DN har talat med diakoner i flera församlingar i Stockholms län. De är frustrerade och upprörda och hävdar att allt fler hjälpsökande uppger att socialtjänsten hänvisat dem till kyrkan.
- Det dras åt och trycket ökar åt vårt håll. De fattigaste hamnar i kyrkans knä. När vi konfronterar socialen så nekar man och säger "så hänvisar vi aldrig", säger Tor-Björn Willberg, diakoniassistent i S:t Görans församling på Kungsholmen.
Men nu har S:t Görans diakoner fått sina misstankar bekräftade. En utslagen kvinna med stora tandproblem fick avslag på tandvårdskostnader av socialen. I avslaget skriver socialsekreteraren att "hon kan tillgodose sitt behov av tandvård genom att ansöka om fondmedel hos församlingen".
- Det var första gången vi såg det skriftligt. Socialtjänsten har skyldighet inskriven i lagen och den försöker de förhandla bort, säger diakon Karin Hägglund, som tidigare arbetat inom socialtjänsten.
Maria Engman Lyrén, diakon i Oscars församling, möter fler och fler nya hjälpsökande.
- Vi ska komplettera, inte ersätta socialen. Nyligen mötte jag en handikappad 90-årig dam som socialen ansåg hade för hög hyra. De krävde att hon skulle flytta. Det är tufft för människor, säger hon.
Diakonernas bild av verkligheten är entydig: Stockholm har blivit en hårdare och kallare plats för samhällets svagaste.
I Bollmora distrikt i Tyresö församling har antalet ansökningar om ekonomisk hjälp ökat med 150 procent, från 52 stycken 2006 till 128 hittills i år.
- Mest drabbade är ensamstående föräldrar. Socialtjänsten skickar folk hit - de verkar pressade och har trånga ekonomiska ramar. Det sociala skyddsnätet fungerar inte, säger Berth Adamsson, diakon i Tyresö församling.
De människor som Berth Adamsson möter skäms över att behöva tigga pengar hos kyrkan.
- De flesta vill inte gå hit. Det känns ovärdigt att ta emot gåvor. De ber att få låna, men vi är ingen bank. Vi ger. Människor skulle stå sig slätt om inte kyrkan fanns. Men vi kan inte överta det sociala välfärdssystemet.
Karin Hägglund säger att behovet hos de hjälpsökande ökar från år till år. Många hon möter är pensionärer eller har psykiska problem. En tredjedel av biståndet från S:t Görans församling rör tandvård.
- Det är en smygande förändring. Man skär ned på det som inte finns, på dem som inget har. Försörjningsstödet går inte att leva på. Tidigare fick man SL-kort och elräkningen och hyran ersattes i sin helhet. Nu har man bestämt en "skälig" kostnad, utöver det får du betala själv, säger hon.
Tor-Björn Willberg säger att han möter mer elände än tidigare:
- Förut ville människor ha hjälp med en räkning, nu kommer man med ekonomiskt kaos. Nedmonteringen är bedrövlig. Små politiska beslut leder till katastrof.
Även Cecilia Matton i Hässelby församling säger att de fattigaste har fått det ännu sämre.
- Det finns ett Fattig-Sverige. Jag tänker "nu har vi väl ändå nått botten", men det ser inte ut så.
Enligt Cecilia Matton tog det betydligt längre tid att bli utslagen när hon började sin bana som diakon för drygt femton år sedan.
- Nu går det snabbt och det är jättesvårt att komma tillbaka.
Men hon vill inte lägga för stor skuld på socialsekreterarna.
- Det är inte ett gäng busar som sitter på socialen - vissa är bättre och andra är sämre på att tolka lagar och direktiv. Många mår inte bra av sina snäva ekonomiska ramar. I bland får vi stötta socialens personal också, säger hon.
Tar Stockholms stad sitt ansvar tycker du?
- Jag är inte nöjd. Jag undrar om man verkligen ser konsekvenserna av sina beslut. Jag har till exempel svårt att förstå att tänderna inte tillhör kroppen. Problem med tänder sätter sig på den andra hälsan.