STHLM

Socialarbetaren hotades – nu lever hon med skyddad identitet

03:09. Margareta utsattes för attentat på grund av jobbet som socialsekreterare. Nu har hon tvingats gå under jorden.

Socialsekreteraren Margareta räknade med chefernas stöd. Men när ett brandattentat tvingade henne att sälja villan och gå under jorden kände hon sig helt ensam.

Det här är berättelsen om hur en socialförvaltning utsätts för systemhotande brottslighet och en enskild tjänsteman tvingas ta den hårdaste smällen.

Margareta kommer in genom säkerhetssalens ena dörr. Framför henne sitter rader av män mellan 17 och 45 år.

Tillsammans anklagas männen och en ung kvinna för att ha spridit skräck genom att anlägga bränder på Margaretas kontor inom socialtjänsten i Botkyrka kommun, tapetsera upp aggressiva anslag och sätta eld på hennes bil. Allt enligt det åtal som nu prövas vid Södertörns tingsrätt.

Tidigare den här morgonen har Margareta hämtats av Stockholmspolisens personskyddsgrupp. Det har blivit rutin under de sex veckor som rättegången pågått. Nu fortsätter Margareta in i rättssalen och tar plats intill de båda åklagarna.

På åhörarläktaren syns en grupp män som kommit för att ge de åtalade sitt stöd. En bit bort sitter några av Margaretas före detta arbetskamrater.

Ingen av hennes före detta chefer inom Botkyrka kommun är här.

Margareta har inte hört något från dem sedan förra året.

– Bränderna och trakasserierna tvingade mig att gå under jorden och sälja huset. Men det som känns värst är ändå att de som skulle stå upp för mig ... ja, för hela verksamheten ... inte har funnits där, berättar Margareta för DN.

Snart sex månader efter att attentatsmän dök upp i hennes trädgård har Margareta gett upp hoppet om att få något stöd från Botkyrka kommun.

– När verksamhetschefen sa att han inte hade någon laglig skyldighet att ersätta mig för mina flyttkostnader förstod jag att stod ensam.

Läs mer: Cheferna slår ifrån sig kritiken: ”Detta gick inte att förutse”

Den här rättegångsdagen ska Margareta höra sin före detta kollega Sofia vittna om starten på den kedja av brott som gör att männen riskerar att dömas till långa fängelsestraff. Den första åtalspunkten rör ett tumultartat möte i socialkontorets lokaler, där en av de åtalade ska ha skrikit åt Margareta, tagit ett hårt grepp om henne och tryckt upp henne mot väggen.

”Jag var helt säker på att ’nu smäller det, vi kommer att bli fysiskt skadade’. Vi var ju instängda, vi kunde inte fly”, svarar Sofia på åklagarens fråga om vad som hände.

En annan socialsekreterare stöder vittnesmålet.

”Margareta är en väldigt samlad person och det är mycket som behövs för att hon ska tappa fattningen. Det var väldigt obehagligt, även för mig som stod utanför”, säger kollegan.

Den 20-årige man som åtalats för förgripelse mot tjänsteman sitter på främsta bänkraden. Han medger att han tagit tag i Margareta, men menar att det inte ska bedömas som brottsligt.

Margareta och Sofia hade varit förberedda på att något skulle kunna hända. Oron hade funnits där ända sedan socialnämnden i Botkyrka i maj 2015 beslutat att tvångsomhänderta en handikappad åttaårig pojke med stöd av deras utredning.

– Det var det första du sa till mig när jag blev medhandläggare... att det här kunde sluta illa, säger Sofia och tittar på Margareta.

Margareta nickar.

– Jo, jag kände det väldigt starkt. Det var ett speciellt ärende.

Vi sitter vid köksbordet i Margaretas lägenhet. På golvet står en flyttkartong och tavlor som Margareta inte hunnit sätta upp. Det är hit hon har flyttat sedan hon tvingats sälja den villa där hon och hennes båda döttrar bodde fram till den 2 september förra året. På lägenhetsdörren står ett annat namn och adressen går inte att hitta i något register. Margareta och döttrarna lever numera med skyddade identiteter.

Foto: Magnus HallgrenNatten till den 16 juli 2015 anläggs en brand på Margaretas arbetsplats i Tullinge. Skadorna uppgår till en miljon kronor.  Foto: Polisen

– Vi känner oss trygga här och det är det viktiga. Men att tvingas lämna sitt hem över en natt... det är svårt att komma över. Jag kan fortfarande sakna utsikten, björken utanför köksfönstret. Men efter branden blev det omöjligt att bo kvar, min yngsta dotter skulle inte ha vågat sova en enda natt till i huset, säger Margareta.

