– Folk kommer inte att dö i morgon, eller sedan, eller kanske. De dör redan, folk dör för att det tas ekonomiska hänsyn, säger Emma Helgesson som arbetar på ett av stadens hem för hemlösa.
Stadshusalliansen satsar åtta miljoner på verksamheterna för hemlösa i budgeten för 2010. Det kan dock bli en del omstruktureringar som eventuellt innebär att vissa lågtröskelboenden läggs ned, samtidigt som boenden med drogtolerans blir fler. Dessa planer är dock inte klara, utan blir en fråga som socialtjänst- och arbetsmarknadsnämnden kommer att arbeta med.
"Antalet hemlösa i Stockholm minskar svagt men gruppen hemlösa förändras: fler unga, fler invandrare, fler EU-medborgare. Härbärgen är ingen långsiktig lösning på hemlöshetsproblematiken. Vi fortsätter den initierade satsningen på unga hemlösa för att inte fler människor ska fastna i långvarig hemlöshet", skriver socialborgarrådet Ulf Kristersson i ett pressmeddelande och fortsätter:
"Vi utvecklar nya metoder för att motivera fler hemlösa till behandling. Vi bygger en hemlöshetsklinik med landstinget och vi tar fram fler försöks- och träningslägenheter för den som kan bo själv igen."
Vi håller ändå på att vrida klockan tillbaka till 1980-talet, menar Mija Bergman, som är chef för Stadsmissionens Bostället på Högbergsgatan.
– Om staden verkligen vill spara pengar så se till att folk får lägenheter, säger hon.
På Bostället pågår fram till årsskiftet Projekt Björn, ett försök att få struktur på tillvaron för män som har vandrat ut och in på härbärgen. Av de runt 50 som har deltagit i projektet har hälften fått en dörr att låsa om sig. Men kön till en träningslägenhet är lång, minst ett år.
Per, 41, blev vräkt i våras. Han missbrukar inte men har en hyresskuld och betalningsanmärkningar. De timmar på eftermiddagen när Bostället är stängt åker han pendeltåg fram och tillbaka.
Kent, 54, hade en bilverkstad innan missbruket tog över och bär med sig sina verktyg i en mycket tung ryggsäck.
– Det är påfrestande att vara i grupp hela tiden, att vara på sin vakt, säger han. Det är ett bra gäng här, men jag sover med ena ögat halvöppet.
Om staden väljer billiga lågtröskelboenden med låg personaltäthet som bara blir värmestugor, ett rum där man kan fortsätta missbruka, så är det en katastrof, anser Johan Sammelin, projektledare för Björn.
– Och i värsta fall skapar det en ny målgrupp. Det dyker upp människor som är helt nya för oss, varken renodlade missbrukare eller personer med psykiska problem, säger han. Våra besökare börjar närma sig genomsnittsmedborgaren, och de blir yngre.
I budgettexten skriver socialborgarrådet Ulf Kristersson (M) att arbetet mot missbruk och hemlöshet är ”ett av de mest prioriterade områdena”. På det hem där Emma Helgesson jobbar extra har hon varit med om att människor som missbrukat eller uppträtt hotfullt i lokalerna stängts av en kortare tid. En del av de avstängda har inte kommit in på något härbärge, för den som har blivit avvisad från sin plats gäller inte tak över huvudet-garantin.
– I vinter blir det jag som får avgöra om jag ska slänga ut dem i en snödriva. Man kan inte behandla sjuka människor på det här sättet. De kan inte tala för sig, och de har ingen som kan tala åt dem, säger Emma Helgesson.
Det är inte behoven utan budgeten som har minskat, menar hon. De som arbetar inom socialtjänsten är rädda för att säga vad de tycker och konsekvensen blir, i värsta fall, att de är lojala mot chefer och politiker och inte mot klienterna.
– Innan jag började jobba här så trodde jag att vi tog hand om folk i det här landet. Det gör vi inte. Jag fattar inte var samhället har hamnat, säger Emma Helgesson.