STHLM

Öppet brev till Filippa Reinfeldt: Jag ska föda i mars och jag är rädd

Foto: Anna-Lena Wejderman

Hej Filippa. Jag ska föda barn i början av mars och jag är rädd. Rädd för att inte få komma in i tid, rädd för att få föda i ett arbetsrum, rädd för att inte få stöd under förlossningen, rädd för att barnet ska skadas och rädd för att själv få ett sargat underliv för att det inte finns en barnmorska på plats att hjälpa till.

Under lång tid har barnmorskorna höjt sina röster och vittnat om att de inte kan utföra sitt legitimerade yrke på ett säkert vis. Föräldrar till döda barn och barn med hjärnskada har berättat sina historier i media om hur bristerna vid deras förlossningar förändrat deras liv för alltid. Dessa vittnesmål är viktiga och väldigt skrämmande för någon som snart ska föda barn.

Jag är sjuksköterska och med den kunskapen skrämmer situationen i förlossningsvården mig än mer. Jag ser och vet vad som går fel och vilka följder det kan få för min familj. I Stockholm öppnar nu en ny förlossningsverksamhet på Sophiahemmet. Vilket är bra eftersom platserna behövs. Men det är inte planerat vem som ska bemanna platserna?

I mars försvinner många barnmorskor från resterande förlossningar i Stockholm, otur för mig att jag är planerad att föda barn just då. När min barnmorska på mödravårdcentralen frågade mig var jag ville föda barn, var den första tanken – där det finns bemanning, och där jag kan ha en närvarande barnmorska.

Detta är kanske något som allmänheten tror är självklart, men verkligheten ser annorlunda ut. Inför en förlossning ska man skriva ett brev om hur man vill ha det, vilken typ av smärtlindring, vilka rädslor man har och så vidare. Jag har inte skrivit något då jag vet att det inte spelar någon roll eftersom det inte finns luft i systemet för sådana önskemål.

Eftersom jag själv arbetar som sjuksköterska vet jag att jag utför mitt arbete på bästa vis då jag har rätt förutsättningar. Oftast handlar det om att inte ha för många 14-timmarspass, hinna gå på toaletten i stunden man behöver och få äta lunch. Jag vill inte bli förlöst av en utarbetad kissnödig barnmorska som hoppat över lunchen, och har tre andra mammor i förlossningsarbete, för jag vet att man inte gör sitt jobb lika bra då. Dessa banaliteter har visat sig påverka skillnad mellan liv och död.

När man föder ett barn är man helt utlämnad och har ingen egen kontroll. I den situationen är man hänvisad till barnmorskans unika kunskap för att känna trygghet. Livets mirakel händer när det händer utan planering eller hänsyn till vilken timme på dygnet det är eller hur många barnmorskor som finns på plats.

Men förlossningsvården har ändå nio månader på sig att planera inför toppar och dalar, och det är ditt ansvar Filippa att se till att det blir gjort.