Vi träffar Ibrahim Adan på Husby Träff, en samlingsplats för dem som bor i området. Den ligger intill biblioteket och är som ett litet Folkets hus. För en guldpeng kan man köpa kaffe och småkakor och bakom disken sitter en affisch med bild på Jonnys orkester. De ska spela på söndag och det blir dans mellan 17 och 21.
Ibrahim Adan berättar om det besked som i ett slag förändrade hans liv. Han befann sig i Ugandas huvudstad Kampala för att tillsammans med somaliska landsmän arbeta med ett demokratiprojekt.
Timmarna efter telefonsamtalet, den 18 oktober år 2008, frågade han sig: Lever jag i en ond dröm?
”Romario” var inte kriminell, ingen bråkstake. Han var glad och omtyckt, stjärna i Husbys eget fotbollslag Atletico. Han hade gått på fotbollscollege i Los Angeles och tio dagar tidigare fått fast jobb som idrottslärare i Vällingby. Men de personer som han den ödesdigra kvällen umgicks med har trista historier i sitt bagage.
Jag ber honom berätta om sin son, den lille Ahmed, som levde sina första år i Somalia. Redan där spelade han fotboll, barfota, med bollar gjorda av ihoprullade strumpor och sammanhållna med snören.
När familjen i början av 90-talet bodde i Umeå gick Ahmed med i Ersboda SK. Han var åtta år, men redan en talangfull forward i grön-vit spelardräkt. Och han visste vad han ville: ”Jag ska bli jurist och fotbollsproffs!” På senare år var han på god väg. År 2007 spelade han i Djiboutis landslag, det lilla landet nära Somalia, och deltog i flera kvalmatcher inför i VM i Sydafrika år 2010.
Ibrahim Adan är flykting från Somalia och har arbetat hårt för att bli en del av det svenska samhället, utbildat sig, arbetat politiskt, engagerat sig i sina barns skolgång och i samhället.
– Jag har sagt till dem att vi inte får någonting gratis. De måste vara dubbelt så duktiga som svenskarna för att lyckas. De måste kämpa, plugga och skaffa sig bra betyg.
Men vad hände den där kvällen? Hur hamnade ”Romario” i något som polisen till en början kallade ”en uppgörelse i kriminella kretsar”?
När Ibrahim Adan kom hem från Uganda och till den obarmhärtiga sanningen, då ville han få ihop alla bitar. Varför hade hans son varit tillsammans med de här killarna?
”Romario” och två gamla barndomskamrater åkte den här fredagskvällen till Star Bar vid Fridhemsplan. De hade växt upp tillsammans, träffades ibland. Där stötte en av dem ihop med en kille som de tidigare haft en dispyt med. På Star Bar började de bråka igen.
”Romario” och hans kompisar lämnar så småningom baren och åker hemåt. När de får bensinstopp vid infarten till Kista kör två bilar upp bakom dem. ”Romario” och hans kamrater kliver ur sin bil och alla tre blir då anfallna med kniv. ”Romario” får ett dödande hugg i ryggen.
Ibrahim Adan ringde den polis som ledde förundersökningen. Vad visste han? ”De skyldiga har erkänt, men de säger ingenting”, sa han.
– Då försökte jag själv ta reda på vad som hade hänt. Jag ringde dem, jag träffade dem. En av dem sa: ”Jag kan berätta för dig och din familj vad som hände, men inte för polisen. Jag känner ingen respekt för polisen. Och jag tänker inte gola.” Jag hade aldrig hört det ordet tidigare.
Ibrahim Adan kämpade på med sin egen förundersökning, lade pussel. Han fick reda på vem som hade gjort vad och berättade det för polisen.
– Polisen hade ju inte gjort någonting innan killarna anmälde sig själva, och då hade det gått nästan ett dygn. De hann göra sig av med alla kläder och kunde prata ihop sig.
– När jag berättade för polisen vad jag fått fram, så sa de: ”Det där är andrahandsuppgifter. De har inget värde.”