Utredningen kring den åttaåriga pojken, som vi kan kalla Yassin, hade inletts med en orosanmälan. Personal på Yassins särskola hade sett tecken på att föräldrarna brast i vård och omsorg, bland annat hade blåmärken konstaterats på Yassins kropp. Margareta och Sofia hade besökt Yassins hem för så kallad observation och noterat att pojken slog sig själv hårt i ansiktet när han blev tillrättavisad. Detta tolkades som att Yassin var van vid fysisk bestraffning. Rutiner kring matning, medicinering och hygienskötsel saknades och föräldrarna ansågs inte ha tillräcklig insikt i pojkens behov.

Margareta hade tidigare varit med om att omhänderta två av familjens andra barn enligt lagen om vård av unga, LVU. Dessa beslut hade också mött protester från barnens föräldrar. Men den här gången fanns det ytterligare en omständighet som fick Margareta att befara att det kunde bli annorlunda. Om de förlorade vårdnaden om yngste sonen Yassin skulle de också mista sin försörjning. Totalt fick föräldrarna 750 000 kronor per år för att vårda pojken, pengar som betalades ut av Försäkringskassan i så kallad assistansersättning.

– Jag tog upp det här bland annat vid ett gruppmöte på min avdelning där minst en chef deltog, säger Margareta.

Inför att Yassin skulle skiljas från föräldrarna kontaktades polisen och en patrull följde med hem till familjen. Så här beskrev Margareta och Sofia senare händelsen i en redogörelse som lämnades till deras chefer:

”Stämningen blir aggressiv. Pappan och X [familjens 20-årige son, red:s anm] ställer sig i vägen för trappan som leder upp på övervåningen. X eller pappan ringer hem Y [familjens 18-årige son, red:s anm]. Stämningen är fortsatt aggressiv och spänd. Pappan är arg och skriker. X plus ytterligare 2–3 unga män kommer instormandes i huset. Polisen begär förstärkning vid två tillfällen men nekas båda gångerna.”

Till slut kunde Yassin föras ut till den väntande bilen. Innan dess hade den 20-årige storebrodern vänt sig till Margareta och sagt att den fortsatta händelseutvecklingen hängde på hur hon och Sofia tänkte agera vid ett uppföljande möte som skulle ske dagen därpå.

”Är det ett hot?” frågade Margareta.

”Nej”, svarade mannen.

Nästa dag väntar Margareta och Sofia på föräldrarna. Som en säkerhetsåtgärd har socialkontoret hyrt in två väktare. När föräldrarna kommer är de inte ensamma, även familjens söner och några vänner kräver att få delta på mötet.

När Margareta säger nej reagerar den 20-årige sonen med ilska. Kammaråklagare Jonas Lövström ska komma att skriva så här i sin stämningsansökan mot familjens 20-årige son:

”X har förgripit sig mot och hindrat socialsekreterare NN [namn borttaget av red] i hennes myndighetsutövning genom att /.../ hålla om hennes armar och hindra henne från att röra sig.”

Efter att väktarna ingripit genomförs mötet som planerat. Några dagar senare förses Margareta och Sofia, genom kommunens försorg, med mobila överfallslarm. Anledningen är att båda fått ta emot telefonsamtal från okända nummer där uppringarna inte sagt någonting.

– Magkänslan sade att samtalen hade en koppling till ärendet, men vi hade förstås inga bevis, säger Margareta.

Vid en förhandling i Förvaltningsdomstolen försöker föräldrarna återfå vårdnaden om Yassin. De är visst kapabla att tillgodose sonens vårdbehov, försäkrar de, och menar att det i själva verket är socialtjänsten som brustit genom att inte ge dem tillräckligt stöd.

Domstolen går på socialnämndens linje och säger ja till fortsatt tvångsvård. Beskedet når Försäkringskassan, som förbereder ett stopp av assistansersättningsbidraget. Margareta och Sofia tar semester och reser bort i åtta respektive sex veckor.

