Stockholmarna vet inte – eller bryr sig inte om – vilka personer som styr dem. Bara två av tio känner igen borgarrådet Joakim Larsson (M).
Om det är ett problem eller inte beror på hur man ser det, menar statsvetaren Tommy Möller. Den svenska politiska kulturen är extremt particentrerad, och det finns ett värde i det eftersom vi har en parlamentarisk styrelseform. Å andra sidan är det problematiskt att så anmärkningsvärt få känner igen stadshuspolitikerna, med tanke på deras ansvar och att de representerar väljarna.
För den som brukar besöka Stockholms vackraste rum, Rådssalen i Stadshuset där kommunfullmäktige har sina sammanträden, är det ingen överraskning att medborgarna inte känner igen sina politiker.
Där finns en rymlig åhörarläktare, det är gratis inträde, men det är nästan aldrig någon där.
Det bjuds i och för sig inte ofta, snarare ganska sällan, högklassig underhållning och knivskarpa debatter.
Det var bättre förr. Då var Stockholmspolitiker ofta starka profiler och hade större genomslag än många statsråd, säger Tommy Möller och räknar upp Hjalmar Mehr, Ulf Adelsohn, John-Olle Persson och Carl Cederschiöld.
Han nämner också Annika Billström, S-ledaren som byttes ut mot Carin Jämtin (som var tredje stockholmare känner igen).
Finansborgarrådet Kristina Axén Olin (M) var känd av 87 procent av stockholmarna i september 2007. Drygt ett halvår senare hoppade hon av och ersattes av Sten Nordin, ett bekant ansikte för bara varannan väljare.
– Själva skyller de säkert på dåligt genomslag i medierna, men det är en vrångbild, säger Tommy Möller. Man kan ju fundera på om de själva borde tänka över hur de jobbar.