Uppror, stadsplanering och miljörörelsens framväxt. Almstriden för 40 år sedan handlade inte bara om några lövträd, utan ritade om Sveriges politiska karta. Trädkramare i form av unga vänsteraktivister i samarbete med äldre konservativa moderater vann sin största seger någonsin.
I dag råder lugn i Kungsträdgården. På tehuset Tetley utanför Café Opera hörs vårlövens rassel i vinden. Endast almarnas existens vittnar om en av landets största politiska strider.
Från natten mellan den 11 och 12 maj 1971 och några dagar framåt samlade protesterna enligt polisen närmare en kvarts miljon stockholmare mot den tilltänkta motorsågsmassakern. Ungdomar kedjade fast sig i träden. Oppositionella och kända artister talade. Internationella tv-bolag fanns på plats. Bilden av det ordnade Sverige krackelerade och ersattes av folkligt uppror.
Alltsedan dess – det må gälla Slussen, Dennispaketet, påskupproret eller FRA – har nästan alla folkliga protester hämtat näring från almarna. Segern 1971 lärde vänstern och miljörörelsen att när de agerar tillsammans med kulturkonservativa krafter når de framgång.
Visst var de gröna almlungorna i ett betongartat city viktiga, men främst var de symboler för en reaktion mot rivningsraseri och politisk maktfullkomlighet.
Även om 70 procent av stockholmarna ville bevara almarna så log Stadshusets politiska ledarskap i kapp på tidningarnas förstasidor intill rubriker som: ”Nu fäller vi almarna.” Att Stadshuset mörkade alternativa förslag där Kungsträdgårdens tunnelbaneuppgång kunde flyttas till sitt nuvarande läge och därmed kunde spara almarna spädde ytterligare på vreden.
Händelserna natten till den 12 maj är dramatiska. Göran Folin från Alternativ stad menar att både tur och skicklighet spelade aktivisterna i händerna:
– Trädfällarna tänkte ta ned almarna på natten. Det var perfekt för oss, då var ju alla hemma. En polishustru ringde och berättade nästan viskande att hennes man just kallats in för nattjänst och då förstod vi att nu var det dags.
För 40 år sedan fanns inga sociala medier, men i stället för Facebook användes telefonkedjor och snart var flera hundra på plats.
– När vi hörde motorsågarna i natten vräkte vi oss bara igenom poliser, hundar och plank. Många blev slagna och skadade. Men några klättrade också upp i träden. Han som var först kallade vi länge för ”han i trädet”.
Polisen gav snart upp men politikerna talade allvarligt om demokratiskt fattade beslut, om gatans parlament och ville ändå driva igenom trädfällningen.
Medan det politiska debaclet fortsatte sjöng den radikala Cornelis Vreeswijk på plats. Östermalms favoritpenna Kar de Mumma proklamerade att även ”socialgrupp ett” gav sitt stöd åt den utomparlamentariska aktionen. Evert Taube fastslog att ”Almarna i Kungsträdgården är ett av världens skönaste trädpartier. Stockholm är rikshuvudstad och stadsfullmäktige har inte rättighet att hugga ner dessa almar.”
Den då kända dedorantreklamen som frågade ”är du säker under armarna” ändrades till: ”Är du säker under almarna.” Inne på kommunfullmäktige protesterade aktivister genom att kasta löv över politiker och Stockholms främsta stadsförnyare Hjalmar Mehr fick heta ”Almar Ner”.
Någonstans där gjorde betongpolitiken halt och resten är historia.