Rättegången mot Anna Odell är sällsynt: inte bara för att två av de tre åtalspunkterna är ovanliga. För att hitta exempel på oredligt förfarande använder sig åklagaren av rättsfall från 1955.
Men rättegången är ovanlig också för att den åtalade aldrig velat begå något brott. Tvärtom försökte hon förvissa sig om att det hon ville göra inte var straffbart.
Ändå erkänner hon sig skyldig till våldsamt motstånd, och såväl patientjournaler och vittnesmål som hennes egen berättelse och konstverket i sig visar att hon tog spjärn, sparkade och (i den mån hon kunde; hon belades snabbt med handfängsel) fäktade.
Åklagaren hävdar att planeringen av motståndet är försvårande, advokaten tvärtom. Han menar att eftersom Odell velat fästa uppmärksamhet på missförhållanden i samhället ska hennes projektplan ses som en förmildrande omständighet, rentav friande. Wallraffande journalister skyddas i hög grad av tryckfrihetsförordningen; Claes Borgström tycker att en konstnär med samma granskande motiv kan betraktas på ett liknande sätt. Modiga avslöjanden borde välkomnas i en demokrati.
Och även om rätten endast ska ta hänsyn till hur de påstådda gärningarna bevisas är det detta som gör förhandlingen så välbesökt och bevakad, trots att det bara handlar om några bötesbrott.
Om vårens debatt nästan uteslutande kom att handla om konstnärliga metoder och Konstfacks eventuella moraliska och juridiska ansvar för sina studenters examensprojekt, innebär rättegången att fokus läggs också på det som Anna Odell faktiskt ville tala om.
Här borras i frågan om hur lång tid som gick från det att Odell kom till länsakuten till dess att hon lades i bälte. Det handlar om några få minuter. När Borgström hävdar att beslutet om bältesläggning var felaktigt kritiserar han inte bara ett skadeståndsanspråk, utan ett standardmässigt läkarbeslut. Därmed kritiserar han också psykiatrin.
Anna Odell simulerade ”okontaktbar”, men betyder det att en psykotisk människa också är opåverkbar? Polisen frågade inte de privatpersoner som försökte hjälpa henne på Liljeholmsbron om vad de uppfattade. På S:t Göran övervägdes aldrig några alternativ till bältesläggning – bältessängen drogs fram direkt, och åtta, nio personer brottade ned Odell i den. Hur länge hon låg fastspänd verkar ingen veta, men det handlar om flera timmar. Bältesläggningar över fyra timmar ska rapporteras omedelbart till Socialstyrelsen.
Varken Odell eller någon annan vill avskaffa tvångsvården. Men tvång är övergrepp, och de metoder som används, liksom när och hur, måste ständigt diskuteras.
Om domen blir friande eller fällande har förmodligen mindre betydelse för konsten – eller för psykiatrin. Men diskussionen om bådas metoder lär fortsätta.