Han kallas "Musti" bland kollegerna på närpolisstationen i Kista. Mostafa Alshawi är född i Irak, kom till Sverige som treåring och har bott större delen av sitt liv i stadsdelen Rosengård i Malmö. Han är tjugosex år gammal, bara tre år äldre än Ahmed Ibrahim Ali, den unge fotbollsstjärnan med östafrikanskt påbrå som kallades "Husbys Romario" och som tragiskt knivmördades en mörk natt i mitten av oktober vid E 4:an i Kista.
Den lördagen började Mostafa arbeta först klockan tio på förmiddagen. När han vaknade hade han ett meddelande på sin telefonsvarare. En socialarbetare berättade att något hänt vid E 4:an, att tre Husbykillar hade knivskurits och att en av dem var död. Han undrade på svararen om Mostafa visste vilka det var.
- När jag fick klart för mig att det var Romario som mördats fick jag en chock. Jag hade träffat honom fyra dagar innan, skakat hand och pratat lite fotboll som vi brukade. Han var lika trevlig som vanligt. Romario berättade att det gick bra för honom och bra för laget i serien.
- Han var en ljuspunkt i jobbet härute, en fotbollskille som aldrig hade förekommit hos polisen i några negativa sammanhang över huvud taget. Han hade hittat sin identitet i idrotten och var trygg i sig själv.
Mostafa kallades in till mordutredningen i Sollentuna första veckan. Nu är han tillbaka i sina Kistakvarter, och medan mordutredarna fortsätter sitt intensiva arbete med att ta reda på vem som mördade Romario, och varför, brinner Mostafa Alshawi mer än någonsin för det han ser som sin huvuduppgift som närpolis - att göra området Kista-Husby bättre och tryggare för alla medborgare.
Han vill vända tragedin och all uppgivenhet efter mordet till något positivt.
En vecka efter Romarios död stod några ungdomar på en vägbro i Kista och kastade stenar mot två polisbilar. Bägge bilarna vandaliserades. Det var inte den första stenkastningen i området, långt ifrån. Men den fick Mostafa Alshawi att slå näven i bordet. Inte för att han såg någon koppling mellan stenkastningarna och mordet på Romario, men för att han såg något annat. Han såg hur barnsliga busstreck spårat ur och blivit farliga, hur unga invandrarkillar ställde sig utanför samhället och började skapa sina egna normer, i jakt på en identitet.
Han såg en kopia på den tidiga fasen i det obehagliga händelseförlopp, som har kantat Rosengårds negativa spiral av social misär och kriminalitet. "Det vi ser är början på en ungdomsrevolt", varnade han i radion.
Mostafas utspel väckte reaktioner. En del tyckte att han överdrev.
- Jag tog i lite för att väcka debatt. Husby går självklart inte att jämföra med Rosengård. I Rosengård har det gått så långt, det är en värld för sig. Vi är inte där än, men det var precis så här det började i Rosengård. Småbarn på tolv, tretton eller fjorton år som inte har något att göra. I Rosengård började det med stenar mot bussar, sen kom stenar mot polisbilar och därpå mot brandbilar. Sen började de tända eld på miljöhusen för sopsortering, flera stycken i veckan. Nästa steg var att tända eld på källare.
- Om inte stenkastning mot poliser är ett dåligt tecken, vad är då ett dåligt tecken?
Han berättar om ett av sina sista ingripanden innan han lämnade närpolistjänsten i Rosengård för att flytta till Stockholm. Det gällde två unga killar, som hade fyllt två en och en halvliters cocacolaflaskor med bensin och börjat hälla runt ett niovåningshus för att tända eld.
- De var bara fjorton år, säger Mostafa Alshawi uppgivet.
- Jag vill inte se den utvecklingen här.
Vi går runt i Kista och Husby. Ett grått nästan ogenomträngligt novemberdis sänker sig mellan husen. Mostafas uniform drar till sig uppmärksamhet. Han tar unga killar i hand till höger och vänster.
- Tjena! Läget?
- Lugnt.
- Vad händer?
Vi har svårt att släppa det han sagt om utvecklingen i Rosengård. Mostafa nämner som i förbifarten att 26-åringen som sköts till döds på öppen gata i Malmö i början av oktober gick i hans klass i Rosengårdsskolan. Han berättar att av hans klasskompisar har fyra dött i olika kriminella uppgörelser och sex sitter i fängelse.
Å andra sidan har han flera fotbollskompisar från den tiden som har lyckats.
- Jag har alltid funderat över varför det gick bra just för oss. Det är mitt nästa projekt. Jag har inga förklaringar ännu, men för min egen del tror jag mig förstå.
Mostafa Alshawis föräldrar sökte sig till Rosengård, så fort de kom till Sverige från Irak 1986. I Rosengård skulle det finnas många irakier och stora lägenheter. Mostafa kommer ihåg Rosengård som ett Malmöområde "vilket som helst" de första åren. Bägge föräldrarna hade akademisk utbildning från Irak och pappan fick jobb som skogshuggare nästan direkt. Det var högkonjunktur och inte så svårt för de nyanlända att komma in i det svenska samhället.
