10.37
Emils mamma Eva får ordet.
- Du har förstör mitt liv. Jag har förlorat min son, mitt barn, säger Eva Linnell Vassilakis
Hon avbryts av advokaten som inte tycker att den typen av uttalande passar sig i rättssalen. Rättens ordförande förstår hennes förtvivlan, men håller med advokaten, och Eva får bara avsluta kort:
- En människas liv är värt så mycket mer.
10.36
- Mitt yrkande blir att X frias från ansvar, säger Hurtig och avslutar därmed sin slutplädering.
10.35
- Ett agerande eller underlåtande måste leda till en effekt, det måste finnas en bro, ett direkt orsakssamband däremellan. Om man inte kan bevisa det så kan han inte ses skyldig.
- X har agerat klandervärt, han har hamnat fel och det borde han väl inte göra men det har han. Han tror att det har att göra med något psykiskt. Utifrån den upplevelsevärlden har han inte agerat fel.
10.32
- Vi kan inte säkert säga att Emil hade överlevt om han hade fått adekvat medicinsk vård, säger försvarsadvokaten.
10.28
- När han ringer till jourläkaren så säger ju jourläkaren att "vi ska hjälpa honom". Då säger X att "du får väl ringa om ni behöver en ambulans".
- Där släpper ju X det. Kan man säga att ansvaret ligger där då? För då lever ju Emil Linnell så vitt vi vet, säger Björn Hurtig.
Hurtig lyfter åter upp andra personers eventuella ansvar för att ingen ambulans skickades. Jourläkaren ringde sedan tillbaka och sade att han inte fått tag i Emil. En kollega till 52-åringen svarade då men meddelade inte vidare informationen till 52-åringen.
- Borde han ha gjort det?, frågar sig Hurtig.
10.26
Björn Hurtig säger, precis som hans klient gjort tidigare, att Emil "pratar ju" i de inspelade samtalen.
Det får anhöriga till Emil att börja gråta. En kvinna lämnar rättssalen.
10.25
Advokaten pekar på att 52-åringen tolkade det som att Emil Linnell hade panikångest - och därför hamnat längre ner på prioriteringsskalan i sin bedömning av symptombilden.
- Vid prio 3 behöver man inte använda sig av medicinskt index, då kan man använda sig av sina egna medicinska erfarenheter, säger Björn Hurtig.
10.21
- Jag tycker själv att det är ett jättejobbigt samtal att lyssna på, och jag har lyssnat på det säkert 20 gånger. Men det är en sak att lyssna på det i efterhand, en annan att lyssna där och då, säger Hurtig.
10.19
- Har åklagaren visat när i tiden en ambulans borde ha skickats och i så fall av vem? Det vill säga, finns det andra som skulle ha kunnat skicka ambulans?, frågar sig Hurtig.
- Har åklagaren visat att det finns ett direkt orsakssamband? Är det bortom alla rimliga tvivel styrkt att Emils liv gått att rädda om en ambulans hade skickats?
10.17
- Jag tycker inte att det här är ett medvetet risktagande, säger Hurtig.
10.15
Nu lämnas ordet vidare till försvarsadvokat Björn Hurtig som ska slutplädera.
- Frågan är om X har agerat oaktsamt i straffrättsligt avseende, och om det har lett fram till Emils död, säger Hurtig.
10.13
- Jag menar återigen att många kommer att läsa den här domen och domskälen och vilka signaler i samhället skulle inte en frikännande dom föra med sig? Skulle vi sluta ringa 112, skulle vi ringa anhöriga och så vidare?, säger Jan Freij.
10.12
- Vi vet ju att Emil var vid liv vid det senaste samtalet, där han svimmar bort sedan. Efter cirka 20 minuter så har X underlåtit att skicka ambulans. Skulle man ha skickat ambulans så skulle sannolikheten för att Emil överlevde vara mycket stor, i alla fall mycket större. Det ska räcka för ett yrkande av dödsfallet på grund av passiviteten.
- Han skulle, troligen säger jag, ha överlevt om ambulansen skickats så som föreskrifterna säger.
10.09
- Han bortser från de livshotande symptomen, parametrarna. Han tappar Emil i samtalet. Han skickar inte ambulans. Det är ett medvetet risktagande. Han har anledning att räkna med att Emil kan dö.
10.08
- Det är ett medvetet risktagande av allvarlig art.
- Vi kommer inte på adekvat kausalitet. Det är ju så att X har haft anledning att räkna med att Emil skulle kunna mista livet till följd av den uppkomna situationen. Det här är en förutsägbar effekt. Döden är en förutsägbar effekt av det här - det är adekvat kausalitet.
10.06
- Han är nonchalant, saknar empati, vet bäst själv och ifrågasätter hela tiden. Om vi skulle acceptera detta i en prövning, vilka signaler skulle det då ge i samhället? Det går inte att acceptera detta beteende, säger målsägandebiträdet.
- Även om han var osäker så skulle han ha skickat en ambulans.
