Kjartan Slettemark kommer till intervjun klädd i sin nya Marilynkavaj. Den är vit och har Kjartans ansikte tryckt överallt i olika färger.
- Det finns byxor till också. Kortbyxor inspirerade av Gustav III, säger han.
Det var med Gustav III det började för tre år sedan. Kjartan skulle få ett pris av Konstakademin, och eftersom kungaparet skulle delta vid ceremonin ville Kjartan göra en Gustav III-performance.
- Jag gick runt och letade efter en peruk som skulle passa, men hittade ingen. Nej, någon sådan har vi inte, sa de i butikerna. Kan du inte ta en Marilynperuk i stället?
Nu har Kjartan färglagt och tryckt upp foton på sig själv med sin blonda peruk, precis som Andy Warhol gjorde med sitt berömda Marilyn Monroeporträtt. Men även om Kjartan inspirerats mycket av popkonsten, handlar det inte om att härma Andy Warhol, utan snarare om att själv utgöra konsten. För Kjartan är sitt eget konstverk.
Kjartan Slettemark är den norskfödde konstnären som kom till Sverige 1959 och på 70-talet gjorde sig känd genom att resa runt i Europa och USA, med ett pass där hans eget foto var utbytt mot ett på president Richard Nixon.
Senare gick han runt i pudeldräkt, eftersom chefen på socialtjänsten skrivit ett slarvigt meddelande om att han i stället för att leva på socialbidrag, borde uppsöka "Arbetsförmedlingens kundmottagning".
- Men det såg ut som att det stod "hundmottagning", så jag ägnade ett halvår åt att sy en hunddräkt.
I dag finns pudeldräkten på Moderna museet, samma museum som Kjartan ockuperade några år innan pudelinstallationen, eftersom hans egen ateljé hotades av vräkning.
- Det var för jävligt för konstnärer då. Det fanns inga ateljéer och jag var ett fattigt socialfall. Så jag beställde en flyttbil, fyllde den med hela mitt bohag och körde mot Moderna. När jag kom dit sa Pontus Hultén att jag fick ha mina saker i källaren. Men jag ville ju ställa ut min konst. När vi bråkat färdigt hade flyttgubbarna redan lastat in alla saker och ställt dem framför den stora Matissetavlan. Mitt kylskåp och alltihop.
Haha. Bodde du där också?
- Nej jag ringde till Grand hôtel och sa att jag var en isländsk konstnär som skulle ställa ut på Moderna museet och frågade om de hade rum för mig. Räkningen skickades till Moderna.
Och de betalade?
- Ja. De visste ju hur svårt det var för oss konstnärer. De var själva med i debatten och såg väl min ockupation som en happening.
Samma sak upprepades när Kjartan tapetserade stan med Nixonaffischer. Fotot på presidenten fick han från den amerikanska ambassaden, mot löftet att bara använda det för privat bruk.
Sedan klippte han ihop fotot med en reklamaffisch för Gevalia och ringde Moderna museets tryckeri och presenterade sig som intendent Slettemark. Affischen var tryckt på två veckor, och räkningen skickades även denna gång till museet.
- Det handlade både om att jag ville provocera och bråka med samhället, men nästan mer om att utveckla mig själv som konstnär. Jag ville testa vad jag fick och inte fick göra, säger Kjartan.
Han säger att hans konst utvecklats av att han hela tiden mött sådant stort motstånd. Det tog lång tid innan någon ville köpa hans konst.
- I många år ville varken kollegor eller gallerister ha med mig att göra. Det jag gjorde var för politiskt och provocerande. Jag var väldigt ensam. Personalen på socialtjänsten var min enda familj. Men jag tror att det var bra för mig. Jag fick fokusera mer på mig själv. Att göra karriär var inte viktigt. Det viktiga var att göra det som kändes rätt för mig.
I dag är Kjartan 75 år. Nixonpasset som tidigare höll på att sluta i fängelsestraff, såldes nyligen för en halv miljon kronor, och bara man nämner Kjartans namn får alla ett lyriskt leende på läpparna.
- Jag tror att folk gillar mig just för att jag gjort så mycket motstånd. Men nu går det nästan inte att provocera längre. Det var lättare förr.
Vad ska du då göra i framtiden?
- Jag tänker fortsätta arbeta med konst så länge jag kan. Efter Marilynutställningen blir det en del retrospektiva utställningar. Och så går jag mycket på fest. Det är nästan en full sysselsättning nu för tiden.