Hos familjen Trygg i Djursholm var ingenting lagom. Ville pappan rita med barnen tog han bort möblerna och klistrade ritpapper på väggar och golv. Hade Olivias kompisar tråkigt ansiktsmålade han dem till indianer. På Olivias kalas tog han på sig ett stort lakan, klippte hål för huvudet och lät barnen kasta grädde på honom – som i Olivias favortifilm ”Grease”.
Utåt sett var allt perfekt – pappans reklambyrå gick som tåget och hemmet fylldes av stora middagar där Alsacevinet flödade och pappans galna upptåg stod i centrum. Det fanns inget som pekade mot att Olivia, bara några år senare, skulle gå omvägar på stan för att slippa stöta på sin pappa.
– Jag såg honom vacklandes i rulltrappan på NK och kastade mig därifrån chockad. Jag var rädd för hur jag skulle reagera, för innerst inne ville jag ju ha honom tillbaka.
När Olivia var tio år förändrades pappans humör och han blev vresig och sarkastisk. Men Olivia trodde aldrig att det hade med alkoholen att göra. Frågade hon fick hon svaret att ”alla drack”.
– Jag trodde i stället att det var jag som fick pappa på dåligt humör. Att det var jag som var lat när pappa plötsligt inte ville köra mig till stallet och att det var jag som var dum som frågade om allt vin.
Det är just symtomen av missbruket som Olivia vill skildra när hon ger ut barnboken ”Sara och den andra mamman”, som hon skrivit tillsammans med sina två kompisar, Viktoria Olesen och Betty Regnström Larsson, som stöttade henne när det var som svårast. Boken handlar om en liten flicka vars alkoholiserade mamma glömmer att hämta, försover sig och struntar i att följa med till skridskobanan.
– Alkoholismens effekter syns ju inte till skillnad från ett knytnävsslag. En mamma som försover sig kanske bara är trött och en mamma som glömmer bort kanske bara ville göra något annat. Men barnet tar minst lika illa vid sig. Speciellt när det inte går att sätta ord på problemet och det inte syns utåt, säger Olivia Trygg.
Olivias målsättning är att boken ska finnas på alla vårdcentraler, skolor och bibliotek i hela Sverige. Men först i Stockholm, där familjens stiftelse, Trygga Barnen, har sin bas.
– Boken ska finnas på platser där barn vistas med andra vuxna än föräldrarna, eftersom en aktiv alkoholist aldrig kommer att köpa den.
Stiftelsen grundades av familjen efter pappans död i fjol. Olivia har arbetat heltid där i ett halvår och försöker nå barn och ungdomar genom att föreläsa i Stockholms skolor. Syftet är att sprida kunskap om alkoholism och tvätta bort skammen.
– Jag vill berätta att missbruk kan se ut på olika sätt, att terapi är någonting bra och att AA inte alls behöver handla om gud. När ingen vågar tala öppet om alkoholismen blir det mycket värre för alla inblandade.
Själv fick hon magont och sömnproblem och trodde att föräldrarna skulle skilja sig. När pappans drickande eskalerade tilltog bråken i familjen. Mamman grät och pappan hotade med att ömsom ta ut skilsmässa, ömsom ta livet av sig. I mitten fanns Olivia.
– Jag trodde att det var mitt fel att pappa var arg och tog en kniv och hotade att ta livet av sig. Men morgonen därpå hade han glömt bort både bråket och kniven under huvudkudden.
Efter en plågsam jul gick pappan i trots ut genom dörren och kom aldrig tillbaka. Olivia tillbringade jullovet med att ringa runt till hotell och sjukhus och söka efter sin pappa. Samtidigt började hon vårterminen i nian.
– Jag sa inte till någon att jag inte visste var pappa fanns eller om han levde. Fasaden var på topp, jag ville inte för allt i världen förstöra bilden av vår perfekta familj.
När familjen ställde ultimatum, under en så kallad intervention, valde pappan alkoholen. I 98 procent av fallen väljer missbrukaren familjen.
– Han bara reste sig och gick. Min storasyster sprang efter och vädjade till honom att sluta dricka och stanna hos oss, men han bara fortsatte att gå. Det var tungt. Då valde pappa alkoholen framför oss barn.
