Ulla Bergholm möter oss i hallen i sin villa i Jakobsberg. Vid väggen står en rullator och på ytterdörren sitter en lapp: "släpp ner spärren". Efter bilolyckan på E18 vid Ursviks idrottsplats för tio år sedan har hon problem med minnet. Själva olyckan minns hon bara fragment av.
- Det var en fredagskväll - fredagen den trettonde augusti. Jag stannade vid ett rödljus. När jag tittade i backspegeln såg jag en bil som kom i hög fart. "Det här går aldrig vägen", tänkte jag.
I bilen bakom Ulla Bergholm satt fyra unga män. Hur snabbt de körde vet hon inte. Männen fick vattenplaning och körde rakt in i hennes bil, som slungades 15-20 meter in i korsningen.
- Jag minns ingen smäll. Det jag minns är att jag sitter i bilen, lutad över ratten. Jag mindes inte var jag var och tänkte att jag hade blivit lam. Det är en kirurgs värsta mardröm, säger Ulla Bergholm.
Men när hon försökte röra på kroppen fungerade den. Männen var oskadda och undrade om hon ville ringa efter ambulans.
- "Det behövs inte, jag är läkare själv", sade jag till dem.
På något sätt körde hon hem den kvaddade bilen. Hon hade svårt att andas men tog kortison och trodde att det skulle hjälpa.
- Sedan tänkte jag inte mer på olyckan. Efteråt tyckte jag att alla andra var förändrade.
Vad hon ännu inte hade insett var att hennes hjärna och nacke hade tagit skada av smällen. Inte förrän flera år senare stod det klart hur allvarligt det var. Ulla Bergholm fortsatte att arbeta, men inget var som förr. Kroppen värkte, främst huvudet och ryggen, och hon hade problem med minnet, synen och balansen. Till slut tvingades hon lägga ned sin privatpraktik.
Efter sju månaders arbete som chef på en avdelning för bröstcancerkirurgi i Kalmar gav hon slutligen upp och åkte hem.
Hennes skador upptäcktes av en slump. En läkare skulle göra en rutinkontroll, då såg han det: "Du har ju skadats i den där olyckan." Då föll allt på plats.
Men lidandet tog inte slut. Hon fick smärtlindring, men ingen diagnos eller effektiv behandling.
- Neuropsykologen på Danderyds sjukhus konstaterade att jag verkade ha traumatiska mindre hjärnskador. Då läste jag om en läkare i Tyskland , säger Ulla Bergholm.
I Tyskland upptäcktes det att de ledband som skulle fästa hennes huvud vid nackkotorna var avslitna. Huvudet satt löst. Ulla Bergholm skaffade en nackkrage, men smärtan var kvar och blev värre.
- Hade jag inte fått bort smärtan hade jag tagit livet av mig. Jag är ingen sådan person, men smärtan var överjävlig.
Fem år efter olyckan opererades Ulla Bergholm i Tyskland. Två decimeterlånga titanplattor och tio titanskruvar fäster nu hennes huvud vid nackkotorna
- Morgonen efter operationen kunde jag se och prata igen. Den värsta smärtan, som var som ett brinnande klot bakom höger öga, var borta. Det var ett mirakel.
Efter operationen började hennes nya liv. Hjärnskadorna har förändrat hennes personlighet. Hennes man och många gamla vänner försvann ur hennes liv. Innan olyckan spelade Ulla Bergholm golf, joggade och pysslade i trädgården. Nu använder hon käppar, rullator eller elrullstol.
- Jag tycker att det är min skyldighet att upplysa folk om den hjälp jag fick i Tyskland, säger hon.
Ulla Bergholm är arg på försäkringsbolagen. Hon har inte fått någon olycksfallsersättning, men trivs med livet. Hon har bland annat skrivit en bok om sin kamp och börjat sjunga opera.
- Det är klart att det var flashigare att vara forskare och kirurg än en rullatorsbunden tant, men jag duger åt min son och det är toppen.