Nationalstadsparken, eller Ekoparken, instiftades av riksdagen 1995 och är den första av sitt slag i världen. Parken omfattar ett historiskt och naturmässigt unikt område från Ulriksdal och Sörentorp i norr till Djurgården och Fjäderholmarna och skyddas i ett tillägg i miljöbalken från exploatering.
Men bland annat Kommittén för Gustavianska Parken, en av många sammanslutningar i det nätverk som värnar om Ekoparken, anser att lagen inte respekteras.
- Det finns ett detaljplanförslag för en stenstad vid Husarviken intill Nationalstadsparken som är ett uttryck för det exploateringstryck som finns mot parken, säger kommitténs ordförande Désirée Edmar.
Det handlar alltså om utsikten mot det pastorala landskap som Bellmans Ulla Winblad betraktar från ett av "det gudomliga" Fiskartorpets fönster i Fredmans epistel 71.
Utsikten blir rejält annorlunda när väl Stadsbyggnadskontoret fått igenom sina planer på att om ett par - tre år sätta spaden i marken och börja bygga Norra Djurgårdsstaden, en stenstad i Hjorthagen intill Husarviken, gasklockorna och Nationalstadsparken.
I sin första etapp innebär bygget ett dussintal kvarter med 2.000 nya lägenheter i hus med en genomsnittlig höjd av sex våningar, och senare ytterligare 3.000 lägenheter.
Detta är Stockholms stads intentioner.
- Närheten till staden, Husarviken, Lilla Värtan och norra Djurgården gör detta till ett unikt område för blandad bebyggelse för bostäder, arbete och rekreation, säger Klas Groth, planarkitekt på stadsbyggnadskontoret som räknar med att en detaljplan ska vara klar efter årsskiftet.
Att området måste exploateras hårt förklarar Klas Groth med att investeringskostnaderna för att miljösanera marken blir höga. Det måste till ett visst antal bostäder, "kritisk massa", för att skapa en attraktiv boendemiljö för tillräckligt många för att det också ska vara fruktbart att etablera affärer och olika servicefunktioner.
Länsstyrelsen, som visserligen inte är emot bostadsbyggande i området, vände sig dock i slutet av förra året mot de första planerna. De skulle innebära en alltför kompakt mur mot Nationalstadsparken.
Långt längre i sin kritik går landskapsarkitekten och konstakademiledamoten Sture Koinberg, och som bland mycket annat arbetat med omgivningarna kring Vasamuseet och Globen.
På uppdrag av Kommittén för Gustavianska Parken och Haga-Brunnsvikens vänner satte han under en semester ideellt samman ett radikalt annorlunda förslag på hur hela området vid Husarviken skulle kunna utnyttjas (skisserna har varit utställda på Konstakademien i samband med debattkväll för allmänheten).
- Vad den nya stenstaden kommer att innebära är visuell åverkan på Ekoparken. Fasaderna blir synliga långt in i parken och upplevelsen av ett historiskt landskap försvinner helt. Lagen som skyddar Nationalstadsparken följs inte vad beträffar visuell påverkan, säger Sture Koinberg.
I stället vill Sture Koinberg se ett område som vigs åt kultur, rekreation och idrott, och bara ett fåtal bostäder, och då ekologiska experimenthus. Här ska finnas hamn- och kanotsportanläggningar, tennis- och fotbollsplaner, idrottshallar, amfiteater, friluftsgård, orangerie, konferenscentrum och över huvud taget öppna landskapsrum. Och naturligtvis ska Ferdinand Bobergs gasklockor vara kvar och utnyttjas för aktiviteter.
- Jag ville skapa ett provocerande motförslag för att bredda diskussionen. Detta är en viktig fråga för allmänheten: vill vi verkligen bygga på ett sådant sätt att vi gör oss av med resurser?
- Men jag ser lite dystert på detta. Vad går förlorat om det bara blir bostadskvarter i det här landskapet? Området kring Husarviken har varit tillgängligt för stockholmarna sedan 1700-talet. Det var avstängt för allmänheten på den södra stranden under Gasverkets verksamhetstid. Nu finns möjligheten att återbörda området till stockholmarna.
- Men i stället blir det mest en angelägenhet för dem som ska bo här. Jag tror inte folk vet vad som håller på att hända intill Husarviken.
Sture Koinberg har full förståelse för att Stockholm expanderar och att behovet av nya bostäder är stort. Men han tror inte att det blir något billigt boende i Norra Djurgårdsstaden, inte minst för att kostnaderna för sanering av marken blir höga.
Han föreslår att man bygger bostäder på Bromma flygplats i stället, och ägnar sig mer åt infilning, alltså kompletteringsbebyggelse där det finns plats för enstaka hus i staden.
Sådant brukar kollidera med normer för buller och avgaser.
- Det får man hantera. Det är alltid någon som är förlorare när det allmänna ställs mot det privata.
I fallet med Norra Djurgårdsstaden och Husarviken menar Sture Koinberg att det är det allmänna som blir förlorare.