Rättegången fortsätter i morgon, tisdag, klockan 09.30.
Läs en sammanfattning av den första rättegångsdagen här.
16.02
Åklagaren: Lämnade du över ett brådskande fall till läkaren?
Sköterskan: Nej.
Åklagaren: Borde du ha gjort det?
Sköterskan: Ja, med facit i hand.
Åklagaren: Vad gjorde du för fel den morgonen, det har ju gått rejält fel?
Sköterskan: Jag kan inte svara på det.
16.00
Åklagaren har kompletterande frågor till den åtalade.
Åklagare: Var du intresserad av hur ärendet med läkaren och Emil Linnell gått?
Sköterskan: Jag kan inte komma ihåg om jag var intresserad eller inte. Efter att jag pratade med Emil så ökade telefontrycket och jag pratade nästan hela tiden i telefonen.
Åklagaren: Men du hade kunnat gå in i loggen och kolla om du hade velat?
Sköterskan: Ja, det hade jag kunnat.
15.58
Sista vittnesförhöret för dagen avslutat.
15.57
Åklagaren: Hur uppfattar du ditt direktiv från sjuksköterskan?
Jourläkaren: Jag skulle ringa och kolla hur det var med honom.
Åklagaren: Men inte bedöma ambulansbehovet?
Jourläkaren: Det kan man ju göra.
Åklagaren: Men det var inte ditt primära direktiv?
Jourläkaren: Nej, det var det inte.
15.51
Advokaten: Hur många gånger ringde du?
Jourläkaren: Jag vet inte. Men jag ringde.
Advokaten: Du ringde två gånger. Ett samtal på fem sekunder, ett på 20. Varför ringde du inte fler gånger?
Jourläkaren: Varför skulle jag göra det?
Advokaten: För att få tag på honom så klart.
Jourläkaren: Men jag ringde ju tillbaka till SOS.
15.50
Målsägandebiträdet: När du inte får tag i honom, vad gör du då?
Jourläkaren: Då ringer jag tillbaka till SOS och berättar det.
Målsägandebiträdet: Och då anser du ärendet avslutat för din del?
Jourläkaren: Ja.
15.46
Jourläkaren säger att han kallas in i icke brådskande fall, att han då gör hembesök när det behövs.
Han berättar att SOS ringde honom och bad jourläkaren att ta kontakt med Emil Linnell.
– Men jag fick inte tag i honom, säger han.
15.42
Förhöret avslutas och ett tredje vittne kallas in, på åklagarens begäran.
Nu är det dags för den jourläkare som den åtalade 52-åringen ringde och bad om hjälp angående fallet med Emil.
15.39
Föräldrarnas målsägandebiträde frågar vittnet om det finns en press på sjusköterskorna att inte skicka ut ambulans i onödan, till exempel om det har förekommit tidigare fall där man gjort ett prio 1-larm trots att det har varit en helt frisk patient.
– Nej, sådant kan man ju inte ta hänsyn till, säger vittnet.
15.35
Advokaten: Har du någonsin haft fall där någon påstått att denne haft problem med andningen, men att du inte skickat ambulans?
Vittnet: Ja, någon gång har det hänt.
15.33
Advokatens tur att ställa frågor.
Advokaten: Är X (den åtalade) en sådan som överpriotierar eller underprioriterar?
Vittnet: Jag upplever att han riskerade väldigt lite. Snarare att han inte tog några risker.
Advokaten: Han överprioriterade snarare?
Vittnet: Ja, det är min uppfattning.
15.21
Åklagaren: Kan ni strunta i index?
Vittnet: Det finns situationer, om vi har stöd från vetenskaplig erfarenhet.
Åklagaren: Prio 1 och prio 2, kan man frångå det?
Vittnet: Om det är en solklar prio 1:a, så gör man inte det.
Åklagaren: Hur vet man att det är en prio 1:a?
Vittnet: Om det är en livshotande situation är det ju det.
Åklagaren: Kan man frångå en prio 1:a?
Vittnet: Inte om det är solklart, om det är någon som är medvetslös.
Åklagaren: Om man slår in andningssvårigheter och cirkulationssvikt, kan man frångå index då?
Vittnet: Nej, inte om det är så solklara saker som du beskriver. Då frångår man inte index. Vi får upp frågor per automatik på skärmen som vi ska ställa. Man kan exempelvis gå in på andningssvårigheter, då får man upp frågor som rör det. Men man måste lyssna på hur patienten låter också.