Många i familjens omgivning vägrade att tro på mamman när hon berättade att Hans Trygg var alkoholist – han som var så framgångsrik, snygg och elegant. I välbärgade miljöer är det lättare att dölja ett kraftigt alkoholmissbruk, tror Olivia.
– Folk vet inte att alkoholisten finns i vardagsrummet och kan se hur fin ut som helst. Det räckte med ett par glas vin för att pappa skulle ändra beteende.
På terapeutens inrådan beslutade familjen att ta avstånd från pappan, för att försöka få honom nykter. Det var det svåraste Olivia gjort.
– Skämtar du, jag ville ju ha honom tillbaka. Hoppet var det sista som lämnade mig, säger hon.
Pappan blev som ett spöke – ibland dök han upp i huset för att hämta saker, ibland låg han och spanade på dem under en gran på tomten. Andra gånger upptäckte de honom i bastun, eller i huset när han hade brutit sig in.
– Han kunde ringa femtio gånger på en dag och hota med lögner för att jag skulle ringa tillbaka.
Olivia oroade sig ständigt för hur hennes pappa mådde, för om han levde och när han skulle dyka upp. Hon var också rädd att kompisarna skulle få syn på honom ute på stan. Hon hade ju inte berättat.
Under den här tiden blev Olivia, 15, totalt orkeslös, klarade inte av att resa sig ur soffan, än mindre tugga vanlig mat. Hon kräktes i tid och otid och utvecklade ett enormt kontrollbehov för att försöka hantera kaoset omkring sig.
– Känslorna tog över min kropp. Det kändes som om jag vägde 150 kilo.
När pappan låg döende nere i Frankrike tog hon mod till sig och åkte dit. Av den snygga reklamaren i kashmirtröja och ”raffeskjorta” fanns bara en spillra. Levern och njurarna hade lagt av – pappan var alldeles blå och gul i ansiktet. Han hade fått fyllben och magen var uppspänd som en boll. Han skrevs ut men började dricka direkt. Senare fick Olivia höra att han tvångsvårdats och blivit nykter.
– Då kände jag att jag måste träffa honom. Jag måste få hålla mitt löfte.
Olivia berättar hur nervös hon var inför mötet, att hon drabbades av feber och halsfluss men ändå hasade sig dit av längan efter pappan.
– Jag ville göra mig snygg för pappa, sminka mig och klä mig fint. Jag ville väl visa att jag klarade mig utan honom och att han kunde känna sig stolt över sin dotter.
Men mötet slutade i katastrof och Olivia sprang därifrån gråtande.
– Då hände ändå något mysigt för pappa sprang efter mig och frågade om han kunde ge mig en sista kram. ”Jag älskar dig min älskade lilla älskling”, sa han och kramade mig. Det hade han inte sagt på många år. Då luktade han också min pappa, inte sprit. Det var sista gången vi sågs.
Ett halvår senare, i maj förra året, avled Hans Trygg i alkoholrelaterade skador i Frankrike. Han hade börjat dricka igen. Olivia tittar ned i bordet när hon berättar.
– Det kom som en chock - jag blev jätteledsen men samtidigt är det skönt att han får vila. För mig var det inte min pappa. Han hade lämnat oss sex år tidigare.
Olivias barnbok slutar lyckligt med att Saras mamma kommer hem från behandlingshemmet och steker pannkakor med dottern.
– Jag vill visa barnen att det finns hopp och att det går att må bra om man vågar be om hjälp och bryta tystnaden. Jag hade ju själv velat ha ett lyckligt slut, med min pappa.
Olivia har, trots alla svåra erfarenheter, nära till skratt. I dag, efter sex års terapi, är hon stark och brinner för att hjälpa barn i samma situation.
– Barnets enda referensram är familjen, och eftersom det är en förnekelsesjukdom som tystas ned, är det extra viktigt att informera just dem.
Olivia tror att miljön hon växte upp i hjälpte till att dölja pappans missbruk – och gjorde det svårare för familjen att berätta.
– Det finns så många krav i Djursholm om att man ska se ut på ett visst sätt, att man ska klä sig på ett visst sätt, att man ska åka till rätt ställe på lovet och ha höga betyg. En sån miljö gjorde det ännu svårare att bryta mot normen och visa att vi inte var den där perfekta familjen.