Det är dagen D. I dag ska allt ut. I offentlighetens kalla, skruvade ljus. Om bara några minuter, sannolikt bara några musklick från dig – en djupt tragisk händelse där väldigt liten hänsyn kommer att tas till brottsdrabbade och unga förövare.
Här sitter jag och kastar pil i kuvös. Något skaver i själen. Precis som alla mina kolleger har jag förhandsbeställt en digitaliserad kopia (nerbränd på cd) av förundersökningen i det ofattbara så kallade Sturebymordet.
Men hur ser det oavvisliga allmänintresset egentligen ut? Hur ska jag förhålla mig till det faktum att två tonåringar, helt uppenbart utan möjlighet att ana eller förstå konsekvenserna av sitt handlande, förmodligen gemensamt sett till att Therese Johansson Rojo, 15, är död? Hur ser det ut inuti dem, i alla deras anhöriga, nära vänner? Kan jag ens föreställa mig hur deras smärta ter sig i det ”oavvisliga allmänintressets” spegel?
I dag kommer vi att få veta. Exakt hur hon dog. Exakt hur deras sms var utformade. Exakt vad de sagt i förhör. Obduktionsprotokollet kommer att finnas där, dock inte bilderna, vilka kammaråklagare Jakob Holmberg sekretessbelagt av hänsyn till de närmaste anhöriga, får man anta.
Men resten då? Detaljerna som vi i medierna kommer att dramatisera. En fruktansvärd händelse blir fiction, en personlig tragedi för många, många människor blir allas egendom. Jag vet, det är inget nytt, men de tekniska framstegen har totalt förändrat villkoren och gjort storkonsumtion av faktisk smärta och olycka möjlig. Om inte jag kan hantera det, hur ska då alla 15-åringar som läser förundersökningen hantera det? Finns någon där att plocka upp dem, som kan förklara vad det är de kommer att få läsa?
Kammaråklagaren Jakob Holmgren säger att han inte kommer att begära lyckta dörrar på rättegången, trots att lagen om unga lagöverträdare talar om att skydda personer som är under 21 som begått brott. Ett par av hans argument är att det blir för mycket spekulationer, att allt ändå redan finns där ute i cyberspejs. Olof Risberg, psykolog på Rädda Barnen, tänker en stund när jag frågar honom vad han tycker och sedan säger han.
– Jag tycker det är ovärdigt. Jag tänker att både ett helt offentliggjort förundersökningsprotokoll och en öppen förhandling gör det smärtsamma efterarbetet för de inblandade och de anhöriga så mycket värre.
Men allmänintresset då? Olof Risberg skakar på huvudet åt argumentet att det är bra att allt kommer ut, svart på vitt, så att rykten och spekulation kan undvikas. Visst, det är ju jobbigt, men vad har allmänheten med en intim sms-konversation mellan två unga människor att göra? På vilket sätt blir vi klokare av ett obduktionsprotokoll? Den 16-årige pojkens advokat Claes Borgström håller med:
– När jag tänker efter så undrar jag också det, är rykten verkligen sämre än att alla och en var kan använda sig av de faktiska detaljerna och gotta sig i dem?
Claes Borgström kommer att begära lyckta dörrar under rättegången. Han säger att hans uppgift är att skydda sin unge klient, att han bävar för medieuppbådet och vad dess stormvindar kommer att föra med sig. Han säger att lagens intentioner, att skydda unga människor även om de har gjort sig skyldiga till brott, inte följs, mer skulle kunna ha sekretessbelagts om samhället menade allvar med att man vill skydda dem som drabbats.
I princip håller han med mig om att det riskerar att bli en rätt smaklös freakshow där alla inblandade är så utsatta att det går att ta på smärtan.
Jag lider. Offentlighetsprincipen är en grundbult i vår rättsstat. Nyfikenhet en mänsklig drivkraft. Och allmänintresset kanske finns där i form av orsakerna – hur kunde det hända, hur ser dagens ungdomskultur ut? Men om det hade varit mina barn, om det hade varit mina barn...