Många lärare och rektorer har bristande kunskap när det gäller barn med särskilda behov. Det anser överläkaren Harald Sturm, som är bestört efter DN.se:s artiklar om autistiske Fredrik som inte längre klarar av att gå till skolan.
- Hade en liknande situation uppstått inom sjukvården hade jag blivit anmäld, säger han till DN.se.
Harald Sturm är överläkare inom barnpsykiatrin och barnneurologin i Stockholm. Han är en av många som upprörts efter DN.se:s artiklar om 13-årige Fredrik, som har dubbeldiagnosen autism och adhd. Trots hård kritik från Skolinspektionen och ett läkarintyg nekas Fredrik plats på en resursskola. Sedan ett halvår tillbaka mår han för dåligt för att gå till skolan.
- Hela historien är fruktansvärd, säger Harald Sturm.
Han anser att skolorna har alldeles för låg kompetens när det gäller barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Dels upptäcks avvikelserna för sent, dels sätter man inte in de resurser som behövs.
- Skolan ropar efter hjälp när de upptäcker ett problem. Men när vi sedan talar om vad problemet är så tar man inte alltid tag i det, säger han.
Så var det inte minst i Fredriks fall, där skolledningen valde att gå rakt emot läkarens rekommendationer.
- Ett läkarintyg ska självklart väga tungt. Intygen accepteras av Försäkringskassan, som är en myndighet, men inte av skolan, säger Harald Sturm.
Han beskriver samarbetet mellan läkarna och rektorerna som en kulturkrock mellan kommuner och landsting. Det saknas en gemensam strategi för att ta hand om den här gruppen barn, menar han.
- Föräldrarna tvingas manövrera sig fram i en djungel där det är lätt att gå vilse, säger Harald Sturm.
För att inte fler barn ska falla mellan stolarna krävs ett rejält kunskapslyft menar han. Barriären mellan vården och skolan måste brytas och en helhetsstrategi byggas upp kring barnen. Att införa en egen lex Maria för skolorna räcker inte.
- Systemet måste bli bättre än så. Se till att premiera de skolor som sköter sitt jobb och ge dem en tydlig kvalitetsstämpel, säger han.
Diskutera! Tar skolan och samhället ansvar för barn med behov av särskilt stöd?