Det är en sådan där smärtsamt vacker högsommardag då man hör arapapegojornas skrik eka mellan bergen och alpackornas tjocka päls ser väldigt varm ut. Jonas Wahlströms lantställe fungerar som Skansen-akvariets uppfödningsanläggning. Härifrån skickas lemurungar och papegojor till djurparker över hela världen.
– Jag ville bli djurparkschef när jag var liten, jag läste böcker om deras liv och de bodde alltid mitt i djurparken. Men jag blev inte djurparkschef så jag fick bygga upp en djurpark runtomkring mig i stället, säger Jonas Wahlström.
För att ta sig hit krävs en avancerad vägbeskrivning på vägar genom böljande gröna fält, någon adress vill Jonas Wahlström inte ge ut. Grannarna har fått instruktioner om att skicka de som frågar efter vägen åt fel håll. Här finns nämligen mycket sällsynta stöldbegärliga djur, och vaktdvärgtaxen Signhild.
– I början kom det hit folk med picknickkorg och satte sig på gräsmattan. De tror att bara för att det är djurpark så måste den vara öppen för allmänheten, men så är det inte. Sedan jag satte upp en skylt där det står ”karantänsområde, tillträde förbjudet enligt smittskyddslagen” är det ingen som vågar sig hit, säger Jonas Wahlström.
Lemurerna går fritt i trädgården på sommarhalvåret. Om vintern bor de i ett litet hus på tomten. De gillar inte kyla och förfryser lätt svanstopparna. Deras revir sträcker sig upp i de kringliggande bergen och ner till vattnet.
– På andra sidan ligger en båtklubb, en gång var det fullt på deras brygga, så några seglare la till vid vår. På morgonen vaknade de av att lemurerna hade klättrat upp i masten och förde oväsen på båten. De ropade på hjälp och vågade inte gå ur båten, säger Jonas Wahlström.
Förutom den gången har han aldrig varit med om att någon varit rädd för de oblyga halvaporna.
Gruppen består av fem honor och en hane, de får tre fyra ungar om året. Tillsammans med lemurungarna på Skansenakvariet brukar det bli ungefär ett dussin. I år har det dock inte blivit några hemma hos Wahlströms.
Ungarna skickas ut i världen när de är gamla nog, de senaste åren har de hamnat i Virgingrundaren Richard Bransons reservat i Västindien. Tidigare under åren har de åkt till Sydafrika, Ungern, Holland, Norge och Australien. Om lemurungarna åker som enskilda individer brukar de resa som handbagage i en transportbur som vanligtvis används för katter.
Tack vare allt transporterande av apor adopterade Jonas och hans fru Christina sonen Tito 1984. Sju år tidigare hämtade Jonas Wahlström för första gången hem dvärgsilkesapor från den lilla djungelstaden Leticia i Colombia. Han återvände ofta dit och 1984 passade han på att ta med sig Tito, 9 månader gammal.
– Samtidigt adopterade vi min dotter Ana från Guatemala. Eftersom vi inte hade tillstånd att adoptera två barn på en gång kopierade jag adoptionsakten och körde originalen i Colombia som är väldigt noga. Guatemala accepterade kopior och vi kunde således adoptera två barn samtidigt.
– På Arlanda tyckte både tull och passpolis att det var roligt att jag inte bara kom hem med apor i bagaget, utan även barn. Så något distraherade av de fyra små aporna som jag samtidigt hade med, märkte de inte att jag i själva verket smugglade in Ana, säger Jonas Wahlström skämtsamt.
Som åttaåring fick han ett årskort på Skansen av sin mormor. Sedan dess har han varit fast. I stället för att gå i skolan skolkade han och tillbringade sina dagar på Skansen och blev hjälpreda åt djurskötaren Ljugar-Ludde. Han gick ut nian med låga betyg och började aldrig på gymnasiet.
– En del tror att jag är veterinär eller zoolog, men jag är ingenting. Allt jag har lärt mig har jag lärt mig på Skansen.
Lemurerna kommer nyfiket fram till bordet på den soliga verandan och smyger omkring det. De hoppar upp och avlägsnar sig efter att de har fått en banan, som är favoritmaten. Sedan drar de sig undan upp i de kringliggande bergen där favoritgranen finns. Hanens spöklika hoande studsar i dalen. Lemurer älskar solen, om sommarmorgnarna klättrar de upp på hustaket när solen går upp.
– Man hör dunk dunk, dunk på taket klockan fyra på morgonen och när vi äter frukost måste vi mata dem först, annars klättrar de på bordet. Dessutom vill de gärna gå in, man får tänka på att stänga dörrarna annars studsar de runt där inne, säger Jonas Wahlström glatt.
Hans fru Christina är inte riktigt lika förtjust. Hon är inte tokig i djur som sin make, men säger att han är ett paketerbjudande.
– Lemurerna skiter på borden, hoppar i fönstren och välter grejer. De äter upp mina körsbär, hallon och rosenknoppar. Här är hallonen i bur och djuren lösa, säger Christina Wahlström.