Det är nu som det börjar brinna. Natten till den 30 juni 2015 kastas flaskor med bensin – så kallade molotovcocktails – mot entrén till Margaretas arbetsplats i Tullinge. Brandlarmet utlöses men elden tar sig inte. Polisen som kommer dit konstaterar att någon har klistrat upp lappar där det bland annat står: ”Ni tjuvar barn från deras familjer!!!!” En anmälan om skadegörelse skrivs men läggs ned omgående i brist på spaningsuppslag.

Två veckor därpå kommer nästa larm. Den här gången har gärningsmännen tagit med sig bildäck som sätts i brand. Fasaden på socialkontoret fattar eld och en intilliggande carport bränns ned, vilket polisen rubricerar som mordbrand. De materiella skadorna värderas till cirka en miljon kronor.

 

”Vänta lite, är jag helt ensam här?” Det är min första tanke när jag inser att ingen tänker komma. Rättegången gäller ju inte bara mig utan hela vår verksamhet.

 

Ett par dagar senare läggs en film ut på videosajten Youtube. Filmen inleds med ödesmättad orgelmusik, dova klockor och en text som förklarar att ”socialen i Botkyrka har bränts på grund av att socialen har tagit flera barn ifrån sin familj utan anledning”. Nästa klipp visar en grupp män som går på brandplatsen och en annan sekvens visar närbilder på en bil som fått däcken punkterade. På sidan av bilen syns Botkyrka kommuns emblem.

Längre in i filmen tittar två kostymklädda män in i kameran. Den ene är i 45-årsåldern, den andre betydligt yngre. Den förstnämnde börjar prata på arabiska och den andre översätter till svenska:

”Socialtjänsten kidnappar barn. Det är emot den svenska lagen.”

Foto: Magnus HallgrenMargaretas bil efter attacken i början av september förra året.  Foto: Polisen

45-åringen är en man med hög ställning inom en moské i kommunen, den andre är hans son. Männen anklagar socialtjänstens anställda för att vara rasister och kräver en utredning av alla omhändertagandebeslut. Under det långa talet syns en annan man i bakgrunden: Yassins äldste bror.

Det ska dröja innan polisen får kännedom om filmen. Men inom socialkontoret har ryktet börjat gå om en koppling mellan branden och familjen. Det får Sofia veta när hon ringer sin chef för att sjukskriva sig.

– Då sade hon att det hade brunnit och att det kunde ha att göra med vårt ärende, berättar Sofia.

Margareta, som är utomlands, får ingen information om vad som hänt på hennes arbetsplats.

Ytterligare två veckor senare samlas en grupp människor framför Botkyrka kommunhus i Tumba. Det är Yassins familj, en del vänner samt mannen från moskén. Med sig har sällskapet en ljudanläggning och plakat med Yassins ansikte och texter som ”Vi kräver en ny utredning. Vi kräver vår son tillbaka.”

Mannen från moskén greppar en mikrofon och tar till orda.

”Alla som utnyttjar sin makt ska sättas inför domstolen och dömas”, översätter hans son.

En väktare pratar med en av Yassins bröder. I samtalet uppfattar han att den 20-årige mannen antyder att han varit inblandad i den tidigare branden. Väktaren kontaktar socialförvaltningens ledning, som informerar personalen om att händelsen kan ha anknytning till ett tidigare LVU-ärende. Men Margareta, som fortfarande är på semester, nås inte av informationen.

– Det var först när jag på fritiden träffade en kollega som jag fick höra om skadegörelsen, branden och demonstrationen och började lägga pussel, berättar Margareta.

Den 17 augusti är hon tillbaka i tjänst. Då har det under natten brunnit i en annan av kommunens fastigheter och samma lappar som förut har klistrats upp.

– Jag mejlade verksamhetschefen och undrade varför jag inte hade blivit kontaktad. Svaret blev att det var först nu som han förstod att det fanns ett samband med vårt ärende. Då blev jag riktigt upprörd och sade att vi hade för sjutton känt oss oroliga ända sedan i maj!

De kommande dagarna innebär nya attentat och ny affischering. Först brinner fasaden till socialtjänstens kontor i Hallunda och därefter står entrén till Margaretas arbetsplats åter i lågor. Trots att kommunen nu har anlitat bevakningsföretag kan gärningsmännen liksom tidigare försvinna osedda.

Margareta lever med ett konstant stresspåslag.

– Jag såg mig om när jag gick till och från jobbet och gjorde till rutin att kolla däcken på bilen, berättar hon.

”Det är viktigt att säkerställa att larmkedjan fungerar vid en allvarlig händelse.”

