– De här barnen finns och då tycker jag att de ska få samma chans att må bra som alla andra, säger familjehemspappan Peter Andersson i Saltsjö-Boo.
Varje år placeras cirka 170 Stockholmsbarn mellan 0 och 18 år i ett familjehem. Alla har det gemensamt att deras biologiska föräldrar av olika anledningar inte själva klarar av att ta hand om dem. Hälften av barnen får ett nytt hem hos en släkting eller annan närstående, hälften blir placerade hos någon av Stockholms stads familjehem. I dag finns det 40 stycken lediga. Det räcker inte på långa vägar.
– För att allt ska fungera bra behöver vi minst det dubbla. Eftersom barnet ska matchas med en passande familj går det ungefär 6–8 familjer på ett barn, säger Jan Johansson, familjhemsrekryterare i Stockholms stad.
Läget har sett likadant ut i åratal. Enligt socialtjänsten är det hög tid att staden satsar mer på rekrytering, utbildning och avlastning av familjehemmen. Förslaget presenteras i slutrapporten om det så kallade barnuppdraget i Stockholm, Buss, som läggs fram för social- och arbetsmarknadsnämnden senare i mars.
- Enligt stadens riktlinjer ska ett barn som blivit omhändertaget få vänta max fyra månader i ett tillfälligt jourhem innan det får en långtidsplacering hos en familj. I dag kan det dröja både fem, sex och sju månader, säger Jan Johansson.
Enligt Buss-rapporten får familjehemsbristen även till följd att de familjer som trots allt tar emot barn, känner sig tvingade att ta emot fler än vad som är lämpligt.
Bilmekanikern Peter Andersson och hans fru Ann i Saltsjö-Boo har aldrig känt sig tvingade att ta emot placerade barn. Trots att de har två biologiska barn i huset har de tagit emot tre stycken sedan 2000 varav två bor hos dem än i dag: en tonårskille som är på väg att flytta hemifrån och en tvåårig flicka.
För Ann har det alltid varit en självklarhet att ta emot barn som behövt ett nytt hem.
– Jag kommer från ett klassiskt alkoholisthem och har alltid velat hjälpa till på det här sättet, säger Ann.
För Peter däremot var det långt ifrån en självklarhet.
– Jag oroade mig för relationen med barnens biologiska föräldrar och kände mig allmänt osäker. Men efter att ha gått socialtjänstens familjehemsutbildning kände jag att vi skulle göra något meningsfullt, att vi skulle bli ett bra familjehem, säger han.
I dag är Peter själv med och leder kurser för nya familjehem.
– En av de första sakerna jag brukar säga är att det inte räcker med att älska barnen man får. Det krävs hjärna också, och nyfikenhet, för att kunna ge de här barnen det extra stöd de behöver, säger han.
Ingen av dem tycker egentligen att det är konstigt att det råder brist på familjehem. ”Det är inget man blir rik på”, som de säger. Och har man väl tagit emot ett barn får man inte ångra sig. Dessutom är hela grejen så omgärdad av förutfattade meningar, säger de.
– Det tog ganska lång tid för mig att inse att jag inte behöver vara en perfekt bullmamma med en särskilt stor och varm famn för att få vara ett familjehem. Hela poängen är ju att vi ska vara som en familj är mest. Och när man får allt att funka finns det inget som ger större tillfredsställelse, säger Ann Andersson.