– Förut hade vi en stor vårflod från Mälaren, men sådana ser vi inte i dag, säger Christer Lännergren, vattenexpert på Stockholm Vatten.
Få, om ens några, storstäder har så rent vatten att dess invånare har lust att bada mitt i stan och dessutom kan få en kallsup utan att må dåligt av den. Mälaren står ofta symbol för Stockholm som miljöstad.
För mer än tio år sedan, när Stockholm drev kampanj för att bli OS-stad, brukade dåvarande finansborgarrådet Mats Hulth skåla i Mälarvatten från Riddarfjärden vid Stadshuset med IOK:s delegater. Det inträffade ungefär trettio gånger och det blev ett halv glas vid varje tillfälle, enligt Mats Hulth.
– Det var inga problem att dricka, jag mådde aldrig dåligt av det. Och är det någon som vill att jag ska dricka igen, så gör jag det, säger han i dag om 90-talets tilltag.
Fortfarande har Mälaren, i alla fall i de delar som ligger i Stockholmsområdet, en ”god ekologisk status”, enligt graderingsskalan i EU:s ramdirektiv för vatten. Det är rent vatten, om än inte det allra renaste som får betyget ”hög ekologisk status”. Mälaren är dricksvattentäkt för två miljoner människor.
Just därför är vårfloden, som brukade strömma ut i innerfjärdarna, saknad. Vårfloden sätter fart på vattenutbytet i innerskärgården och gör så att syrerikt vatten kommer ner till botten. Mätningar som Stockholms Hamn har gjort sedan 1940-talet fram till år 2000 visar på kraftigt höjda utflöden i framför allt maj månad så gott som varje år. Numera är det ingen större skillnad mellan vinter och vår. Snötäcket i Mälarens avrinningsområde blir inte längre så stort. Däremot regnar det kanske mer än tidigare vissa månader.
– Det här beror på klimatförändringar, det är vi säkra på. Framtiden kommer att bjuda på mer av samma slags väder, säger Christer Lännergren.
Utan vårflod blir det ingen storstädning varje år av den inre skärgården. Att vattnet mår sämre kan man bland annat se på att siktdjupet har försämrats. Vattnet har blivit grumligare på många ställen de senaste åren.
Ulf Larsson är docent i systemekologi och har i många år studerat Stockholms vatten. Nu gör hans institution vid Stockholms universitet mätningar längs kusten från Gävle i norr till Nyköping i söder.
– Stockholms inre skärgård är nog generellt det vatten som har den tydligaste påverkan av näringsutsläpp. De kommer från avlopp, atmosfäriskt nedfall i form av nederbörd som plockar upp föroreningar från biltrafik och villavärme, liksom från jordbruk, Vi släpper ut för mycket, säger Ulf Larsson.
Näringsämnen, framför allt kväve och fosfor, fungerar som gödningsmedel på åkern. De göder algbildningen och ger mer växtlighet i vattnet.
– Då blir det grumligt i vattnet och det tycker vi inte är så roligt att bada i, säger Ulf Larsson.
Sen sjunker växter och alger ner till botten och orsakar syrebrist. Det är då vi får döda havsbottnar, något som det finns gott om i Östersjön.
Men stora algblomningar, som har prytt löpsedlar och förstasidor under flera somrar på 2000-talet, är knappast ett nytt fenomen. Förr innebar vattnets resa från toaletten och kranen till reningsverken att det smutsiga vattnet silades och att resterna sedimenterades. Bara den skit som syntes försvann ur vattnet.
– Under 30, 40, 50 och 60-talen var det besvärligt. Stockholm växte och man hade ingen rening alls. Vattnen var inte badbara och vi hade höga halter av näringsvärden och blågröna alger, säger Ulf Larsson.
– 1960-talet var över huvud taget ett smutsigt decennium. Då var Stockholms vatten svartlistade på grund av de höga halterna av kvicksilver, som användes till allt möjligt. Bland annat betade man utsäde till åkrarna med kvicksilver, säger Christer Lännergren.
Först 1970 kom kemisk och biologisk rening till avloppsreningsverken. Fortfarande är avloppen en stor påfrestning för Stockholms vatten.
– Den biologiska reningen betyder mycket för vattnet. Reningsverken är oerhört bra på att ta bort fosfor. För fyrtio år sedan släppte vi ut 600 ton fosfor, numera handlar det om 25 ton per år från avloppen. De är också väldigt bra på de flesta tungmetaller. Det är ju ett viktigt budskap förstås, att allt inte bara blir sämre.