Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

STHLM

Polisernas jakt efter de försvunna barnen

Allt fler ensamkommande barn försvinner. Hundratals av dem finns mitt bland oss, men förblir osynliga i folkmassan. Poliserna Christian och Mikael arbetar med att spåra upp barnen – innan de försvinner ut i samhällets skugga för gott.

Polisassistenten Christian Frödén från Citypolisen går med bestämda steg fram till en grupp unga killar som samlats vid Pressbyrån. I Coop-påsen har han plastburkar för urinprov och i hörlurarna hörs polisradion. Trots att klockan är strax efter 15 och tunnelbanenedgången vid Plattan kryllar av folk vet han exakt vilka ansikten han letar efter. De flesta känner igen hans också. Christian kör sitt vanliga snack:

– Hej, hur är läget. Skulle du kunna följa med mig en bit bort här?

Killen i svart jacka – en 15-åring som vi kan kalla Ali – är ny i gänget, men han vet rutinen. Lugnt börjar han gå mot toaletterna med Christian, som undangömt från förbipasserande muddrar honom efter vapen.


Foto: Roger Turesson

När kollegan Mikael Lins ansluter fokuserar han på pojkens ögon: är de röda, hur ser pupillerna ut? Efter en snabb överläggning konstaterar de att han bör lämna urinprov. Tillsammans tar de rulltrappan upp mot Brunkebergs torg, till den civila Saaben som ska ta dem till beroendemottagningen Maria ungdom.

De är de förlorade barnen. De som lämnade sin familj, i den mån de hade någon, och tog sig till Europa. I flera fall har resan till Sverige tagit år och gått via Spanien eller Grekland. Livet på gatan lämnar sina spår i själen, men också på huden – flera har märken efter knivblad. En del har fallit offer för någon annans hand, andra har skadat sig själva.

– Det finns ofta en självskadeproblematik bland dem vi möter. De är trasor många gånger, både själsligt och fysiskt, säger Christan Frödén.

Och det är just barn vi pratar om, betonar han.

– På vissa internetsidor får man ta del av en väldigt obehaglig nidbild. Det pratas om ”skäggiga farbröder”. Och visst finns det en och annan som är över 18. Men de flesta som vi ser är väldigt unga, vissa så små som nio, tio år.

Christian Frödén räknar med att ett par hundra ensamkommande asylsökande barn drar runt på gatorna i Stockholm City, främst kring Sergels torg. Många av dem har avvikit från andra län. Och de lever farligt. Det finns misstankar om prostitution i gruppen, men också att barnen utnyttjas av vuxna för andra former av människohandel. Just nu pågår flera parallella förundersökningar i Stockholm.

– Man blir lätt sargad som polis. Om en svensk 13-åring försvinner ordnas det skallgångskedjor och skrivs stora löp. Men dessa barn försvinner ut i ingenstans, faller mellan stolarna. De blir aldrig några rubriker.

Sedan i våras har Christian och Mikael jobbat uppsökande mot ensamkommande i city. Men vissa kolleger anser att detta inte är polisgöra, utan snarare något för socialtjänsten. Själva hoppas de att kunna göra skillnad i barnens liv, fånga upp dem innan de går ner sig i droger och kriminalitet.

– Vårt mål är att arbeta brottsförebyggande. Vi har sett vad som kan hända om man fångar upp dem i tid. Och vi har sett vad som händer när vi kommer in för sent, säger Mikael Lins.

Det finns gott om exempel i båda fallen. Några timmar tidigare, på Klara närpolisstation, berättade Christian och Mikael om en annan 15-åring som levt på gatan i tre år innan de träffade honom, men som nu kommit tillrätta i ett HVB-hem och påbörjat ett nytt liv. På motsatt sida av skalan finns en 20-åring vars väg in i vuxenlivet kantades av grov brottslighet. Han sitter nu i fängelse.

I fjol tog Sverige emot drygt 7 000 ensamkommande barn, enligt siffror från Migrationsverket. 374 av dem försvann, bara 58 har hittats. I regel försvinner mellan 5 och 10 procent årligen, under alla faser i asylprocessen. En tredjedel av dem är under 15 år.

