STHLM

SD:s toppnamn: ”Bussa Stockholmselever för att motverka segregationen”

Stockholm/Södertälje. Valets stora vinnare i Stockholms län: Sverigedemokraterna. Från nästan ingen representation alls till alla maktens korridorer – utom i Vaxholm. I Stockholms stad är deras starke man en kvinna: Maria Danielsson, 34. I Södertälje är det Tommy Hansson, 62.

Skarpt solljus utanför stadshuset i Stockholm. Nere vid Riddarfjärden står en kvinna och försöker få till sin håruppsättning. Tv-kameran har precis slocknat och hon gör sig redo för nästa intervju. NRK, den norska riksradion, är på ingång – och hon vet att vi, DN, står på kö.

Ett kort telefonsamtal senare vänder hon sig mot oss och ler: ”NRK kommer inte, de har fastnat någonstans – vi kan köra!” säger kvinnan och sträcker fram en hand.

Vi anar ett grått stråk under hennes ögon. Särskilt många timmars sömn har det inte blivit de senaste veckorna, särskilt inte sedan Christoffer Dulny, SD:s tidigare front­figur och ordförande för partiet i Stockholm, lämnade alla sina uppdrag efter att Expressen sex dagar före valet avslöjade vad han anonymt skrivit, bland annat på hatsajten ”Axpixlat.”

”Araber har våldsamma gener”, ”invandrare är absolut värst på att ljuga, manipulera... de saknar helt moralisk kompass” – så löd två av många tiotals rasistiska och mycket hatfulla inlägg.

– Min första reaktion var chock och besvikelse. Att han skulle uttrycka sig så där, det trodde jag inte om honom.

– Min nästa tanke var att jag förstod att min plan att hålla mig i bakgrunden skulle spricka.

Trebarnsmamman Maria Danielsson, 34, sedan flera veckor tillbaka försedd med personlarm på grund av dödshot riktade mot både henne själv och hennes barn, drar en djup suck.

Men hon är redo. För strålkastarljuset. För bördan det kommer att innebära att offentligt axla ansvaret för ett stigmatiserat parti.

– Men så är jag jävligt stark också, noterar hon medan hon tar sig över stadshusets turisttäta innergård.

– Sex mandat! Kan du fatta! Jag hade varit verkligt glad över fyra. Nu fick vi sex! fortsätter hon.

I januari i år anställdes hon som valsamordnare i Stockholm. Innan dess var hon föräldraledig med sitt tredje barn och dessförinnan arbetade hon som lärare i svenska och engelska på ett gymnasium med praktisk inriktning i södra Stockholm.

– Jag verkligen ä-l-s-k-a-r den här staden. Den är otroligt vacker, värd att bevara. Jag får fortfarande ont i magen när jag passerar Waterfront, hur kan man göra så mot Stockholm?

Vi kliver på buss 62, är på väg mot Vasastan för att hämta en hyrbil. Det är dagen efter valet och Maria Danielsson fipplar med sitt busskort. Det var ”sjukt länge sedan" hon åkte kollektivt, i stället har hon, på grund av hoten som riktats mot hennes familj, skjutsats eller kört bil hit och dit.

– Är det något jag tänker på är det just det – att vi sverigedemokrater fortfarande betraktas som paria, som en sämre sorts människor man kan bete sig hursomhelst mot. Jag kommer aldrig glömma när min sons förskollärare kallade mig ”nazist”. Det och det faktum att min allra bästa vän sa upp kontakten med mig förra året, det är två händelser som har satt såriga spår.

– Min vän kommer jag nog aldrig få tillbaka och förskolläraren undviker mig fortfarande, konstaterar hon medan vi promenerar den sista biten till garaget där hyrbilen står.

Gång på gång avslöjas mycket höga företrädare för ditt parti med uppenbart rasistiska kommentarer. Hur ska man kunna veta att du inte är rasist?

