"Grundproblemet med svensk stadsplanering är att de styrande sossarna trodde att man kunde lösa alla problem genom att förvandla de yttre förutsättningarna för människor."
Har ägnat de senaste dagarna åt en doktorsavhandling om sådana som jag. Personer som skriver om städer och deras utveckling. Luntan heter "Stadens tidsbilder - Om minnen, erfarenheter och förändringar utifrån stadens omvandlingar i Sverige 1880-1990" och är skriven av Lennart Zintchenko på etnologiska institutionen på Göteborgs universitet.
Han har plöjt igenom diverse artikelarkiv och hittat tusentals artiklar om Stockholm, Göteborg och Malmö. Som alltid när man tar del av historien så märker att nästan allt går igen.
Det är fyra nyckelord som går som en röd tråd genom avhandlingen: slum kontra idyll och storstad kontra småstad. Efter miljonprogrammens realiserande dyker det upp ett nytt begrepp: nyslum.
När man talar om modern stadsutveckling finns det en person som alltid måste nämnas: Georges Eugène Haussmann. Han var en jurist anställd av Napoleon III och fick titeln prefekt för departementet Seine. Som sådan fick han ansvar för stadsutvecklingen i Paris med start 1853.
Haussmann gick grundligt till väga och förändrade Paris från ett medeltida gytter till dagens moderna storstad med ståtliga hus och breda boulevarder och avenyer (bra när man skulle stävja upplopp och förhindra statskupper). Han förvandlade Paris till en urban förebild.
I Stockholm tittade man avundsjukt på vad som skedde nere i Europa och bestämde sig för att apa efter. Strandvägen är kanske det bästa exemplet.
Dåtidens Stockholmskrönikörer imponerades av det nya fantastiska, alternativt sörjde den idylliska småstadens utplånande. En sorts konsensus rådde dock om att husen på Strandvägen faktiskt var eleganta. Det nya Stockholm beskrevs som "modernt, praktfullt och välbyggt".
När jag tittar i backspegeln och läser Zintchenkos avhandling kan jag se att två stora fel begicks under det förra århundradet:
1. Man började omvandlingen för sent.
2. Nästan allting blev för litet.
Sveriges motsvarighet till Haussmann heter Hjalmar Mehr, han var sosse och ledde den stora förvandlingen av Stockholms innerstad under 1900-talet. Den inleddes på allvar först efter andra världskrigets slut och innebar att man utplånade de bohemiska Klarakvarteren i centrum och ersatte dem med miljonprogrammets många förorter och ett gäng för små skyskrapor (Hötorgsskraporna) och kolosser (se Brunkebergstorg) i centrum.
Man ville bygga bort fattigdom och slum och trodde att om folk bara fick finare bostäder så skulle den inre misären (alkoholism och arbetslöshet med mera) försvinna av sig själv.
Att så inte blev fallet vet vi alla, i stället för slum i city fick vi nyslum i förorterna. Trist för Hjalmar Mehr var dessutom att arkitekturmodet svängt från klassiskt elegant i slutet på artonhundratalet till betongmodernism i mitten på nittonhundratalet.
Säga vad man vill om modernismen - folkets ohämmade kärlek har den inte. Jag är böjd att hålla med folket, det är allt annat än mysigt att gå mellan Hötorgsskraporna när det blåser råkallt i mitten på januari.
I Paris har Haussmann sin paradgata, i Stockholm finns det fortfarande många som ännu inte har förlåtit Hjalmar Mehr & Co för rivningen av Klara. Det är än i dag ett öppet sår i många stockholmares hjärtan som effektivt bromsar all vidare stadsutveckling i Stockholm.
Trots detta hävdar jag att man gjorde nästan allt för småttigt under den stora stadsomvandlingen förra århundradet. Redan 1907 föreslog arkitekt Wilhelm Klemming (Centralbadets skapare) i DN att man skulle bygga "ett alternativt Stockholm bestående av skyskrapor och grönområden".
Vår tids mest anlitade svenska arkitekt Gert Wingårdh brukar säga samma sak när han blir intervjuad.
Jag är inne på samma linje. Hade Stockholm haft högre hus i city hade fler fått plats. Trots att stadens centrum är kallt, tufft, hårt och rått (obs ironi) föredrar en massa människor att bo i stadskärnan framför att bo i en idyllisk småstadsliknande förort (också ironi). Dessutom kan man konstatera att alla välplanerade förortscentrum som byggdes på sextio- och sjuttiotalet är för små för att bära sig ekonomiskt.
Grundproblemet med svensk stadsplanering är att de styrande sossarna trodde att man kunde lösa alla problem genom att förvandla de yttre förutsättningarna för människor. Lyckligtvis är vi stadsbor mer komplicerade än så.
Det mest rojalistiska partiet i Sverige, moderaterna, tycker att Slottet ska få ordentlig fasadbelysning. De tycker att slottsarkitekten ska slå på lyset. Det är bra. Ännu bättre vore om man fick upp kungen på ljusvagnen. Jag tror att ett gemensamt utspel med kungen av Sverige (Carl XVI Gustaf) och kronprinsessan av Stockholm (Kristina Axén Olin) hade gjort att det blev liv i en och annan glödlampa på Skeppsbron.
Astrid Lindgren bör äras med en terrass i Vasaparken. Jag är övertygad om att hon kände sig mer hemma där än på urkommersiella Junibacken.