– Myndigheterna vet inte vad som händer med barnen som försvinner och de följer inte upp vad som hänt med dem som kommer tillbaka. Trots att man har viktig information saknas det övergripande analyser om de här barnen, något som behövs för att man ska bli bättre på att förebygga, säger Barnombudsmannen Fredrik Malmberg.

Nyligen fick Sverige skarp kritik av FN:s barnrättskommitté för hur man hanterar ensamkommande flyktingsbarn som försvinner. Fredrik Malmberg har nu föreslagit till regeringen att ta fram en nationell handlingsplan för hur man ska komma tillrätta med problemet.

Han får medhåll av Christian Frödén.

– Det behövs en nationell handlingsplan men också en nationell samordnare. När jag pratar med kolleger ute i landet ser de samma problematik. Men vad görs åt det? Där finns inget helhetsperspektiv. En massa goda krafter jobbar med samma sak – men vi hittar inte varandra.

Detta gör att det tar längre tid innan barnen hittas. Och när de väl hittas är processen att återföra dem till hemmen onödigt tidskrävande, menar Christan Frödén.

En av orsakerna till att barnen försvinner är att en del av aktörerna som ska ta om hand om de ensamkommande barnen har tvivelaktiga motiv, tror Christian Frödén. Trots att en plats kostar uppemot 2 000 kronor per dygn lämnas de ibland vind för våg.

– Vi har varit runt på ganska många boenden i Stockholm för att bilda oss en uppfattning. På ett ställe hittade vi hasch på en av killarnas rum medan personalen låg och sov, säger Christian Frödén.

– Men majoriteten av dem som jobbar med detta verkligen vill göra skillnad. Så en del av ungdomarna drar vidare oavsett kvaliteten på hemmen. De har kanske levt på gatan i flera år, är svårt traumatiserade, och vana vid den sortens frihet. Jag tror därför att man kanske måste placera dessa barn på låsta hem, Sis-hem (statens Institutionsstyrelse reds anm.), i större utsträckning eftersom de utgör en fara för sig själva.


Fredrik Malmberg. Foto: Henrik Montgomery

Barnombudsmannen anser att det finns stora brister på boenden för ensamkommande och att dessa måste anpassas efter barnens individuella behov.

– Vissa är väldigt kapabla och klarar sig med mindre stöd medan andra behöver mer specialiserad hjälp. Man måste se över de placeringsformer som finns i dag, för de möter inte barnens behov. Det är en jätteallvarlig brist som gör det är svårare att förebygga att de här barnen utnyttjas eller försvinner, säger Fredrik Malmberg.

Det var bara ett par månader sedan Ali kom till Sverige och sökte asyl. Han har redan rymt ett flertal gånger från ett hem i södra Sverige, men flyttades nyligen till ett hem i Stockholm.

Under förhöret på Maria ungdom berättar han att han för ett år sedan hade ett omfattande kokainmissbruk, men att han numera är ren. Urinprovet som analyseras på Maria ungdom visar dock positivt på THC, ett ämne som finns i cannabis. Sedan i december förekommer han hos polisen för åtta olika brottsmisstankar. Nu även ringa narkotikabrott.

Christian och Mikael skriver en orosanmälan till socialtjänsten och kör honom tillbaka till hemmet.

Det har nu gått ungefär fyra timmar sedan de träffade honom på Plattan.

Något ordentligt avsked blir det inte. Innan Ali går in på sitt rum vänder han sig mot Mikael och Christian och säger:

– Ses på stan om en stund.

Fakta. Definitionen av ensamkommande flyktingbarn

Barn och ungdomar som kommer till Sverige utan förälder eller annan legal vårdnadshavare och ansöker om asyl kallas ensamkommande barn. Det är kommunerna som ansvarar för mottagandet. Länsstyrelserna förhandlar med kommunerna om mottagningsplatser och kommunerna tecknar sedan överenskommelser om mottagande med Migrationsverket.