Kenneth Johansson, 54, och Karin Thunberg, 45.
- Man finns va, säger Kenneth. Men synas, det får man inte.
- Va fan tömmer dom inte den där jävla containern för?
Skrot-Svenne muttrar och tuggar på ciggen i mungipan. Intill hans blå pickup svämmar en av Stockholms stads stora containrar över av skalade kablar, skrotrester, skräp, gamla kläder. Eftersom det var länge sedan den blev full växer berget av sopor runt omkring. Överallt krossat glas, rör, plastpåsar, gamla diskbänkar ...
- Häromnatten när jag skulle ut snubblade jag på en vass plåtbit, kolla, säger Kenneth och drar upp vänstra benet på den svarta mjukisbrallan. Han har ett djupt och fult sår med infekterade kanter på vaden.
- Ja, jävlar, det är farligt här, skrattar han och linkar bort till sitt oregistrerade, ickeskattade och ej försäkrade lik till beigebrun Volvo kombi, hans viktigaste arbetsredskap.
Vi är vid Solvalla, på Travbanevägen. Det är vanlig vardag och det råder full aktivitet på grusplanen som omgärdas av förfallna husvagnar, ihopsjunkna tält och överlastade torkvindor. Två bensindrivna elverk stånkar i skogsbrynet, bilar kommer och far, Skrot-Svenne lastar koppar på pickupens flak.
Vad är det här?
- Tja, det är ju vår arbetsplats, vi liksom jobbar här, med återvinning. Så där en tio tolv av oss bor här och några bor på Pilgrimshem, Maranatas hotell. Det kostar samhället 20.000 i månaden för ett rum, då ingår frukost. Sen kommer det förstås en del folk utifrån också, säger Karin och låter tapetkniven fara fram och tillbaka över en lång och tunn elkabel.
Trettiofyra kronor kilot betalar Skrot-Svenne för kopparn, skalad och klar. Han köper av dem han känner, kräver inga garantier eller kvitton. Sen säljer han vidare till större skrothandlare, ointressant vilka.
Sedan Skrot-Svenne dök upp med sin husvagn och sin pickup för en dryg månad sedan har verksamheten på grusplanen antagit en i det närmaste industriell omfattning. Intill containrarna står en välanvänd våg.
- Han tar hand om grejerna, vi får lite extra pengar. Det är ju bra, säger Kenneth och Skrot-Svenne nickar.
Han är nöjd:
- Jag bor där jag jobbar och är granne med fyra mördare som livvaktar mig. Jag har bara blivit rånad två gånger. Det kan inte bli bättre: Sven Pettersson var namnet, jag har enskild firma, jobbar dygnet runt, som alla andra småföretagare, haha...
Skrot-Svenne kör i väg med sin fullastade pickup. Kenneth visar runt i det som på byråkratspråk kallas för en tillfällig bosättning. "Karintorp" står det på kåken som han själv slagit upp på platsen. Det var två år sedan och Kenneth är nöjd, Stockholms största svartbygge, kallar han sin barack - i ett av de tre rummen är det "mysigt", med säng och en liten stereo, i de andra är det med medelklassiga mått mätt en sanitär katastrof.
Ett par husvagnar bort tänder någon av och närmaste grannen, en tjej i 40-års åldern, får plötsligt spel och börjar skrika och kasta saker omkring sig. Ett yngre par kommer förbi, köper knark och försvinner. Karin säger att så är det, men ändå känner man sig trygg här, mycket tryggare än utanför.
- Jag bodde i en husvagn på Dalvägen i Solna förut. Det var någon som tuttade eld på den. Jag var där inne och du fattar inte vad rädd jag blev. Här tar vi hand om varandra som en familj, här får man klara sig själv och det är det bästa.
Två poliser kommer förbi och ber Kenneth att flytta några av bilarna på vändplanen intill. De går en sväng, letar misstänkt stöldgods och tar id på en kille de inte känner igen.
- Har man inget att göra kan man alltid åka förbi här. Har man tur blir det en olovlig körning, eller kanske man hittar någon som är lyst. Ska socialen avveckla det här lägret? Jaha, lycka till...
Poliserna sticker. Kenneth säger att de flesta av dem är reko. Då och då kommer även socialens uppsökare och det är väl också bra.
- De vill väl veta om någon av oss ligger och dör i misären. Men det tror jag inte skulle hända, vi försöker ha koll på varandra.
Men bakgårdsvärlden på Travbanevägen ska alltså avvecklas. Det är i alla fall vad socialborgarrådet Maragreta Olofsson svarar en privatperson som skriver till henne och frågar om rimligheten i att samhället håller den diskutabla verksamheten under armarna. Stans markkontor har velat vräka alla inblandade från platsen vid flera tillfällen redan förra vintern, men varje gång har socialförvaltningens uppsökarenhet bett om respit. Bättre att hitta en långsiktig lösning, jobba uppsökande och försöka få de boende att förstå och acceptera att de behöver och kan få hjälp.
- Vi var på väg att lyckas avveckla i våras. Men nu... Kanske borde vi varit lite rappare, säger Berit Heidenfors, sektionschef på individ- och familjeomsorgens vuxengrupp i Bromma stadsdel, dit Travbanevägen officiellt tillhör.
Förutom Bromma stadsdel är markkontoret och stans centrala uppsökarenhet inblandade. För att inte nämna alla andra stadsdelar och kommuner som har medborgare som valt att slå sig ner i "lägret".
- De ska erbjudas boendealternativ. Det här ska inte bli någon permanent boplats, fortsätter Berit Heidenfors trots att det yttre tyder på det motsatta.
Karin och Kenneth suckar. De är lyckliga här. Fria. De lever på sina sjukbidrag och sitt kabelskalande, aldrig att de skulle stjäla kabel, de tar bara där de får ta, försäkrar de.
Och vart skulle de förresten ta vägen? Till någon annans bakgård?