Åklagaren: Om det ringer en ung människa och säger att "jag kan inte andas", måste man få de uppgifterna bekräftade på annat sätt då?
Vittnet: Om det ringer en ung människa och säger att han inte kan andas, då måste man få de uppgifterna bekräftade på något annat sätt. Men om någon upplever att det är svårt att andas så måste man ju lyssna på vad han säger.
15.20
Också detta vittne är en kollega till den åtalade 52-åringen. Också han är här på åklagarens begäran.
Vittnet är sjuksköterska på SOS Alarm.
15.18
Nästa vittne på ingång.
15.17
Operatören säger också att han inte uppfattade någon livsfara vid samtalet med Emil.
15.15
Advokat Björn Hurtig frågar ut vittnet, och fokuserar inledningsvis på SOS-arbetarnas headset.
Operatören: Det finns saker som jag inte observerade från början.
Advokaten: Har ni haft problem med headseten?
Operatören: Ja.
Advokaten: På vilket sätt?
Operatören: Det har varit lite problem med hörbarheten. Det kan vara en anledning till att jag missat vissa saker. Då hörde jag inte att han sade att han var svimfärdig och sjuk.
15.12
Operatören berättar vidare för åklagaren om Emil:
– Han var svimfärdig och hade svårt att andas. Vid ett tillfälle sa han att han var sjuk.
– Precis när jag skulle koppla över (till sköterskan) försvann kontakten med den inringande. Jag fick uppfattningen att han la på eller att det bröts.
– Jag hörde att mannen flåsade järnet. Jag kopplade ihop det med att han var stressad och gick runt. Det sa jag nog aldrig till någon. Det är lätt att vara efterklok, men då fick jag uppfattningen att han gick runt och var stressad.
15.06
Operatören: Jag fick uppfattningen att han (Emil) var stressad och hade tagit läkemedel.
15.03
Han förklarar sin arbetsbeskrivning som en sorts grovsorterare som skickar vidare samtalen till rätt avdelning.
15.00
Efter en paus - som jag inte hann meddela om innan de kastade ut oss ur salen - är det nu dags för det första vittnet: SOS-operatören som först tog emot Emil Linnells samtal.
Vittnet är här på åklagarens begäran.
14.34
I samtalen ber 52-åringen Emil att sätta sig upp.
Föräldrarnas målsägandebiträde ifrågasätter om det var hälsosamt att be honom att göra det.
– Det kanske är då mjälten brister, säger målsägandebiträdet, samtidigt som Emils mamma brister i gråt och gömmer ansiktet i sina händer.
14.29
Den åtalade sjuksköterskan återkommer ständigt till att han har försökt göra en helhetsbild av Emil Linnells hälsotillstånd. Den helhetsbilden har inte, enligt honom, antytt att Emil hade ett livsfarligt tillstånd.
14.28
Sköterskan: Vi har inga restriktioner om hur många ambulanser vi får skicka. Om jag hade ansett det nödvändigt hade jag kunnat skicka alla ambulanser i Stockholm på ett prio 1-larm.
14.25
Målsägandebiträdet: Kan man inte behöva ambulans om man har panikångest?
Sköterskan: Jo, det händer.
14.22
Målsägandebiträdet: Vad skulle Emil ha gjort för att få en ambulans?
Sköterskan: Jag kan inte svara på den frågan.
Målsägandebiträdet: Så här, tycker du att du gjorde någonting fel?
Sköterskan: Självklart skulle man ha kunnat göra någonting annorlunda.
Målsägandebiträdet: Vad då?
Sköterskan: Eftersom det här är så emotionellt, även för mig, så kan man ju förstå att han hade behövt hjälp.
14.17
Nu är det föräldrarnas målsägandebiträde som frågar ut 52-åringen.
Målsägandebiträdet: Har du låst dig fast i din uppfattning om Emil, frågar målsägandebiträdet.
Sköterskan: Man kan säga som så, att i den givna situation som jag var i just då så kan jag ha låst mig.
Målsägandebiträdet: Jag kan ha förståelse för det initialt. Men när sen samtalet går vidare med Emil, du får rosslande ljud, flämtningar ... får du någon annan uppfattning då eller är du fortfarande fastlåst?
