Utanförskapet. Det var så det stavades, ordet som kom att prägla den pågående mandatperioden. Syftet var nog mest av allt att av-etnifiera en av de mest laddade frågorna som hela västvärlden har att förhålla sig till – segregationen.
Med ”utanförskapet” ville makten signalera att den anser att det handlar om ett socioekonomiskt tillstånd, inte ett etniskt, kulturellt, traditionellt. Bra så.
Det är bara det att när det socioekonomiska utanförskapet växer samtidigt som känslan av multietnisk dysfunktion och kulturellt främlingsskap gror krävs det ingen Einstein för att lista ut att Svenne Banan, och för den delen även integrerade Samir, knyter näven i fickan.
För klyftorna har fortsatt växa. De ekonomiska fortsätter vi att lappa och laga, den materiellt kompensatoriska politik som förts har i viss mån, och kanske också tack och lov, lyckats. Men resten - det som är integration - en nödvändig känsla av tillhörighet, allas tillgång till kunskap, den enskildes makt över sitt liv, individens frihet att använda sig av de möjligheter som faktiskt finns – dit är det bedrövligt långt.
Kanske beror det på att vi i det moderna och välorganiserade Sverige har valt att bygga bort problemen: ser vi dem inte, finns de inte.
Den välintegrerade medelklassen behöver inte befatta sig med den ibland sociala misär och hårda verklighet som många arbetslösa respektive låglöneslavande nysvenskar lever i.
Är det ett problem att många av dem lever i stora familjer och bor trångt, lever fattigt?
Är det ett bekymmer att deras barn går i skolor där ingen har svenska som modersmål?
Är det rimligt att vissa delar av de uppväxande generationerna lever ett liv som präglas av klantänk, hedersrelaterade normer eller kanske till och med total ofrihet när det högst privata val som de av religion, livspartner, livsöde?
Mitt svar är ja, men eftersom delar av lösningen på det problemet är att den välintegrerade medelklassen delar med sig av både sina kunskaper och sina privilegier så vill vi inte vara med.
Dystopisk, jag? Ja, tyvärr. Istället för att bjuda in på allvar har vi ägnat oss åt att låta integrationsarbetet präglas av välvilja.
Ett par enkla exempel ur vardagen:
Jag träffar en lärare på KomVux. Hon har jobbat i x antal uppmärksammade integrationsprojekt, på pappret har de alla sett riktigt bra ut.
Så säger hon att det är så sorgligt, allting. Att hon träffar elever som har fått godkänt i svenska på gymnasiet, men de kan inte skriva tio meningar som håller ihop - inte ens om de får i uppdrag att skriva om sig själva.
Vid ett annat tillfälle träffar jag en kvinna som bott i Rinkeby i 20 år. Hon är så ledsen för ett särskilt gymnastikprojekt riktat mot invandrarkvinnor har lagts ner. Jaha. Men om du nu gillar att gympa, varför inte gå de 300 metrarna det är över fältet till Spånga och gympa där? Kanske till och med träffa lite nya människor? frågar jag. Hon stirrar oförstående på mig. Skulle hon? Nej tack. Men vem är jag att döma? Skulle hon vara välkommen om hon verkligen tog sig i kragen och gjorde det?
Det finns mängder av andra vardagliga exempel. Misstron bland de unga, andra, tredje generationens invandrare är stor och hoppet litet. Visst går det bra för många, och de ska hyllas och lyftas men vad ska vi göra för dem som misslyckas i skolan och varje dag impregneras med föräldrarnas bitterhet och besvikelse över Sverige?
Så länge den stora majoriteten inte behöver konfronteras med de konflikter som ett etnifierat klassamhälle leder till kan vi fortsätta tänka att det inte är något bekymmer, segregationen skyddar majoritetsbefolkningen, gynnar den på sätt och vis.
Kanske är det därför vi inte lyckats knäcka någon allmän kod för hur det ska gå till att bryta det omtalade utanförskapet, tänker jag cyniskt.
En sak står i alla fall klar: den stora utmaning som det omtalade Utanförskapet innebär, den kvarstår.