– Det är spännande att åka hiss. Att trycka på knapparna och känna hur den beter sig, säger han.
En av de allra första hissarna Andreas Ulvebring minns är en gammal hiss i barndomshuset på Karlbergsvägen i Stockholm, en raritet från 1920-talet.
Redan då, som 4–5-åring, var han ”helt tokig och ville åka varenda hiss jag såg”.
– Jag brukar säga att jag brinner för hissar. Det är kul och intressant och jag fastnade för det redan som liten. Det lät konstigt och det hände olika saker när man tryckte på knappar, berättar Andreas Ulvebring.
När började du filma och lägga ut färderna på Youtube?
– Förra sommaren. Jag blev inspirerad av en hisskompis jag träffade på nätet, signaturen Hissen12. Vi är två av några få som har detta intresse. Han började lägga ut filmer redan 2008.
Ute i stora vida världen finns det många fler hissbesatta. En av de stora på nätet är Dieselducy, som på sin hemsida kallar sig ”America’s original elevator photographer” (ungefär ”USA:s första hissfotograf”).
Dieselducy fick mycket uppmärksamhet i samband med en incident där en hiss stannade och startade, om och om igen. Ett av amerikanens klipp har nästan 220.000 visningar och dit har Andreas Ulvebring, som kallar sig Railcaradde, långt kvar.
Hur är stämningen i hisskretsar?
– Jag brukar klara mig själv, leta efter hissar och göra mitt bästa för att komma in i ett hus och filma. Det är spännande. Känna: Är den ryckig eller lugn? Hur är känslan i hissen? Hur ser den ut? Hur pass tillgänglig är den för personer med begränsningar?
Har du kontakt med några hisstillverkare?
– Nej, men det vill jag ha. Det skulle vara en kul grej och underlätta samlandet på hissknappar.
Just det. Andreas Ulvebring samlar även på hissdelar. Han kommer över dem bland annat när hissar moderniseras.
– Det är främst hissknapparna jag gillar att samla på och experimentera med. Jag skulle vilja göra något kul med dem senare.
Är det här en besatthet eller en hobby?
– I dagens läge är det en hobby. Att ha hissar som jobb är ett alternativ, men jag har andra drömjobb också. Datorer, teknik, köra tåg till exempel. Allt som har med kollektivtrafik att göra är spännande.
Vad gör en hiss riktigt fin?
– Jag föredrar gamla hissar. En fin hiss tycker jag är konstnärlig. Jag tycker att man ska återinföra det och börja göra hissar med konst, som förr. Eller ha fotografiska verk på väggarna och mönster. Dagens hissar är ofta enfärgade och tråkiga.
Under föredraget på Tekniska museet talade Andreas om hissens historia och utvecklingen i Sverige sedan 1800-talet. Han berättade om olika konstruktioner och hur man får hissarna att åka upp och ned. Och så visade han två av favoritknapparna ur samlingen.
Hur hittar du nya hissar?
– Jag går ut och håller tummarna. Framför allt att jag ska hitta äldre hissar.
Hur tidigt i en relation berättar du om ditt exceptionella hissintresse?
– Jag gjorde det strax efter en dejt minns jag. Hon hade inget problem med det.