Sköterskan: När man läser samtalet så är det tolkningar av dem som har skrivit. Jag får inte fram att han rosslar eller stönar.
Målsägandebiträdet: Eva viskade till mig att hon hörde att han spydde vid ett visst tillfälle. Hörde du det?
Sköterskan: Jag har lyssnat på det här 75-100 gånger. Jag skulle ju vara dum om jag sa att jag hörde saker i dag som jag inte hörde den 30 januari. Jag hör inte att han kräks, men jag kan säga i dag med facit i handen, självklart hör jag saker då.
Målsägandebiträdet: Blir du osäker?
Sköterskan: Självklart blir jag osäker. Det jag säger, det jag hör, och den medicinska kunskap som jag har, att få de pusselbitarna att gå ihop, det lyckas jag inte med.
Målsägandebiträdet: Men om du är så osäker, om du inte vet, varför skickar du inte en ambulans?
14.16
Åklagaren vill spela om samtalet igen, men får nej från rättens ordförande som tycker att det har spelats upp tillräckligt.
14.15
Åklagaren ber om att spela upp det första samtalet där den åtalade och Emil pratar med varandra.
Man hör ett väldigt flämtande från Emil under samtalet.
Åklagare: Tycker du att han andas normalt?
Sköterskan: Ja. Han flämtar, men han andas normalt.
14.12
Sköterskan: Om vi ska titta på Index så kan vi kolla på sidan 114 - flödesschemat. Jag har följt indexträdet fullt ut hela vägen. Det enda var att jag inte kom fram till prio 1 eller prio 2 under samtalet.
14.06
Rättegången väntas pågå i tre dagar.
13.59
Eva, Emils mamma, har nästan under hela utfrågningen stirrar rakt mot 52-åringen. "Jag vill göra det, jag vill veta vad han känner", sade Eva under lunchavbrottet.
13.56
Åklagaren går mycket hårt åt den åtalade. Han hävdar flera gånger att han inte får svar på sina frågor.
Samtidigt är det mycket känslor i lokalen. En kvinna gråter högt flera gånger under utfrågningen.
13.50
Åklagaren går igenom bitar ur larmsamtalen och frågar varför 52-åringen vägrade att tro på Emil Linnells berättelse, varför han inte trodde att Emil hade svårt att andas.
13.45
52-åringens advokat Björn Hurtig ifrågasätter också Fjaestads aggressiva stil - "är det nödvändigt med den här tonen, att slå i bordet och så?"
13.38
Åklagaren: Lyssnade du in Emil Linnell?
Sköterskan: Jag lyssnade in Emil Linnell. Om du förstod hur många det är som ringer in till oss och vädjar om hjälp så tror jag att du skulle bli förvånad.
13.36
Fjaestad hävdar att 52-åringen ställt en diagnos på Emil Linnell. 52-åringen säger att så inte vara fallet utan att han målade upp en symptombild.
13.33
Gunnar Fjaestad får en tillsägelse för att han går för hårt åt den åtalade, som inte tillåts prata till punkt.
13.31
Åklagaren: Räckte det inte att han hade andningssvårigheter, att han hade svimningskänslor?
Sköterskan: Nej, i det här fallet ansåg jag inte att det gjorde det.
13.30
Åklagare: Har du gjort någon felbedömning i det här samtalet?
Sköterskan: Naaae, nej. Jag anser att jag har gjort rätt.
13.27
Åklagaren: Jag har läst på sidan 212 (Medicinskt Index). Andning och problem med andning ska alltid prioriteras högt? Hur har du prioriterat Emil Linnells andningssvårigheter?
Sköterskan: Jag prioriterade det som en prio 3.
Åklagaren: Är det högt?
Sköterskan: Nej.
Åklagare: Förklara.
Sköterskan: Utifrån ett medicinskt perspektiv kom jag i den stunden fram till att helhetsbilden skapade något som jag inte trodde var prio 1 eller prio 2.
13.25
52-åringen pressas hårt av åklagaren och är tydligt skärrad.
13.23
Sköterskan: Andning, medvetande och cirkulation. Och han uppvisade inga symptom på livshotande tecken.
Åklagaren: Precis alla andra som har lyssnat på bandet har kommit till en annan slutsats?
Sköterskan: Ja, men de har lyssnat här. Jag lyssnade där och då.