Så står det i den krishanteringsplan som Botkyrka kommunfullmäktige antar i juni 2015.

”Genom strukturerade checklistor och mallar som stödjer praktisk handling kan krislednings- och krishanteringsarbetet underlättas avsevärt”, heter det vidare.

Till allvarliga händelser räknas allvarliga egendomsskador och allvarlig påverkan på verksamhet eller samhället. Men när visionen ska omsättas i handling går det trögt. Det är först den 27 augusti som Botkyrka kommun bildar en formell krisledningsgrupp, alltså nästan två månader efter det första attentatet.

Detta är emellertid inte detsamma som att ett strukturerat krisarbete startar. I en oberoende granskning som Södertörns brandförsvarsförbund gjort konstateras att organisationen vid tidpunkten är ringrostig:

”Socialförvaltningens krisledning var i stort helt oövad vid tillfället. En övad organisation hade sannolikt varit mer strukturerad, känt till de förberedda planerna och förstått innebörden på ett bättre sätt.”

Margaretas chefer verkar, enligt granskningsrapporten, inte ens ha känt till den framtagna planen:

Foto: Hilda ArnebackJobbet som socialsekreterare ledde till att Margareta utsattes för brandattentat. Tillsammans med kollegan Sofia riktar hon nu skarp kritik mot Botkyrka kommun. ”Om en flock ska hålla ihop måste alla få samma skydd”, säger de. Foto: Hilda Arneback

”När krisledningen etablerades var inte den förberedda krisledningsplanen allmänt känd i social-förvaltningens ledningsgrupp. Efter några dagar togs den fram och började tillämpas i delar.”

Kan detta möjligen vara en del av förklaringen till att Margareta inte anses vara i behov av några skyddsåtgärder vid sidan av det mobila personlarmet? Medan väktarbilar nu kör runt mellan Botkyrka kommuns fastigheter om nätterna sker ingen tillsyn av vare sig hennes eller Sofias hem.

DN kontaktar Botkyrka kommuns säkerhetschef Marcus Qvennerstedt.

– Som hotbilden såg ut då var den riktad mot arbetsplatserna. Så därför fanns det liksom inte med att de skulle ta sig hem till någon också, svarar han och syftar på gärningsmännen.

Margaretas och Sofias skriftliga redogörelse till arbetsgivaren ger en annan bild. Där står att Marcus Qvennerstedt har sagt åt Margareta att för säkerhets skull instruera sina barn om hur överfallslarmet, som hon har med sig hem varje kväll, fungerar.

Onsdagen den 2 september 2015 är Margareta lite sen ut till bilen. Hon håller väskan i ena handen och morgonkaffet i den andra. Koncentrerad på att inte spilla öppnar hon bildörren och ställer koppen i en hållare i kupén. Det är då hon märker att något är fel.

”Mörkret i bilen, den brända lukten och de uppklistrade lapparna på tomten … allt faller på plats och skräcken får mig att kasta mig ur bilen och in i huset och låsa. Jag skakar våldsamt och har svårt att tänka. Jag hittar larmet men det har laddat ur som vanligt under natten och är oanvändbart”, ska Margareta skriva i redogörelsen till cheferna.

Hon ringer 112. Under samtalet vaknar hennes dotter, som faller i gråt när hon förstår vad som hänt.

– Jag säger att vi måste packa för en vecka. Sedan tar vi med oss sådant som vi är särskilt rädda om. Fotografier, studentmössor och sådant där. Ifall de skulle komma tillbaka, berättar Margareta.

Hon är kvar medan polisen inleder en teknisk undersökning. Den bakre rutan på Margaretas bil är krossad och inredningen brandskadad. Även den ena bakre ljusrampen och stötfångarens plasthölje har brunnit och på marken syns smälta rester. En polisman dokumenterar skadorna och går sedan över till att fotografera pappersanslagen. Texten är densamma som vid tidigare attentat.

Den natten sover Margareta och hennes dotter på hotell medan bostaden bevakas av väktare genom kommunens försorg. Verksamhetschefen för socialtjänsten i Botkyrka kommun, Göran Törnblom, hör av sig och uttrycker sitt starka stöd.

– ”Gå ut och ät, samla familjen, tänk inte på några kostnader.” Så sa han och det kändes bra, minns Margareta.

I övrigt har hon mest kontakt med polisens personskyddsgrupp. Hon slås av hur tyst det är på mobilen. Genom Sofia förstår hon så småningom varför.

