STHLM

Pingis, film och fest – alla sätt är bra för att fylla kyrkan

Stockholms biskop Eva Brunne och domprost Hans Ulfvebrand har inget enkelt recept för att öka kyrkobesöken.
Stockholms biskop Eva Brunne och domprost Hans Ulfvebrand har inget enkelt recept för att öka kyrkobesöken. Foto: Roger Turesson

Yes!
Domprosten får in en perfekt träff med sin vänster. Biskopen, som har stoppat ner sitt kors i bröstfickan för säkerhets skull, är chanslös, men ger igen redan i nästa slag.

Nej, det handlar inte om slagsmål när vi möter Stockholms biskop Eva Brunne och domprost Hans Ulfvebrand, utan om gammal hederlig pingis i S:t Görans församlingslokaler.

Vi träffas för att höra när dessa båda kyrkans tjänare med pingisförflutet (på skolnivå) bollar tankar om hur fler stockholmare ska lockas till kyrkan.

Det första biskopen säger när pingisen är avslutad är att gudstjänstfirandet har ökat i Stockholms stift. Det handlar om 80 000 fler besökare i fjol än året innan, men varken hon eller domprosten kan svara på vad uppgången beror på.

– Uppenbart är att det är gudstjänster som är relevanta för stockholmarna, säger Brunne.

– Vad är relevant? Jo, livshögtiderna och där har vi lång erfarenhet. Vi ska inte underskatta att vi har en viktig uppgift i samhället kring livscykeln, säger Hans Ulfvebrand.

Han är uppvuxen i Stockholms kärna och har, som han säger, sprungit mycket i både Jacob och Klara. Biskopen har en annan bakgrund, född i Malmö, prästvigd i Lund och under senare år verksam i både Sundbyberg och Flemingsberg. De är överens om att de kompletterar varandra, men ingen av dem vill komma med ett färdigt recept på hur man ska locka fler besökare till stiftets kyrkor.

Konfirmandläger med olika inriktning kan vara ett sätt, Fryshusets verksamhet med människor från världens alla traditioner kan vara ett annat, nya lokaler ett tredje.

Eva Brunne säger att det handlar om att vara öppen och låta församlingarna arbeta med det de är bäst på: att verka lokalt. I hennes egen församling, Hedvig Eleonora, visas film ett par gånger om året.

– Jag är övertygad om att människor skulle kunna se samma film på bio ungefär samtidigt, men väljer att göra det i kyrkan och få en liten meditation efteråt. Då har man hittat ett tilltal där som är viktigt. I Flemingsberg ställer man till med stor påskfest och bjuder in andra trosbekännare.

Hans Ulfvebrand berättar om hur han skulle vilja utveckla Jacobs kyrka:

– Om jag fick drömma skulle jag vilja ha en ständigt pågående bön, sju dagar i veckan där många hjälps åt. Inför skolstarten har stiftsadjunkten för ungdomsarbete frågat om vi inte kan ha öppet till midnatt för att de som inte vill vara ute utan bara ha någon att prata med ska kunna komma in i kyrkan. Det tycker jag är bra och är ett exempel på hur vi kan nå flera unga.

Domprosten vill se Jacobs kyrka som ett centrum både för dem som vill komma in till city för att ha konferenser, och dem som vill ha symbolgemenskap.

– Jag skulle vilja att vi kunde erbjuda dem mötesplatser för både enskilda samtal och möten där man kan samtala i grupp. Sedan ska det vara lite avantgardistiskt musikaliskt och konstmässigt. Man ska kunna överraska inne i det givna rummet.

Hans Ulfvebrand tror att många människor i storstaden tycker att det är skönt att åka in till centrum och fira gudstjänst någon annan stans än i den vanliga hemmiljön.

– Jag tror att våra innerstadskyrkor motsvarar det, att många åker till sitt hjärtas kyrka i stället för den där de bor, säger han.

Vilken är ditt hjärtas kyrka?

– Klara. Den betydde så mycket för mig när jag var liten grabb, men jag har flera. Sofia kyrka där jag tjänstgjorde i 20 år är ett fantastiskt rum att vara i och Storkyrkan är alltid Storkyrkan.

– Jag hör till dem som älskar tegeltravar från 70-talet, säger biskopen vars hjärtas kyrka ligger i Flemingsberg, men det handlar Inte bara om tegelstenarna.

Är det svårare att locka fler till kyrkan i en storstad än på landsorten?

– Procentsatsen är lägre än på många håll i landet, men det är sannerligen inte tomt i kyrkan, säger Eva Brunne.

Hans Ulfvebrand nickar och betonar att den kristna tron var en storstadstro:

– Korint och Rom är inga småstäder. Där var de kristna mitt i folkhavet. Man ska aldrig jämföra olika tidsepoker, men det finns tendenser. Människor som säger att jag är en kristen människa i Stockholm i dag är en i folkhavet bland ateister och muslimer. Jag är en i folkhavet och man kan ana att det var så i Romarriket.