Åklagaren: Trodde du på Emil Linnell?
Sköterskan: Ja.
13.19
Åklagaren: Vad har gått fel?
Sköterskan: Det som har gått fel är att en ung person har ringt in med en väldigt ovanlig sjukdomsbild. Och han är förvånansvärt pigg, om man ska säga så, i medicinsk synvinkel.
Åklagaren: Mm.
Sköterskan: Och jag blir inte klok på vad det är och därför som jag frågar om jourläkare.
Åklagaren: "Blir inte riktigt klok", kan du utveckla det?
Sköterskan: Eftersom han pratar med en klar och tydlig stämma, han har inga allvarliga andningssvårigheter, han har inga biljud i andningen. Han flämtar och han andas friskt, ja. Men det kan man göra utan att vara dödligt sjuk.
13.19
– När jag får in ett samtal gör jag en prio 1- eller prio 2-bedömning. Ibland skickar jag ut en ambulans utan att ens fråga indexträdet. När jag är osäker använder jag index som hjälpmedel.
13.12
Åklagaren fortsätter att pressa 52-åringen på vad han skulle bli bättre på efter anmälningarna.
Åklagaren: Skulle du bli bättre på att lyssna initialt och inte prata så mycket själv?
52-åringen: Ja.
Åklagaren: Har det påtalats brister på dig i det här avseendet?
52-åringen: ...
Åklagaren: (högre) Har det påtalats brister på dig i det här avseendet?
52-åringen: ... ja.
Åklagaren: Berätta mer om det här.
52-åringen: Jag har inte förstått att jag skulle ha tagit till mig information om vissa saker. Som att jag när någon har ramlat till exempel nedför en trappa så har jag inte frågat om de har slagit i huvudet.
Åklagaren: Du lyssnar alltså lite för grunt, är det så?
52-åringen: Vart vill du komma?
Åklagaren: Jag vill komma ... ja, det är jag som ställer de här frågorna.
13.09
Om de anmälningar han har haft mot sig tidigare:
– Det jag behövde bli bättre på i det här speciella fallet var att ta emot information bättre.
Åklagaren: I det här specifika fallet? Vad skulle du bli bättre på?
– Jag skulle titta lite mera på index.
13.08
52-åringen om förfarandet när någon ringer 112:
– Man får in ett samtal, det tar antingen 112-sköterskan eller en operatör emot. Om man får det överkopplat som sjuksköterska så gör man en intervju med patienten och en bedömning utifrån den bakgrundsinformation man får.
13.04
Åklagaren ber 52-åringen att förklara vad prio 1- respektive prio 2-larm är.
– Prio 1 är om det är en blåljusframkörning. Man bedömer att patienten är så dålig att det krävs en framryckning. Prio 2 är att man bedömer att patienten behöver vård, men inte lika akut, säger den åtalade sjuksköterskan
12.56
Han bekräftar också att han har arbetat i ambulanser, både som förare och sjuksyster.
12.55
Han frågar om 52-åringens arbetslivserfarenhet. "Du har arbetat med vård hela ditt vuxna liv?", frågar åklagaren. "Det stämmer", säger 52-åringen.
12.53
Åter i rättssalen. Nu ska åklagaren utfråga 52-åringen.
11.41
Åklagarens frågor kommer efter lunchen, som tar vid nu. Återsamling 12.45.
11.39
52–åringen:
– Hörde en ung person prata utan lufthunger och med klar och tydlig stämma. Med "utan lufthunger" menar jag att man inte hör några tydliga sjukdomsljud.
– Jag får uppfattningen att han rör sig i lägenheten. Han försvinner från samtalet ibland. Sen hör jag att han är där i bakgrunden, så jag måste ta ett beslut om jag ska stanna kvar.
– Telefonringningar är väldigt svåra. Man vet inte vad som hänt före, bara här och nu.
– Jag bekräftar för Emil att jag inte förstår vad han vill ha hjälp med. Jag får inte pusselbitarna att gå ihop. De ljud, det han säger, stämmer inte överens med någon fysisk symptombild som jag får ihop.
– Så jag tar kontakt med X för att rådgöra vad han anser och han får även medlyssna. Under samtalet så undrar jag om vi inte kan kontakta jourläkare. I min värld har vi praxis att använda jourläkare vid speciella tillfällen.
