Genom att hjälpa ungdomar på glid i tid kan samhället spara miljoner. Det konstaterar nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog, som granskat Lugna gatans verksamhet ur ett socioekonomiskt perspektiv.
- Vi vill att man ska skapa ett samhälle som tar bättre hand om de unga som växer upp, som minskar utanförskapet och använder pengarna smartare, säger Ingvar Nilsson.
Han har varit verksam sedan 1979 och gjort många studier av hur lönsamt det är för samhället att satsa på ungdomar som riskerar att hamna snett. Den senaste i raden handlar om Fryshusets Lugna gatan-verksamhet, som i korthet går ut på att rekrytera stökiga förortsungdomar som trygghetsvärdar. Då får de själva något värdefullt att göra, samtidigt som de fungerar som goda förebilder för andra.
I rapporten, som Ingvar Nilsson gjort tillsammans med Anders Wadeskog och på uppdrag av Fryshuset, konstateras det att samhället tjänar mycket pengar på Lugna gatan. De stora vinsterna uppstår dels som en följd av utebliven brottslighet och missbruk, dels som en följd av att samhället inte behöver stå för ungdomarnas försörjning.
Bland annat skulle varje värd i genomsnitt ha orsakat samhällskostnader på 650.000 kronor per år om de inte rekryterats till Lugna gatan. I Stockholm motsvarar det en årlig samhällskostnad på cirka 19,5 miljoner. Siffrorna bygger på ett antagande om att sex av tio värdar, helt eller delvis, skulle ha levt i utanförskap om de inte rekryterats. Med Lugna gatan minskar den andelen till två av tio.
Ett genomgående mönster i många studier är, enligt Ingvar Nilsson, att samhället alltid tjänar på tidiga, preventiva insatser för de människor som riskerar att hamna snett.
- Ett annat mönster är att ju gravare eller djupare utanförskap som människor riskerar att hamna i, desto större blir lönsamheten om vi lyckas rädda dem. Ett tredje är att för att lyckas måste vi nästan alltid samverka mellan olika myndigheter. De mönstren ser vi genomgående, oavsett om vi pratar om övervikt, psykisk ohälsa, missbruk eller kriminalitet, säger Nilsson.
Hans förhoppning är att rapporten ska få politiker och andra makthavare att inse vikten av att satsa på ungdomar. När han hör talas om nedskärningar på fritidsgårdar, fältassistenter eller andra ungdomsverksamheter blir han beklämd.
- Jag tänker som Tage Danielsson en gång skrev: det är som att kissa i sängen. Det är varmt och skönt inledningsvis, men det blir kallt och otrevligt väldigt fort.