– Vi kollegor hade uppmanats att inte kontakta Margareta. Ingen skulle få störa henne, berättar Sofia, som ändå hör av sig till Margareta genom sms.

Uppmaningen hade till Margaretas förvåning kommit från verksamhetschefen Göran Törnblom.

– Är det någonting man behöver i en sådan situation är det att känna att människor runt omkring en finns kvar, säger hon.

Sofia gör vad hon kan för att stötta Margareta. Samtidigt är hon rädd för egen del.

– Det var ju den här oron vi hade gått runt och burit på ... och så händer det, säger hon.

Rädslan förstärks efter att Sofias mamma, som kommit för att sova över hos henne, upptäcker att någon har ristat in Sofias efternamn på en hissdörr och där intill vad som ser ut som ”hora”. Har gärningsmännen varit utanför hennes bostad? Sofia får kontakt med säkerhetschefen Marcus Qvennerstedt, som efter viss fördröjning ordnar bevakning även av Sofias hyresfastighet.

 

Mörkret i bilen, den brända lukten och de uppklistrade lapparna på tomten … allt faller på plats och skräcken får mig att kasta mig ur bilen och in i huset och låsa. ... Jag hittar larmet men det har laddat ur som vanligt under natten och är oanvändbart.”

 

Polisutredarna jobbar nu med full kraft. Redan före branden hos Margareta har de börjat kartlägga vilka mobiltelefoner som kopplats upp mot basstationer i närheten av brottsplatserna. Ett nummer har visat sig återkomma. Avlyssning inleds och samtalen stärker misstankarna: Den som varit på plats är Yassins äldste bror. Och den han stått i regelbunden kontakt med är mannen från moskén. Den 4 september anhålls männen tillsammans med Yassins andra bror, misstänkta för mordbrand respektive anstiftan av mordbrand.

En av säkerhetschefens medarbetare informerar Margareta och Sofia genom ett sms:

”I dag har polisen gjort flera gripanden och hotbilden har därmed minskat. Ni behåller dock det skydd ni har över helgen och så tar vi ett omtag efter helgen och ser vad som behövs. Så vi hörs av då. Önskar er en fin helg!”

Men beskedet om att hotbilden skulle ha avtagit stämmer inte med vad Margareta får höra av polisen.

– De säger att det fortfarande är skarpt läge eftersom det finns fler misstänkta som ännu inte är gripna.

Margareta och dottern inkvarteras i en av polisens skyddslägenheter. Dottern vaknar upprepade gånger mitt i natten och gråter efter att ha drömt mardrömmar om hur någon tänder eld på huset. Margareta, som nu erbjudits krisstöd av sin arbetsgivare, kämpar mot en fortsatt förhöjd stressnivå och vid ett strömavbrott får hon nästan panik.

– Jag tänkte inte logiskt längre, säger hon.

Polisen ordnar även så att Margareta och hennes döttrar förses med skyddade personuppgifter. Men det är bara ett chimärt skydd så länge de inte flyttar till en ny adress. Det känns övermäktigt för Margareta att ta tag i en husförsäljning, med den ekonomiska osäkerhet och de praktiska bestyr som det innebär. Så småningom kontaktar hon ändå en mäklare.

Foto: Polisen Gärningsmännen sätter eld på socialtjänstens lokaler och förklarar sitt motiv genom uppklistrade anslag. ”Ni tjuvar barn från deras familjer!!!!”, står det bland annat. Foto: Polisen

Det ska dröja tre veckor innan Margareta är tillbaka på jobbet. Till en början får hon åka taxi på arbetsgivarens bekostnad och en väktare är fast stationerad på social-kontoret. Inga nya bränder eller andra brott inträffar. Polisen griper ytterligare tre personer, varav en är sonen till mannen från moskén. Vid tillslag i olika lägenheter hittas en del av den utrustning som använts, exempelvis burkar med tapetlim, en rånarluva och en bensindunk. Men utredningen ska fortsätta mot nya misstänkta.

I oktober säljer Margareta huset och köper en bostadsrätt. Vid ett möte med verksamhetschefen Göran Törnblom begär hon ersättning för städning, flyttkostnader och dubbelt boende under några månader. Törnblom medger det sistnämnda men avslår de 13 000 kronor som Margareta betalat till flytt- och städfirman.

