I säkerhetssalen vid Stockholms tingsrätt startade i går rättegången som på många sätt kommer att bli avgörande för Södertäljes framtid. Förväntningarna är höga:
– Detta är en chans att bli av med eländet, att städa upp – om de ledande kan sitta bakom lås och bom. Det andra är att bilden av Södertälje som otrygg, kriminell kommun kan förändras. Vi är så mycket annat, säger kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S).
Redan under tiden som de sjutton åtalade har suttit häktade har kriminaliteten avtagit i kommunen.
– Det har inte varit så lugnt på tio år, som det är nu. Polisen har flyttat fram positionerna, de har inte backat, de kör. Vi måste åt ungdomarna. Ser man sedelbuntar och häftiga bilar kanske man ser en framtid inom kriminalitet och gäng. Men det är ingen framtid, vi måste få dem att förstå det, säger Marita Lärnestad, (M), oppositionsråd och ordförande i polisnämnden i Södertälje.
DN träffar henne utanför stadshuset i ett regnigt och disigt Södertälje. Innan hon åker hem i eftermiddag kommer hon att kolla så att bilen inte ser konstig ut. Då och då känner hon så att hjulbultarna inte är uppskruvade. Det är en försiktighetsåtgärd som flera politiker i Södertälje vidtar.
– Vid flera tillfällen har bultarna varit lossade, då har jag dragit åt dem, säger Marita Lärnestad.
Några dagar efter invigningen av polishuset i Ronna 2006, som skedde i närvaron av flera tunga kriminella, var Marita Lärnestad på väg hem längs motorvägen när bilen plötsligt började skaka. Precis när hon lyckats svänga av på en mindre väg åkte hjulet av. Marita, hennes son och hans dåvarande flickvän som var med i bilen, chockades men klarade sig utan fysiska skador.
– Det jag tycker är obehagligt är när man inte vet vad man ska vara rädd för. Vem eller vad ska man vara rädd för? Vem är det som vill mig så illa att de gör något som hade kunnat avsluta både mitt och min sons liv?
Det har inte gått att bevisa, men Marita Lärnstad är övertygad om att personer ur Södertäljes kriminella nätverk ligger bakom tilltaget.
Ingen har någonsin närmat sig henne direkt, men hon har fått hälsningar genom sonen: ”Mamma, jag skulle hälsa till dig från en jag träffade ute, men jag vet inte vem det var.” Exemplen är fler. Krossade rutor, bilar som långsamt kör utanför huset med fönstren nervevade mitt i vintern och en begravningsannons i brevlådan.
– Någon hade tagit sig tiden att klippa ut begravningsannonsen, lägga i ett kuvert och sätta på ett frimärke. Det var väldigt obehagligt. Jag började hyperventilera, säger Marita Lärnestad.
Det har blivit bättre i Södertälje på senare år, enligt Lärnestad. Tryggare. Men hon har sålt huset och bor i lägenhet eftersom det blev för obehagligt att bo i markplan.
Även Ann-Marie Larsson (M), and- re vice ordförande i socialnämnden, vittnar om en vardag fylld av hot för Södertäljepolitikerna.
– Jag tittar alltid på bilen innan jag sätter mig i den, undviker att gå ensam genom tunnlar, tänker på hur det ser ut runtomkring och ser mig över axeln. Jag funderar på det mer om jag har ett tillståndsärende som vi har gett avslag på, säger hon.
– Det kan få följden att man blir så rädd att man inte vågar ge ett avslag, men om den dagen kommer för mig då ska jag inte sitta i det här utskottet. Man måste vara lite hårdhudad och lite tuff om man har sådana självmordsuppdrag, säger Ann-Marie Larsson.
Dödsskjutningarna i Ronna skedde inne på spelklubben Oasen. Nu hyser lokalen en vårdcentral i stället. Något som syrianske prästen Stefan Ayoub, vars kyrka ligger mitt emot, är nöjd med.
– En vårdcentral är motsatsen till en spelklubb. Där tar man hand om människorna i stället.
Sedan han kom till Sverige för tre år sedan har kyrkan haft tre inbrott. Han pekar på kollektlådan som ligger på fikabordet, ny sedan ett år tillbaka då de blev av med pengarna sista gången.
– När jag flyttade hit fanns det fem spelklubbar. Nu är de bara två. Det är en bra utveckling, säger Stefan Ayoub.
En av dem ligger vägg i vägg med kyrkan. Men det är sällan kyrkans och spelhallens klientel blandas.
– Hit är alla välkomna. Men det är bara två personer från spelklubbarna som kommer på bönen. Jag önskar att de vore fler, när en person kommer till kyrkan och till Gud blir de tryggare och bättre männi-skor, säger Stefan Ayoub.
Ingen av de företagare i Ronna som DN besöker vill framträda med namn och bild. De allra flesta vill inte prata alls.
– Jag tycker att ni ska gå nu, säger en restaurangägare när vi frågar om rättegången och situationen i Södertälje.
En annan ursäktar sig med att han är för rädd för att prata:
– Om jag pratar kanske jag kommer tillbaka i morgon och så är allt nerbrunnet. I morgon kanske de är ute på gatan igen, på fri fot. Vad vet jag? Ingen som äger något i Ronna kommer att prata, säger företagaren samtidigt som han gestikulerar med handen att munnen är igensydd.
– Förlåt, jag kan verkligen inte.
Men numera ser man ”de tuffa killarna” mer sällan, berättar en annan näringsidkare.
– Det har blivit bättre. Man är mindre rädd nu. De är idioter, men håller man sig utanför så får man inga problem, tror jag. Jag har fru och barn. Jag blandar mig inte i.
I en lokal butik har några äldre män samlats för att spela på oddset. De säger att Södertälje är tryggt för ”vanligt, hederligt” folk.
– De ställer bara till med problem för varandra. De som drabbas har lånat pengar av dem. Jag tycker inte att de ska dömas, det här är unga killar, bra människor. De tvingar ju inte någon att låna pengar, men har du gjort det måste du betala tillbaka. Mot oss är de schysta, säger en av männen.
–Nej, ingen bild, inga namn. Tänk om jag säger något som de inte tycker om. Nä, jag sover gott om nätterna och vill behålla det så.