– Och kanske blir det bara jobbigare... kanske får man bara fler frågor...
– Men ändå, det ska bli skönt, att få veta. Nu bara snackar vi bara en massa. När vi fått veta kanske det blir lättare att gå vidare.
– Man vill ju försöka förstå vad de tänkte när de gjorde det.
– Men viktigast av allt, det är att vi aldrig glömmer Tess. Att det syns att så många bryr sig.
De sitter i en lite spridd grupp vid minnesplatsen, alldeles nära den plats där Therese Johansson Rojo hittades den där natten mot den 7 juni. Här har de suttit många kvällar i sommar. Snackat, gråtit, tänkt. Varenda dag, även då de varit bortresta har någonting påmint dem om Tess. En låt. En bild. En plats.
– Som tur är har vi haft varandra. Och våra mammor, säger Emma Sundström om behovet av att fundera över det som hände.
Än har det inte riktigt sjunkit in, det ofattbara att två människor de trodde att de kände kunde ta livet av en tredje. Det fanns inte i någons världsbild.
– Det är kanske just det som gör att det känns viktigt att faktiskt få läsa om hur det var, för att det är så obegripligt, funderar Rebekka Gustafsson.
I dag och i morgon kommer medias strålkastare åter riktas mot den extrema händelsen. För vännerna är det dubbelt. Å ena sidan ser de medias bevakning ett sätta att hedra hennes minne, å andra har det läst så ”mycket bullshit”, blivit jagade av fotografer och fått konstiga frågor. De både ”vill och inte vill” veta alla detaljer, och känner att de ”har rätt att få veta”.
– Men allt som sägs och visas på Internet, det är verkligen jobbigt. Just nu är jag bara så sjukt rädd för att obduktionsbilderna på Tess ska komma ut, trots att de är hemliga. Det skulle göra fruktansvärt ont, säger en kille som vill vara anonym.
Om de lärt sig något om det som hände? Att inte hata, hat leder fel. Att ta vara på varandra, ingen kommer någonsin få gå iväg själv igen.
– Och kanske också att inte ta någonting för givet. Livet är här och nu och inget vet vad som kan hända, funderar den anonyme killen.
Och nu då?
Lindis Eriksson, tittar ut över den nyklippta grässlänten, över minnesplatsen där ljusen fortfarande brinner och hälsningarna till ”världens finaste ängel” fortfarande är samlade.
– Nu? Nu är det bara att fortsätta, ta en dag i taget. Försöka smälta, fortsätta försöka förstå.