– Fram till dess hade jag upplevt att han stod på min sida. Men nu kunde jag inte ens få honom att förstå att det var på grund av mitt arbete som jag hade flyttat. När jag sa ”hade jag suttit i kassan på Konsum hade jag aldrig hamnat i den här situationen” svarade han att ”då hade ju kanske något annat kunna hända”, säger Margareta.

Även när det gäller en del utlägg för mat, fika, busskort och annat under tiden på hotellet respektive det skyddade boendet blir det nobben. Margareta tänker på det tidigare löftet från Göran Törnblom. Det är inte pengarna i sig som gör henne upprörd utan den allt starkare känslan av att bli ifrågasatt.

”Jag sitter här i en lägenhet jag vantrivs i, jag mår psykiskt dåligt, jag känner att ingen lyssnar på min syn på hotbilden, jag kan inte flytta hem igen och jag vet inte om jag är arbetsför. Ingen pratar med mig om hur jag ska återgå till ett normalt liv. Men ni sitter och räknar kaffepengar”, skriver hon till Göran Törnblom i ett mejl som DN tagit del av.

Också Sofia känner sig mer och mer som ett problem. När hennes närmaste chef berättar att hon blivit uthängd med namn och bild på Facebook av en grupp som driver kampanj mot socialsekreterare upplever hon att ledningen inte förstår allvaret.

– De här personerna skriver att jag ska skadas fysiskt, vilket jag redovisar för mina chefer. Vid det laget har vaktbolaget tagits bort från min adress och jag vill återigen diskutera säkerhetsfrågorna. Men det händer ingenting, säger Sofia.

Tack vare en förstående fastighetsägare lyckas hon byta lägenhet. Men inte heller hon får någon ersättning för de drygt 10 000 kronor som flytten kostar.

När julen börjar närma sig har både Margareta och Sofia bestämt sig. De vill inte jobba kvar inom Botkyrka kommun och bestämmer sig för att söka nya jobb.

Den 18 december 2015 väcks åtal mot Yassins båda bröder, en av deras flickvänner, mannen från moskén, dennes son samt sju andra. Mannen från moskén anklagas för att vara hjärnan och de andra för att ha deltagit i olika roller. Åklagaren beskriver brottsligheten som ”en planerad och systematisk aktion mot den verksamhet som socialtjänsten i Botkyrka bedriver”.

Efter att ha konfronterats med telefonavlyssningen har Yassins äldste bror erkänt delaktighet i bränderna och hävdat att han agerat på uppdrag av en person vars namn han inte vill nämna. Branden hos Margareta såg han som det sista steget i uppdragsgivarens plan.

”Jag skulle inte hjälpa till med mer”, säger han till polisen.

Mannen från moskén nekar till brott, trots att avlyssningen visar täta kontakter mellan honom och Yassins äldste bror, bland annat den natt som Margaretas bil brann.

– Min klient har engagerat sig på ett legalt sätt genom att delta i demonstrationer och lägga ut ett You-tubeklipp. Man får vara kritisk mot myndighetsbeslut utan att man ska bli misstänkt för brott, säger advokat Johan Cahp som försvarar mannen.

När rättegången inleds den 4 januari i år har Margareta inte haft kontakt med sina chefer på flera veckor. Men hon räknar ändå med att någon av dem ska besöka förhandlingen.

– ”Vänta lite, är jag helt ensam här?” Det är min första tanke när jag inser att ingen tänker komma. Rättegången gäller ju inte bara mig utan hela vår verksamhet. Men jag antar att de bara vill glömma det som hänt och hoppas att jag ska göra detsamma, säger Margareta.

Rättegången avslutas på torsdag.

Fotnot: Margareta och Sofia är fingerade namn.


Fakta. Var tredje drabbad av hot eller våld

Fler än var tredje socialsekreterare uppger i enkätundersökningar att de blivit utsatta för våld eller hot om våld i arbetet.

Även i arbetsskadestatistiken är hot och våld den vanligaste orsaken till anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro för socialsekreterare och kuratorer.

Mellan 2011 och 2013 anmäldes 221 fall av arbetsolycka med sjukfrånvaro och 356 fall av arbetssjukdom till Försäkringskassan av arbetande i yrket. Strax under 30 procent av anmälningarna rör våld eller hot från personer utanför organisationen riktad mot tjänstemännen i deras arbete.

Fler än 85 procent av anmälningarna kom från kvinnor, vilket korresponderar mot att över 80 procent av landets cirka 36 000 socialsekreterare och kuratorer är kvinnor. DN