10.05
- Jag vill påstå att X ljuger när han säger att han inte hör några rosslingar, inga uppkastningar, inget pustande, inget gurglande eller några dunsar. Även om det är lätt att vara efterklok kan vi höra något av allt detta, säger Freij.
- Han vill inte höra, han har låst sig fast och har ställt en felaktig diagnos.
10.00
- Jag vill påstå att det finns nog ingen som kan vara oberörd när man har lyssnat på de här samtalen, säger målsägandebiträdet Jan Freij.
09.58
Föräldrarnas målsägandebiträde Jan Freij tar ordet och inleder sin slutplädering.
09.57
- Jag menar att X visat en flagrant och straffbart kriminell försumlighet av stora mått. Jag menar att han ska dömas i enlighet med mitt ansvarspåstående, för vållande till annans död. Och jag menar att det är så allvarligt att han ska dömas till fängelse, i mellan 8-12 månader, säger åklagaren.
09.55
Hela historien sammanfattas på kort tid, och det river upp stora sår hos de anhöriga. Medan åklagaren slutpläderar gråter anhöriga, inte minst Emils mamma, högljutt i rättssalen.
09.54
- Han har tagit en medveten risk när han fullt negligerade, verkligen fullt negligerade, Emils uppgifter. I stället har han fullt litat på sin egen bedömning av Emil Linnell - att den var riktigt, säger åklagaren Gunnar Fjaestad.
- Jag menar här igen, att X måste trots sin tes ha förstått att den inte behövde var riktig. Den måste, i X:s värld, kunna vara oriktig.
- Att i det läget chansa i sin tjänst, mot givna instruktioner och uppdrag är som att spela rysk roulette med en annan människas liv.
- Genom att han inte skickade ambulans, som kunde ha kunnat vara på plats efter några få minuter. Efter några få minuter. Där hade man kunnat ge honom vård i form av dropp, i form av syrgas. Man kunde ha lugnat Emil och på det sättet minska blodflödet. Man kunde ha hjälpt Emil om han hade fått hjärtstopp etcetera.
09.49
- Jag menar att även om X har bundit sig vid en felaktig diagnos, så kan han inte blunda för det sätt som Emil Linnell har sagt, att det kunde vara ett alternativt tillstånd, säger Fjaestad.
- Han har onekligen hört vad Emil har sagt. Att X ändå inte skickar en ambulans, vill jag påstå tillsammans med de vittnen som kan det här bättre än jag, är för att han stannat vid en diagnos som han inte ska ställa - nämligen panikångest.
- Han har benhårt, av prestigeskäl eller någon annan konstig anledning, hållit fast vid sin diagnos.
09.43
- Emil Linnells fall var ett prio 1-fall - alla kategorier. Han hade andningsbesvär som vem som helst som har hört de här banden kan höra.
09.41
- De olika kapitlen i Medicinsk Index (hjälpverktyg för SOS-sköterskorna för att skapa en symptombild) handlar om olika typer av symptom, som delas upp i olika noder. Väldigt väl ordnat, om jag får säga det själv.
- De här kapitlen flaggar tydligt upp att medvetande och andning och cirkulation är högprioriterade symptom, det är rödmarkerade symptom (allvarligaste graden). Sammantaget blir de ju illröda, om man tänker på det som Emil Linnel sade.
09.40
- Emil Linnell behövde ingen ambulans när han ringde in och bönade och bad om att få en ambulans, menade den åtalade.
- Han chansar på att det ändå ska gå vägen.
- Jag påstår här och understryker att den beprövade erfarenheten som den åtalade hade att förhålla sig till fanns tydligt förmedlad dels i utbildningen han genomgått, dels i hans uppdragsbeskrivning.
09.37
Åklagaren Gunnar Fjaestad framför sin slutplädering.
- Intressant rättegång i Stockholms tingsrätt. Den åtalade har förnekat ansvar, han har gjort det blankt och på ett märkligt sätt. Han säger att han inte är skyldig. Han har lastat över skulden lite hur som helst, till och med på den stackars läkaren.
- Det han inte verkar vilja erkänna är att han har gjort fel.
09.30
Parterna har samlats i rättssalen för den sista delen av rättegången mot den 52-årige manlige sjuksköterskan som står åtalad misstänkt för grovt vållande till annans död.
09.20
DN.se är på plats i Stockholms tingsrätt. I dag hålls slutpläderingarna i fallet.
--
Den 30 januari ringde Emil Linnell till SOS Alarm med andningssvårigheter. Han vädjade om en ambulans. Den 52-åriga sjuksköterskan uppmanade honom att ta ett djupt andetag. ”Jag kan inte! Hjälp mig då! Snälla!” sade Linnell, enligt inspelningarna. Några timmar senare avled han till följd av en brusten mjälte.
Nedan sammanfattningar av rättegångens två första dagar:
Fokus på ansvar under tisdagen.
Mycket känslor när rättegången inleddes på måndagen.