Men nu är det inte Romarriket utan Stockholms stift 2013 som gäller och Eva Brunne säger att det är viktigt att samarbeta med kommunerna under mottot ”Vi är här och vi är många för att göra livet så bra som möjligt för människor som finns, bor och verkar här”.

– Jag ser många exempel på att man inte arbetar isolerat som kyrka utan tillsammans med staden, säger biskopen och tar upp upploppen i Husby i våras som exempel.

– Då hade vi ett oerhört tätt samarbete, men det började inte då, när det började brinna – det har pågått sedan tidigare och då är det enklare att sätta sig ner när något händer.

Hur aktiva är ni på sociala medier?

Biskopen och domprosten är inte lika offensiva som under pingismatchen tidigare. Båda ser ut som om de vill att den andre ska säga något.

Eva Brunne svarar först:

– Det finns de som är jätteduktiga på det, men vi hänger inte riktigt med. Kanske ska vi skylla på åldern. Det är en brist och kanske ska vi värna om vårt också. Vi får absolut inte hålla oss borta från det som det handlar om. Vi behöver människorna som kan twittra och facebooka, men vårt signum är samtalet.

– Vi är med på facebook båda två och jag har en blogg, säger Ulfvebrand stolt. Vi som är lite äldre ska uppmuntra nya präster att våga pröva sociala medier, men samtidigt tycker jag att det i vår gränslösa teknikvärld är så många öar utan broar. Den kyrka jag är uppvuxen i har det sociala patoset att skapa kontakter med människor. Jag är lite rädd för att vi med all teknik riskerar att fastna i tekniken i stället för att som person vara ute och möta människor.

– Jag vet att det är lite farligt att säga, men jag tror att vår generation präster ska påminna om betydelsen av att inte bara stanna i den inre kretsen utan att vi måste UT bland människor.

– Sociala medier når ju långt utanför våra kretsar, men man får inte utesluta samtalet. I sociala medier slungar man bara ut och så får man ett gillande eller en kommentar, men man får aldrig igång samtalet, säger Eva Brunne och berättar om en av frågorna hon och de andra kandidaterna fick inför biskopsvalet för några år sedan:

– Någon undrade om vi var med på facebook och om vi twittrade och jag sa att twitter vet jag inte vad det är. Jag var tvungen att säga att jag har en dator i alla fall, säger hon och skrattar. Det kommer nya saker hela tiden. Människor ska vara där när vi ska fortsätta samtalet.

Domprosten (som kom tvåa i biskopsvalet) fyller i:

– Vi måste anpassa oss och se till att vi använder de redskap som finns för att möta människor, men som präst anser jag att det är det personliga mötet med människor som är det viktigaste. Jag förstår att jag är lite gammalmodig, men jag hade nog inte klarat mitt eget prästliv om jag inte alltid hade haft möten med människor. Jag behöver föra samtal med människor för att få nya tankar om språket, om tanken och hur möts vi kring de existentiella frågorna

Eva Brunne beskriver Stockholms stift som stiftet som har allt: city, förorter, landsbygd och skärgård på en relativt liten yta. Lägg därtill att det inte finns ett självskrivet centrum. Eller som Eva Brunne säger ”Centrum är där människor är. Som Täby och Skärholmen”.

På flera håll i stiftet har kyrkan flyttat in i nya lokaler. I Skarpnäck och Farsta finns kyrkan i nedlagda konsumbutiker med skyltfönster åt gatan.

– Människor uppfattar snabbt att det är en kyrka. Det är jättespännande att det blir så synligt, säger hon.

Storkyrkan behöver inget skyltfönster. Dit hittar folk ändå, både stockholmare och turister, som i fjol betalade 3,7 miljoner kronor för att komma in.

Hur används entrépengarna?

– Både för att hålla öppet och för den årliga driften. Storkyrkan har både ett lokalt, regionalt och nationellt uppdrag, säger domprosten.

Är folk arga över att behöva betala 40 kronor för att komma in?

– Det händer, men i Berlindomen kostar det sju euro. Vi måste få in pengarna. Fast det är svårt för dem som står och tar betalt, säger Hans Ulfvebrand och avslöjar att han när han arbetade i Svenska kyrkan i London för många år sedan ofta spelade pingis med ungdomarna.

– Jag brukade lägga en pundsedel vid nätet och säga att den är belöningen för den som slår mig.

Hur många pundsedlar blev du av med?

– Inte en enda. (Gapkratt)

Vem som vann själva pingismatchen i tjänstekläder?

Domprosten. Hans attacker var mer effektiva än biskopens defensiv, men hennes kantbollar var inte att leka med.