– Eftersom jag inte får någon fysisk symptombild, och min kollega får inte till det, så frågar jag om vi inte kan kontakta jourläkare vilket jag får bekräftelse på.
11.35
52-åringen ombeds att berätta om förfarandet, och inte hålla ett anförande.
11.33
– Jag förstår verkligen den frustration och ilska som familjen känner.
– Jag har inte gjort det som åklagaren säger. Jag har inte låtit bli att ge Emil den vård han behöver. Jag är fullständigt oskyldig.
11.32
Nu ska 52-åringen ge sin version.
11.31
Försvaret anser inte att man kan ta för givet att Emil hade överlevt om det kommit en ambulans.
11.26
Försvarsadvokat Björn Hurtig lägger fram 52-åringens berättelse:
– Min klient har försökt få fram en symptombild hos Emil. Men han får inte ihop bilden med det som Emil säger.
– Han får uppfattningen att Emil har panikångest. I dag vet vi att det är fel.
– Men vi anser inte att han har agerat oaktsamt på det sättet som åklagarsidan gör.
11.23
Mamma Eva och styvpappa Stylianos begär också skadestånd. Dels 50.000 kronor per person för personskada, sveda och värk, dels begravnings- och övriga kostnader.
Dessutom yrkar man på skadestånd för arbetsförtjänst, sex månader för Eva och två månader för Stylianos.
11.19
Fjaestad går igenom obduktionsrapporten och konstaterar bland annat förstorad mjälte och en blödning i magen.
Han säger att Emils symptom borde ha härletts till ett allvarligt sjukdomstillstånd, även om man inte kunde pricka in exakt vilken sjukdom det handlade om.
11.15
Åklagare Gunnar Fjaestad fortsätter med den skriftliga bevisningen.
11.09
Pausen är slut. Emils styvpappa Stylianos berättade i pausen hur det var att lyssna på samtalen:
– Jag trodde inte att det skulle vara så jobbigt som det var. Man blir svårt påverkad av samtalen. Den nonchalans han visar, det framgår ju att Emil håller på att dö. Det var Emils syskon som lämnade salen, som inte orkade lyssna.
– Jag tror att det räcker med att ni lyssnade på samtal som vi gjorde. Det vi lyssnade på var det som ledde till att Emil dog.
Stylianos mötte inte 52-åringens blick en enda gång.
– Nej, jag undvek att titta. Det hade blivit alldeles för jobbigt då.
10.58
Tio minuters paus nu.
10.57
Till skillnad från Emils mamma och styvpappa har 52-åringen inte visa några större känsloyttringar. Men han sitter sällan still. Bläddrar i papper, vrider på stolen, rullar tummarna, byter sittställning.
10.55
Åklagaren säger att det fanns flera ambulanser som snabbt hade kunnat ta sig till Bagarmossen, där Emil befann sig.
Han visar på en karta var de lediga ambulanserna fanns - "bara några minuter ifrån Emil".
10.50
Nästa samtal är runt 20 minuter senare, jourläkaren till ambulansbeställningen. Jourläkaren säger att han inte får tag i Emil, trots att han har ringt tre gånger.
Ändå anser man inte att Emil kan vara i behov av hjälp.
10.49
Sköterskan: Du, jag har en patient jag vill att du ringer upp och gör en bedömning. Jag får liksom inget vettigt ur det. Jag misstänker att antingen är det psyk… eller också… ja, panikångest eller psyk. Jag får liksom inte till det. Han säger att han har ätit en Alvedon och en Ipren och kan inte röra sig.
Läkaren: Oj, då.
Sköterskan: Och… men han är uppe och springer i lägenheten och han säger att han inte kan andas, men han andas helt utan anmärkning.
Läkaren säger att han ska hjälpa Emil.
10.46
Emil Linnells sista samtal är slut. Nu är nästa bevismaterial, när 52-åringen ringer upp jourläkaren senare på morgonen.
10.44
52-åringen bläddrar i papper, tittar sällan ner, samtidigt som hans röst i högtalaren upprepar att Emil "andas jättebra".
Emils mamma gömmer ansiktet i sina händer.
10.41
Trots att Emil flera gånger upprepar att han har andningsproblem så tror inte 52-åringen på honom
Emils mamma skakar på huvudet, tittar ibland kort på 52-åringen. Hon bryter ihop flera gånger när samtalet spelas.