Som Mostafa ser det kom Rosengårds negativa vändning med den överbelastning, som flyktingströmmarna efter Kuwaitkriget och krigen på Balkan medförde. Viljan var god, men det fanns inga realistiska möjligheter att slussa så många nya svenskar smidigt in samhället, menar han.
- Många som växte upp här som svenskar med annan etnisk bakgrund vände sig inåt i stället. De kunde inte identifiera sig med den svenska kulturen. Den är så flytande, så svår att ta på. Inte heller kunde de identifiera sig med ursprungslandets kultur, som kändes så främmande. Det skar sig där. Då skapade man egna normer i stället och så har alla dessa grupperingar startat.
- Att jag lyckades så bra berodde nog på att jag kunde hitta mig själv.
När Mostafa växte upp var fotbollen hans liv. Och räddning, om man får tro honom själv. Han ansågs vara ett stort löfte, togs ut i Skånes länslag och han berättar gärna hur avgörande det var att han därigenom fick känna att han tillhörde något, att han var viktig. Lärarna i Rosengårdsskolan fick samma stora betydelse. Föräldrarna hade ju inga möjligheter
att hjälpa honom in i ett samhälle de inte själva förstod. Mostafa antogs till fotbollsgymnasiet och hamnade på "fina skolan", Malmö Borgarskola, precis som några år äldre Zlatan Ibrahimovic. De har för övrigt mötts på planen några gånger.
- Jag brottades mycket med mig själv där på Borgarskolan, kände att jag inte passade in, men ändå gjorde jag det. På något sätt blev jag killen från Rosengård som alla tyckte det var coolt att hänga med. Min kompisar säger i dag att jag slog hål på deras fördomar om Rosengård, "Du pratade flytande svenska. Du var som vem som helst", brukar de säga.
- I dag känner jag mig som en svensk, fast med konstigt namn. Jag är stolt över min bakgrund och ser den som ett stort plus på mitt cv, detta att jag pratar arabiska och har vuxit upp i ett utvecklingsområde med problem.
Det börjar regna. Mostafa trotsar den råa kylan och tar sig bort mot torget i Husby. Han vinkar åt de "goa gubbarna" som säljer grönsaker under presenningarna. Han skakar hand med socialarbetaren Teo Ayudin och de pratar en stund om att det vore bra om skolan kunde stå för en större andel av anmälningarna till socialtjänsten och polisen en något mindre. Ju tidigare socialen kommer in, desto större chans att lyckas.
- När ungdomarna hamnar hos oss på polisen har vi misslyckats, så är det, säger Mostafa.
Brottsstatistiken för området är inte entydig. Villainbrotten och personrånen blir allt fler och antalet anmälda brott i Kista-Husby ökade med över fyrtio procent mellan 2007 och 2008. Däremot minskar misshandelsfallen. Mostafa säger att mycket har med narkotikan att göra. I Kista och Husby ser de en oroande boom.
- Jag har varit här i åtta månader och är redan uppe i tre och ett halvt kilo knark, som jag har beslagtagit. Då jobbar jag ändå som närpolis. Narkotikan går allt längre ned i åldrarna. I dag kan vi möta femton- sextonåringar, som själva säljer knark till sina kompisar.
I Husby har 82 procent av befolkningen utländsk bakgrund. Mostafa bär med sig två insikter från uppväxten i Rosengård i sitt förebyggande jobb som närpolis. Den ena är att i alla lägen mota "vi och dom"-känslan i grind. Han vill bygga bort osund kategorisering och få alla att i första hand känna sig som svenskar. Den andra är att stärka ungdomarna som individer. Mostafas ideal är en mer närvarande polis, som syns i vardagen, som tar ungdomar i hand och ser dem i ögonen. Enkla gester, men viktigare än många tror för att få osäkra tonåringar att känna att de är någon, menar han.
Därför prisar han länspolismästaren Carin Götblads satsning på att bygga ut närpolisen. Frågar man Mostafa varför han sökte till polisen över huvud taget kommer ett engagerat svar om att han ser polisen som ett viktigt försvar av demokratin och att han själv känt en stark längtan att ställa upp för det Sverige som givit honom så mycket.
Utanför Ärvingeskolan står tre grabbar och hänger. De hämtar frisk luft under rasten, försäkrar de när Mostafa tittar på klockan och undrar om de inte har lektion. De pratar om fotbollsturneringen till Romarios minne, som arrangerades förra helgen. Mostafa Alshawi tog initiativ till en uppvisningsmatch mellan Kistapolisen och ett lag bestående av Romarios kompisar och fritidsledare i Husby. Husbyprofilerna vann med 1-0.
- Har ni tagit dom som gjorde det än? frågar en av killarna.
- Det är sju som sitter häktade, men utredningen är komplicerad, svarar Mostafa.
De småpratar en stund innan Mostafa avslutar med "sköt om er grabbar". Han tar dem i hand och upprepar sitt mantra för var och en.
- Inga dumheter! Inga dumheter! Inga dumheter!
På närpolisstationen har kollegerna just kommit tillbaka från utryckningen till en skola i området. Några elever i nian hade tänt eld på papper och plast inomhus, "tillräckligt för att rökfylla två korridorer", rapporterar de vid kaffeautomaten.
- Men det var ingen av våra kändisar, säger gruppchefen Peter Saarman.
Mostafa stönar lite.
- Åh, vi behöver inga fler!