Det du beskriver verkar ha varit så plågsamt. Varför ville du ta reda på allt?
– Polisen var så passiv, och jag ville få svar på vad varför Ahmed blev mördad. Hade han några fiender som jag inte kände till? Nej, han hade varit på fel plats vid fel tidpunkt.
– Det var jobbigt att leta efter svaren, men det gav mig också en styrka att inte fastna i sorgen.
Så kom rättegången, tre plågsamma dagar. Ibrahim Adan var där, hans före detta hustru var där och fyra av barnen.
– Jag frågade barnen om de orkade gå dit. ”Vi vill gå dit” sa de. Det var ett sätt för oss att sörja Ahmed. Vi hoppades att vittnena skulle berätta vad de hade sett. Men flera kom inte. En var i Dubai, en i England och en i Norge. Vi hoppades att de åtalade skulle berätta vad som hade hänt, att någon skulle fällas för mordet. Men de berättade ingenting. De sade bara: ”Gud vet!” För en dryg vecka sedan kom domen. De tre åtalade friades.
Din son är mördad, men ingen har dömts. Vad känner du inför det?
– Maktlöshet, förtvivlan. Som om vi levde i ett laglöst land. Vilken bild förmedlar vi till dessa ungdomar? De kan mörda, men gå fria.
Vad tänker du om dem som gjort detta?
– De är odjur. Hänsynslösa. Men samtidigt undrar jag: Varför har de så mycket hat inom sig, så mycket vrede? Varför bär de kniv?
Ja, vad tror du?
– Det måste bero på utanförskapet. Deras föräldrar är arbetslösa och lever på bidrag. De har inga jobb. Här i Husby var till exempel 40 procent av alla ungdomar arbetslösa redan under högkonjunkturen. De bor granne med Kista, Sveriges Silicon Valley, dit 30 000 människor reser varje dag för att arbeta. Men till Husby kommer ingen. Ungdomarna känner att det svenska samhället inte vill ha dem.
– Ibland tycker jag nästan synd om de skyldiga. Om de hade fått en bra start hade de blivit goda människor.
Men dina egna barn har lyckats bra i skolan. Hur kommer det sig?
– Jag har talat om demokrati och politik vid köksbordet, varit aktiv i skolan och inom fotbollen. Och numera låter vi dem inte gå i skolan här ute. De går inne i stan. Men man kan inte skydda dem från allt, inte stänga dem inne och ta ifrån dem deras liv. Ahmed hade skolan och fotbollen och det gick bra för honom. Jag var aldrig orolig för honom.
Hur har det som hänt präglat dig?
– Min son har mördats och jag har fått uppleva det svenska rättssamhället. Tidigare trodde jag att alla behandlas lika inför lagen, men nu har jag fått känna på att polisen och rättsväsendet inte skyddar oss som kommer någon annanstans ifrån. Men vi ska överklaga. Jag måste och vill tro att rättvisan ska segra.
Ibrahim Adan vill visa oss Kvarnbacka bollplan där ”Romario” lyfte sitt lag Atletico från division sex till division fem. Matchen spelades den 16 oktober, knappt två dygn före mordet. Atletico mötte Sollentuna United och tio minuter före full tid gjorde ”Romario” det avgörande målet. Matchen slutade 1–0.
Inne i klubblokalen står en stor, silverglänsande pokal som ska vandra från klubb till klubb med start i november. ”Ahmed Ibrahim Romarios Turnering” står det ingraverat på pokalen.
Du är muslim. Hur tror du Ahmed har det i dag?
– Min yngste son, som är fyra år, frågar mig ibland: ”Får vi träffa Ahmed igen?” Då svarar jag: ”Vi kommer att ses i paradiset. Han finns där, för människor som sprider glädje kommer till paradiset. Han lever ett bra liv.”
– Religionen är ett stöd för mig. Vi muslimer tror på ödet. Tiden var över för Ahmed, men han fick 23 bra år.