Styvpappan är sammanbiten, men uppenbart illa berörd.
10.39
Tredje samtalet:
Sköterskan: Jag får ju inte riktigt klart för mig vad det är du vill ha hjälp med för du springer ju omkring i lägenheten eller vad det är och du har ... andas utan problem och du pratar utan problem.
Emil: Jag kan knappt andas nu.
Sköterskan: Jag vet, jag har suttit och lyssnat på dig. Du andas utan problem.
Emil: Nej, jag svimmar! Jag svimmar!
10.31
Nästa samtal spelas upp, och Emil pratar med sjuksköterskan, 52-åringen.
Emils mamma kan inte hålla sig stark i rättssalen. Hon börjar gråta.
52-åringen sitter med knäppta händer.
10.30
Det första samtalet spelas upp. Emil säger att han knappt kan röra sig, att han har tagit smärtstillande tabletter.
10.28
En anhörig till Emil ber att lämna lokalen medan samtalet spelas upp. "Jag klarar inte av det", säger hon. Flera av Emils vänner följer henne ut. Föräldrarna sitter kvar.
10.27
Nu ska man lyssna igenom samtalen.
10.26
Emil var sjuk, både med feber och förkylningar, under månaden innan han dog. Han hade utan sin vetskap drabbats av körtelfeber och med största sannolikhet, säger åklagaren, brast hans mjälte på grund av detta.
10.24
Nu går åklagaren in på händelseförloppet, och tar upp de två anmälningar som inkommit mot 52-åringen före fallet med Emil.
Bland annat att den åtalade ska ha uppträtt nonchalant tidigare mot dem som ringer och ber om hjälp
10.19
– Det måste inte vara en hjärtinfarkt eller en hjärnblödning. Man behöver inte ens titta så långt, man ska titta på symptomen och utgå därifrån. Medicinskt Index är ett utmärkt verktyg, säger Fjaestad.
Han lyfter också upp andningssvårigheter som ett symptom som enligt Medicinskt Index ska prioriteras, ett tecken på att svår sjukdom kan ligga bakom.
10.05
Åklagaren fokuserar nu på Medicinskt Index, de riktlinjer som gäller för vårdpersonal. Vid livshotande situation ska ärendet prioriteras av SOS-läkaren.
10.03
Många av Emils vänner är också med på rättegången.
09.59
Fjaestad skiljer på myndighetsutövning och vård. Initialt var 52-åringens agerande ett myndighetsansvar. Senare, menar åklagaren, handlade det om hälsobedömande och vård. Då blev i stället ansvaret individens.
09.57
Om Emil hade fått en ambulans skickad till sig, säger åklagaren, hade sjuksköterskan aldrig kunnat anklagas för vållande till annans död.
Det var dennes brist på agerande som orsakade Emils död.
09.53
Åklagaren inleder sin sakframställan och går inledningsvis igenom hur SOS Alarm fungerar, hur organisationen är uppbyggd och hur den arbetar.
Den åtalade 52-åringen för anteckningar. Varken han eller Emil Linnells mamma och styvpappa - placerade bredvid åklagaren - har sökt ögonkontakt med varandra.
09.48
Försvaret menar att man inte kan ta för givet att Emil överlevt även om ambulans kommit till platsen.
09.47
Advokat Björn Hurtig, som företräder den åtalade 52-årige sjuksköterskan:
– Han förnekar brott. Han gör det på den grunden att han inte med oaktsamhet bedömt hälsotillståndet.
09.43
– Gärningen anses som grov då den innefattar ett medvetet risktagande av allvarliga slag, säger Fjaestad vidare.
09.39
Åklagaren inleder:
– Central uppgift har varit /.../ dels per telefon bedöma hälsotillstånd, dels prioritera vårdsökandes behov av ambulans, säger kammaråklagaren Gunnar Fjaestad.
09.35
Några minuter försenat, kallas parterna in i rättssal 27 vid Stockholms tingsrätt.
Den 30 januari ringde Emil Linnell till SOS Alarm med andningssvårigheter. Han vädjade om en ambulans. Den 52-åriga sjuksköterskan uppmanade honom att ta ett djupt andetag. ”Jag kan inte! Hjälp mig då! Snälla!” sade Linnell, enligt inspelningarna. Några timmar senare avled han till följd av en brusten mjälte.