Slussenförslaget tar mer än det ger till stockholmarna. Det skriver arkitekten Rasmus Wærn, som också menar att bron till Gamla stan bör vara betydligt mindre.
Utsikter och silhuetter är allmänna tillgångar. Plockar man i dem, måste också allmänheten kompenseras. Rejält. Det Slussenförslag som nu håller på att härda har på sina ställen möjligheter att skapa nya värden, men tar i andra fall mer än vad det ger. Balansräkningen ställer stadsrum, fungerande trafik, arkitektur och ett offentligt innehåll mot ändrade vyer. Det är bilden av oss själva vi bygger och den går inte att räkna fram på andra sätt.
Slussens ombyggnad beräknas kosta ungefär åtta miljarder. Intäkterna från de byggrätter som skapas ligger på cirka 900 miljoner, varav en tredjedel kommer från shoppingområdet under mark. Från resten måste man dra bort ersättningskrav som dagens fastighetsägare kommer att ställa om de får nya hus framför sig, vilka i stort sett äter upp resten av kakan. Slussen blir med andra ord ett nästan helt skattefinansierat projekt. Det som byggs måste först och främst bedömas utifrån vad det tillför staden.
Slussen har alltid varit trafikens inferno. Idén bakom trettiotalets lösning var att lyfta fram den spirande bilismen. I dag är det snarare människor som skall manifesteras; till fots eller med cykel, men helst för att stanna till. Detaljplanen som nu varit på samråd kan i sina huvuddrag göra det, Slussen har till och med förutsättningar att förskjuta Stockholms mittpunkt. Ett bilfritt, södervänt torg mitt på stadens nord-sydliga axel med hus för scenkonst och läsning finns inte någon annan stans. Så långt är dagens förslag på rätt spår.
Trots att trafiken pressats undan hör dess synliga delar till förslagets svagheter. Bron är visserligen radikalt mindre än dagens, men ändå orimligt bred. Dimensionering med åtta filer bygger på beräkningar från tiden före trängselskatt och eventuella förbifarter i öster och väster. Staden antyder själv en minskning som gott och väl svarar mot ett körfält. Slussen är ingen flaskhals, så en ny bro behöver inte ta i så väldigt. Dess höjd och lutning är svårare att rubba. De bestäms av den fyra meter höga polisbåten som måste kunna slussas, av tunnelbanans höjd, av Mälarens flöde ut i Saltsjön och mer ändå. I det utställda förslaget har marken vid Gamla stan höjts så att de gamla husen skulle hamna i ett dike, vilket är helt orimligt. Alla som suttit i en liten båt vet vad låga fribord betyder för naturupplevelsen. Närheten till vattnet måste också bli Slussens särdrag.
Den höga gångbron är därför ett av förslagets mest olyckliga inslag. En lång bro är den täta stadens antites. Här leder den dessutom människorna över platsens allra svåraste miljö, den norrvända kajen. Till stadsbyggandets få beständiga sanningar hör att det inte går att upprätthålla ett rikt offentligt liv i flera våningar samtidigt. En nivå tar alltid över. Det måttliga flöde av människor som rör sig mellan Gamla stan och Söder behövs för att hålla liv i kajen. En trappa ned hamnar den i dubbel skugga.
Kajen är inte den enda plats som kommer att vara öde och otillgänglig. Planen är full av överstora ytor i blåsiga och bullrande lägen.
Poängen med att bygga hus på Slussen är de möjligheter till dramatiska kontraster mellan intimitet och öppenhet de skapar. Den diffusa fördelningen av hus ger platsen en olustig känsla av företagspark, sämsta tänkbara förebilden för en plats som skall tas över av människor.
För att förstå vad Slussen kan vara räcker det inte att se på vad vi har i dag. I arbetet med fjolårets utredningsskisser, där jag själv var delaktig i förslaget från Wingårdhs, var såväl platsens karaktär före 1935 som Norrströms husskodda stränder viktiga källor till förståelse. Kraven på att snabbt kunna tömma Mälaren har eroderat grunden för idén om en landtunga mellan Gamla stan och Söder. Ett öppet vatten i Söderström och en överbyggd Stadsgårdsled gör fronten redan rotad. Husens lägen på platsens mitt ges i stort av stadsmönstret. Hörnet Götgatan/Hornsgatan är utgångspunkten i Söders rutnät, vilket också sträckte sig närmare vattnet innan -35 års trafikapparat skapade dagens abrupta slut. Framför KF-husen är läget ett annat. Att sabotera denna stadsfront med höga hus kostar mer än det smakar. På andra sidan, framför Scandic hotell, vore nya hus däremot en välgärning. Slussen är en märkvärdig plats där stadens skenbara kaos ger liv åt varje uppsättning. Arkitekturen har lyckats dramatisera Stockholms rum och vyer förut. Se på staden. Det går.