– Jag kan bara säga att jag inte är rasist. Om du väljer att tro på det eller inte kan jag inte påverka. Vad jag vill är att bevara delar av vårt svenska kulturarv.

Hur ska man förstå Maria Danielsson? Kandidatexamen i engelska och internationell statsvetenskap, lärarexamen, legitimerad grundskole- och gymnasielärare, en examen i pedagogik från Los Angeles, talar flytande engelska och franska, har samtliga tre barn på en internationell friskola ”där det inte går en enda ’svenne’” för att de ska få med sig tvåspråkigheten?

Medan vi krånglar oss ut ur garaget med ”Rent-a-Wreck”-bil svarar hon med en motfråga:

– Vadå förstå? Jag är och har alltid varit en väldigt internationellt orienterad person. Och jag bryr mig väldigt mycket om andra människor. Får man inte vara sådan bara för att man är Sverigedemokrat?

Men visst, det finns en historia, bitvis dramatisk. Exakt när den började är svårt att säga, men när föräldrarna skilde sig och mamma drog till Thailand på ett Sidauppdrag och pappa flyttade söderut för att satsa på sin byggfirma var Maria bara 16. Hon hade egen lägenhet på Södermalm och gick gymnasiet på Franska skolan – eftersom hennes pappa tyckte att hon skulle ha det ”bästa”.

För Maria var det en baggis. Sedan blev det jobb i Paris och flytt till Los Angeles, ett rätt oplanerat bröllop i Las Vegas med en kille från Texas och sedan studier på UCLA.

På universitetet träffade hon en forskarstudent med kines-taiwanesiskt ursprung. Han kom att bli hennes första barns far – något som kom att prägla många år av hennes liv. Han var våldsam och efter en elva månader lång rättsprocess tilldömdes Maria vårdnaden om sonen.

Då kidnappade pappan sonen och försvann. Året var 2009 och Maria Danielsson gjorde sig beredd att vända upp och ner på hela världen för att hitta honom.

– Jag satt och grät i varenda tv-kanal. I USA, Kina, Taiwan. Jag samlade ihop pengar, betalade privatdetektiver och insåg att jag var rättslös, ensam – i alla fall i Sverige. Här var det bara kvällstidningarna som brydde sig, myndigheterna kunde inte göra någonting.

Efter 63 dagar hittades pojken av FBI tack vare en amerikansk missionär i Mexiko, som känt igenom honom från en bild i tv.

Maria flög hem till Sverige med sonen, slussades runt på kvinnojourer och levde på socialbidrag innan hon fick ordning på sitt liv, lägenhet, jobb, ny sambo och två nya barn.

– Mina erfarenheter gjorde att jag ville engagera mig, konstaterar hon och berättar att hon snabbt blev en drivande kraft i nätverket och lobbygruppen ”Saknade barns nätverk”. I det fanns riksdagsledamöter och andra politiskt intresserade.

Hon kom i kontakt med många svåra fall, en del av dem omgärdade av hedersrelaterad problematik. Efter det bestämde hon sig för att engagera sig politiskt på riktigt.

– För mig fanns det bara SD. Bara de gjorde en för mig verklig analys av hur vårt samhälle ser ut och behöver, säger hon.

I hennes SD-värld finns det inga rasister, inga främlingsfientliga. Där finns det bara personer som vill begränsa invandringen och se till att det mångkulturella samhälle vi redan har fungerar så bra som möjligt.

Hon säger sig inte ha någonting att göra med SD:s historiska bagage, även om hon inser att det är problematiskt.

– Men vi är varken rasister eller främlingsfientliga i dag, vi vill bara värna det svenska. Jag använder inte ordet assimilering, jag pratar hellre om anpassning även om partiets linje är ”assimilering” – och det är fullständigt naturligt att diskutera det i de flesta andra länder, slår hon fast.

Är du inte lite naiv nu eller rädd för att du ska utnyttjas som nyttig idiot?

– Det har jag tänkt på många gånger, men kommit fram till att jag inte behöver vara det.

