Efter några dagars uppmärksamhet kring gymnasieskolornas nollningar är förvirringen total.
Till att börja med gäller det att komma ihåg att den bedövande majoriteten av Stockholms gymnasieelever inte ägnar sig åt kränkande nollning. Få känner igen sig i de skräckscenarier som målas upp, och resultatet blir ökat avståndstagande till det som uppfattas som ett slags yrvaken moralpanik. Som en gymnasieelev sa till mig i går: "Ja, vi super till och har kul, och???"
Men det finns också en annan sida. Alla är överens om att nollningarna, som sedan ett tiotal år tillbaka alltså praktiseras även på gymnasieskolorna, blivit vanligare och råare. Dessutom verkar det vara så att det är ett innerstadsproblem, att den här formen av pennalism har ett slags statusskimmer, nedärvt från en akademisk värld med uppenbara manschauvinistiska inslag.
Ju exklusivare kretsen man ska invigas i är, desto hårdare blir inträdeskraven.
Och att det är är hårt där ute, det råder det väl inte längre några tvivel om.
Att platsa, leva upp till förväntningarna och vara en av dem som räknas har sannolikt alltid varit ett fundamentalt behov bland tonåringar. Skillnaden i dag är kanske bara att vägen till att bli accepterad är betydligt snårigare och minerad av samhällsutvecklingen i stort. Konsumtionshets, sexism, yta, knivskarpa klasskillnader.
Och vad vet egentligen vuxenvärlden om vad unga människor utsätter sig för? I Svenska Dagbladet säger biträdande rektor på Rytmus, Pekka Kjellén, att "vi har nollningar varje år, men de har inte varit förnedrande".
Nähä. Men för två år sedan träffade jag "Anna". När hon skulle nollas in på Rytmus var det grillkorv mellan benen, en korv som skulle sugas av av en klasskompis, kladdkastning (surströmmingsspad, råa ägg och filmjölk) och till slut ville man tvinga henne att med munnen plocka upp en hård sak som gömts i en brun geggamoja i en blöja.
När hon sa nej fick hon en burk öl över sig och någon krossade ett ägg mot hennes huvud. Att låta en äggula gå från mun till mun för att till slut sväljas av den som stod sist i kön var ytterligare en "gren" som åtminstone för "Anna" hamnade i ett nytt ljus när hon insåg att hennes "nej" inte betydde någonting.
Vad hade hänt om hon glatt accepterat? Hade hon blivit den där häftiga bruden som pallade trycket, en som alla hade sett? Ingen vet. Själv drog hon i alla fall slutsatsen att hon inte öppet orkade ta ställning mot nollningen - då skulle hon ju bli "värsta mesen".
Det säger en del om trycket - men också om människosynen och kanske även mansrollen.
När jag i måndags var på Kunskapsgymnasiet och snackade med elever om saken framskymtade det att "klart det handlar en del om att killarna vill se tjejerna nakna, det blir som en kul grej".
Dit och inte längre, är det så långt vi har kommit?