjukhus, så till sist förbarmade han sig över mig och körde dit mig. Jag låg inlagd i ett par veckor för Steven-Johnsons syndrom, orsakat av allergi mot antibiotikan jag fått."
"Det sista tillfället inträffade när jag bodde i ett flerfamiljshus och hörde kostiga ljud från trapphuset. På golvet i trapphuset hittade jag en äldre man sittande, jämrande sig, kall och iklädd endast kalsonger. Han verkade rädd och förvirrad och som om han hade ordentligt ont, och han tog sig mot huvudet när jag frågade var. Jag började misstänka att han fått ngt slaganfall eller liknande. Han lyckades inte tala alls och kunde inte resa sig, och skrek när jag ens närmade mig för att försöka lyfta honom. Dörren till en av lägenheterna stod öppen, så jag antog att han var en av de grannar jag aldrig sett. Mannen var i alla fall tydligt i behov av hjälp så jag svepte in honom i en filt och gick in till mig och ringde SOS. Som skällde ut mig efter noter för att jag inte visste vem han var, jag var tvungen att gå ut och titta på hans lägenhetsdörr för att ta reda på hans namn. Trodde jag att de hade tid med folk som mig som ringde om helt främmande personer och inte visste vad som hänt honom, fick jag höra. Hur visste jag att han hade behov av en ambulans, hade jag någon utbildning för sådant? Efter en god stunds dividerande och när jag insåg att kvinnan i andra änden av ledningen verkligen inte tänkte skicka någon ambulans så röt jag tillbaka och undrade om hon helt seriöst menade att jag skulle lämna mannen hjälplös, oförmögen att förflytta sig eller göra sig förstådd och uppenbart smärtpåverkad, sittande på golvet i trapphuset bara för att jag inte kände honom? Och om inte, vad menade hon annars att jag skulle göra? Då skickade hon till sist en ambulans, som kom någon timme efter att jag hittat honom. Såvitt jag förstod senare så dog mannen i sviterna efter det anfallet. Om han hade haft en bättre prognos om han fått snabbare vård är ju svårt att veta, men bemötandet var under all kritik. Och jag kan än idag inte förstå varför det skulle vara omöjligt att skicka en ambulans till en människa som behöver snabb vård om denne inte är känd för den som ringer? Vad har det med vårdbehovet att göra?”