De enda offren i Anna Odells installation är förbipasserande medmänniskor, utryckande polis, personal på akuten, medpatienter och skattebetalarna. Hennes installation spelar i samma liga som tavlor på gråtande barn och spelande orrar, det skriver psykiatikern och överläkaren David Eberhard på debattsajten Newsmill.
Vad är konst egentligen? Det är en fråga som ständigt diskuteras och som förmodligen har lika många svar som det finns människor. Anna Odell heter en konststudent på Konstfack. Hon tyckte uppenbarligen, tillsammans med prefekten för institutionen, att det är konst att spela psykiskt sjuk och att i den processen engagera oskyldiga förbipasserande medmänniskor som trodde att de gjorde en god gärning när de försökte hindra henne från att hoppa från en bro.
Konstfacksgänget tyckte också att det var konst att Anna Odell började slåss med de tillkallade poliserna. Att hon när hon sedan förts till psykakuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm fortsatte att slåss med personalen där, att hon spottade på dem, försökte bita dem och att hon i sitt spelade beteende skrämde upp riktiga psykiskt sjuka personer som vistades där samtidigt.
De tyckte att det var konst att hon upptog en sängplats på psykakuten. En akutmottagning som är överbelastad redan från början. De tyckte det var konst att hon upptog större delen av personalens resurser så att andra riktiga patienter inte fick lika mycket hjälp. De tyckte det var konst att hon spelade psykotisk och blev lagd i bälte och tvångsmedicinerades. För ojsan vad hon kommer kunna visa upp den slutna psykiatriska vårdens orättvisor genom sitt lilla (för skattebetalarna ganska kostsamma) tilltag.
Ja det kommer minsann visa sig hur viktigt detta var när projektet är slut har man sagt från institutionen. Men hur viktigt kan det vara att utsätta andra människor för det våld och det obehag hon gjorde? Principiellt kanske superviktigt, men jag undrar på vilket sätt? De få människor som försvarat Anna Odell menar att hon minsann visade något genom att hon som icke psykiskt sjuk blev lagd i bälte, att hon blev medicinerad med lugnande.
Men är det konstigt? Om det dyker upp en människa som skriker obegripliga "goddag yxskaftsmeningar", och dessutom slåss med personalen och spottar på dem är det ju fullständigt orimligt om man inte la människan i bälte och försökte få henne lugn. Alternativet till att lugna henne på det sättet skulle ju vara att slå ner henne. Och sådant sysslar man inte med i psykiatrin tack och lov. Anna Odell fick vanlig lugnande medicin som vem som helst skulle fått om de försökt slåss och skrika och göra självdestruktiva utfall. Hon fick inte medicinerna för att läkarna ställde någon felaktig diagnos. Hon fick dem för att det överhuvudtaget skulle vara möjligt att bedöma hennes psykiatriska tillstånd. När hon sen var lugn fick hon gå hem. Ingen gav henne medicin mot psykos vilket var hennes projektarbetes mål.
Anna Odell ville bland annat visa hur man blir offer inom psykiatrin. Men de enda offren i den här installationen är förbipasserande medmänniskor, utryckande polis, personal på akuten, medpatienter och skattebetalarna. Vilket scoop! Vilken konst! Nej, om det är konst så skulle jag kalla det för hötorgskonst. Hennes installation spelar i samma liga som tavlor på gråtande barn och spelande orrar. Hon och hennes prefekt borde klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb. Varför inte rekommendera dem en anställning på cirkus. Pajasar brukar jobba där.
DAVID EBERHARD/NEWSMILL