"I Sverige klarar man sig alltid. Sverige är värsta drömlandet, om man tänker efter." Vid lunchtid på fredag springer Saffa Kvist, Evin Ahmad, Teferi Tedla och Måns Lorichs ut från Sundbybergs kyrka med en studentexamen i fickan. Oroliga för framtiden? Nja, inte riktigt, men med ”en skum känsla” i maggropen.
Löfströms gymnasium – döpt efter Sundbybergs grundare patron Aron Petter Löfström – ligger två trappor upp i ett industriområde på gränsen till Solna. Efter tre år på samhällsvetenskaplig linje, Teferi med inriktning elitidrott, längtar de alla fyra efter att komma ut i verkligheten. Men det är inte okomplicerat.
– Det är tryggt att gå i skolan, säger Saffa.
– Man har varit van att någon bestämmer över en. Skolan har funnits där hela tiden, nu har man äntligen kommit till slutet och då är man lite förvirrad, säger Evin. Om inte du skapar din framtid, vem ska då göra det?
– Självklart är man orolig, långt därinne, säger Teferi. Men man har ändå kompisar som arbetar och ser inte så stor skillnad på dem och sig själv.
– I Sverige klarar man sig alltid. Jag tror att ungdomar underpresterar därför att de vet det, säger Måns.
Han har sökt till Lärarhögskolan. Det ska Teferi också göra, till våren, även om han satsar stenhårt på fotbollen och helst vill kunna försörja sig på det. Evin ska söka till scenskolan, men också en medieutbildning för säkerhets skull. Saffa vill inte fortsätta i skolbänken direkt efter studenten, han vill ha ett jobb, vad som helst.
– Jag ska försöka, även om jag har fått höra att det är omöjligt, att det inte finns någon chans. Jag är inte sugen på ett flera år långt sommarlov.
Han jobbar sju timmar i veckan som fotbollsledare för ungdomar i Rågsved. Evin har jobbat extra hela gymnasiet, just nu som kassör på en restaurang i Kista.
– Det är ett värde i att betala själv, att ha en egen plånbok, eget bankkort, egna koder, säger Evin.
– Det är motiverande att få betalt i framtiden, säger Måns. Att få ta hand om sig själv för sina egna pengar.