Det är inte så lätt att räkna skarvbon som man kanske kan tro. Skärgårdsstiftelsens officiella skarvräknare hittar bara drygt hälften så många som de som räknar bon när de oljerar skarvägg gör.
De senaste tre årens skarvräkningar i Stockholms skärgård i Skärgårdsstiftelsens regi har visat drygt 5 000 bon i omkring 25 kolonier. Det motsvarar drygt 25 000 skarvar.
Nu har tidningen Skärgården jämfört olika räkningar. När länsstyrelsen, Fiskeriverket och några andra organisationer i våras doppade skarvägg i olja i åtta skarvkolonier för att dämpa stammens tillväxt räknades bona. Sammanlagt fanns det 2 780 skarvbon i de åtta kolonierna.
Skärgårdsstiftelsens skarvräkning visar att det fanns 1 654 bon i de åtta kolonierna.
– Det är bekymmersamt att siffrorna skiljer sig åt så mycket, konstaterar länsfiskekonsulent Henrik C Andersson.
Han är för sin del ganska säker på att räkningarna i samband med oljeringen av skarvägg är tillförlitliga. Han var själv med på en av öarna i våras.
– Räkningarna görs på land mitt i kolonierna. En del av Skärgårdsstiftelsens räkningar görs från båt, andra på sensommaren när en del bon försvunnit från kobbarna. Därför är det ganska säkert så att skarvstammens storlek underskattats, säger Henrik C Andersson.
Han påpekar dock att slutsatsen att stammens storlek inte ökat de senaste åren förmodligen är riktig, eftersom den grundar sig på Skärgårdsstiftelsens räkningar, som gjorts med samma metodik år från år.
– Jag tror inte att man kan misstänka någon för att medvetet ha försökt hålla siffrorna nere. Det handlar om olika metoder, säger Henrik C Andersson, väl medveten om att resultaten av de olika räkningarna blir nytt bränsle i den heta skarvdebatten.
Den debatten förs i höga tonlägen. På ena ytterkanten står människor som anser att skarven är en mycket skyddsvärd fågel och att vi ska vara glada över att den berikar vår skärgård. På andra ytterkanten står människor som anser att skarven ska utrotas eftersom den är en invasiv art som härstammar från Kina och förts in i Europa av slottsägare på 1600-talet.
Att skarven äter fisk är båda sidorna i debatten klara över. De som värnar skarvbeståndet anser inte att skarvens matvanor påverkar fiskbestånden nämnvärt. De som vill ha bort skarven anser att den glupska fågeln är den viktigaste orsaken till att det numera är svårt att fånga ens en abborrpinne i många skärgårdsvikar.
– Skarven äter bevisligen fisk. Men det finns även andra orsaker till att fisken försvunnit i stora delar av skärgården, konstaterar Henrik C Andersson.