STOCKHOLM.
Risken för att barn ska drabbas av ohälsa varierar stort i Stockholms län. Var femte fyraåring i Nynäshamn och Skärholmen är överviktig, men bara drygt sex procent av de jämngamla barnen i Hägersten-Liljeholmen.
I områden med låg köpkraft utsätts fler barn för passiv rökning, de har oftare karies och fyraåringarna väger mer. I Tensta och Rinkeby lever omkring 70 procent av barnen i familjer med låg köpkraft, i Täby är de bara fem procent, visar landstingets årsrapport om barnhälsovården.
– Om samhället strävar efter en jämlik hälsa – om den politiska viljan finns – så måste man satsa på de utsatta områdena, säger barnhälsovårdsöverläkare Gunnel Bågenholm.
– Det är väldigt väl belagt att sjukligheten är högre där.
Andelen spädbarn som utsattes för rökning i hemmet var 30 respektive 36 procent i Rinkeby-Kista och Skärholmen, men bara två procent på Norrmalm.
– Vi vet att när barn utsätts för passiv rökning, eller är överviktiga, så påverkar det dem i vuxen ålder, säger Gunnel Bågenholm. Just när det gäller de riskfaktorerna är snedbelastningen i länet väldigt tydlig, där har vi nått långt i populationer som tar till sig skrivet material.
Länets 128 barnavårdscentraler undersökte i fjol i stort sett alla fyraåringar och bedömde deras utveckling enligt tre kriterier: förmågan att imitera ett kors, att räkna tre föremål och att rita en huvudfoting.
Resultatet skiljer sig kraftigt. I Solna var det bara 0,4 procent av barnen som inte klarade något av momenten, i Rinkeby-Kista var det 3,2 procent.
I områden med en stor koncentration av riskfaktorer har en sjuksköterska, enligt rapporten, dubbelt så många fyraåringar vars familjer ska ges råd för utrednings- och behandlingsinsatser. Och sju gånger fler familjer att motivera för minskad rökning.
– Det gäller att på olika sätt åskådliggöra problemet, säger Gunnel Bågenholm. Om vi ökar antalet personal får de mer tid, det är givet. Men jag vill också framhålla att vi skulle behöva annorlunda metoder för att nå resultat inom en överskådlig framtid.
I utsatta områden – där det finns andra språk än svenska och där de vuxna i familjen är fler än mamma och pappa – behövs mer tid, mer närvarande personal och mer konkreta metoder, anser Gunnel Bågenholm.