Den pågående utrensningen av öppet främlingsfientliga som medier gräver fram och den påstådda nolltoleransen från partiets sida välkomnar hon.

– Jag skämtade lite under valvakan – jag sa nu är vi ”Nya Sverigedemokraterna”...

I det hårt segregerade Stockholm är hennes främsta käpphäst skolan:

– Vi kanske måste bussa barnen. Varenda skola borde se ut som samhället gör, vi måste ge andra generationens invandrare chansen att komma in i den svenska kulturen. Det är bara så vi kan börja integrera dem som är här. Vi måste sluta fylla på utanförskapet, särskilt här i Stockholm där våldsyttringarna och segregationen är som störst.

I övrigt menar hon att tillgång till den svenska socialförsäkringen och bidragssystem mycket tydligare måste kopplas till språkkrav – att faran med dagens segregation är underskattad, både i form av ökade socioekonomiska klyftor men också i form av en ökad rasism.

Hon slår sig ner bakom datorn i Sverigedemokraternas Stockholmskansli, beläget på hemlig adress i Farsta. Hon ska mejla Karin Wanngård (S) och Daniel Helldén (MP) – allt för att ”sträcka ut en hand”.

– BBC har hört av sig, men inte de. Så jag får väl höra mig mig till dem då, säger hon.

Och hon vet vad hon ska säga: Nej till förtätning av Stockholm, bygg på bredden i stället. Ja till Förbifarten. Ja till restaurering av Slussen, men ingen total omdaning. Och absolut nej till att privata välfärdsaktörer ska kunna ta ut vinster, pengarna ska återinvesteras.

Annars vet hon inte riktigt. Men hon inser att hon har en del jobb framför sig.

Det har Tommy Hansson, SD:s frontman i Södertälje, också. Med 13,3 procent av rösterna i kommunvalet har partiet flera tomma stolar att fylla. De kan få tio mandat i fullmäktige. I dag är två av fem platser tillsatta.

– Men nu har vi en massa folk på listan, så det ordnar sig säger han där han står på gågatan i centrala Södertälje, en plats från vilken han bedrivit sin, måste man tillstå, lyckade valkampanj.

SD i Södertälje gick till val med ett krav på att staden ska göra ett ”mångkulturellt bokslut”, visa upp kostnaderna för ”massinvandringen” och sluta mörka. Ingen vi möter på gatan är förvånad över valresultatet. Södertälje har tagit emot många flyktingar, 2 000 från Syrien bara i år, trångboddheten och sysslolösheten syns och märks.

– Det är de etablerade partiernas fel. De borde verkligen ha tagit tag i de här frågorna, sett hur det faktiskt ser ut. Det är inte värdigt, menar Lars-Göran Andersson, 58 – som ”aldrig i livet skulle rösta på SD, men förstår att det finns de som gör det”.

Malek Yakob, 34, håller med.

– Om åtta år kommer Sverigedemokraterna vara största partiet, det är jag säker på. Då blir det kaos. Problemet är väl att de har rätt i många saker, att straffen borde vara hårdare, att många invandrare utnyttjar systemet och begår brott. Det är ju så. Men svenskar är så rädda, de vågar inte ta tag i det.

– Och nu kommer det bli värre. Sossarna kommer ge bort en massa pengar gratis, det ställs för låga krav, fortsätter han.

Nina Andersson-Lindroos, 55, känner obehag:

– Det är otäckt, jag vet inte vad det här kommer leda till. Det är det där med att man självklart vill att alla som behöver det ska få komma hit, men att vi måste kunna ta hand om alla som är här också. Hur ska vi som lever i den verkligheten förhålla oss till det? Vi lämnas lite ensamma med den frågeställningen, säger hon.

Tommy Hansson lunkar i väg längs gågatan i Södertälje. I Farsta städar Maria Danielsson upp på kansliet som är fullt av valmaterial som ska sorteras, kanske slängas.

Och det enda vi egentligen vet är att en ny politisk verklighet börjar ta form.