Det är dag. Det är kväll. Det är natt. Det finns alltid någon där, i den stora 1800-tals villan som ligger insprängd på en lummig, lite avskild tomt bland några hyreshus i Bromma. Kaffebryggaren går varm, det bläddras bland böcker och lp-skivor, någon sover i en soffa, någon annan sitter och stickar, en tredje diskuterar meningen med livet ur filosofen Nietzsches perspektiv, en fjärde bakar i köket.
– Det är som en villkorslös kärlek...som en ställföreträdande familj...
Anders behöver inte leta efter orden, han har dem där, vet precis hur han ska beskriva Lillsjönäs.
– Det är väl inte ordningen och redan som är det viktiga, det är väl gemenskapen som räknas, fortsätter han.
Anders syftar på röran i det rätt ostädade huset. När föreningen RSMH Västerort för över 20 år sedan tecknade kontrakt med staden ingick det i avtalet att föreningen skulle stå för fastighetsskötsel och viss renovering. Det har gått så där och återstår en del att göra. Och det har hänt att medlemmar sovit över i huset. ”Rena krisövernattningar”, menar Anders. Men Stockholm stad hävdar att det handlat om andrahandsuthyrningar, något som är helt gripet ur luften, enligt Anders.
– De som ibland sover här är ensamma och psykotiska. Alternativet i de flesta fallen är psykakuten, eller gatan...med allt vad det skulle kunna innebära...
Runt bordet nickar alla. Det är väl inte hur snyggt städat det är. Det är gemenskapen – och förståelsen som deras samlade erfarenheter av psykvården gett dem. Först erfarenheten den gamla, slutna psykvården på Beckomberga. Sedan av den ”nya”, öppna – och de ständigt återkommande resorna in till S:t Görans psykakut som den förde med sig.
Besvikelsen över hur totalt misslyckad 90-talets psykiatrireform är tung. Av utlovat boendestöd, mobila jourteam och snabbt tillgänglig vård på vårdcentralerna blev ingenting. Bara mer utsatthet och förvirring.
Lillsjönäs blev en oas i det kaoset. Här behöver ingen undra. Alla vet hur ångest och depressioner kan göra omvärlden till en ångestladdad plats, alla vet hur biverkningarna av antidepressiva och andra själspåverkande mediciner kan skapa känslor som påverkar redan utsatta kroppar. Och på Lillsjönäs har de kunnat slappna av och räddat sig undan den nedbrytande ensamheten.
– Man blir väldig ensam när man blir sjuk, alla vänner försvinner... Man har sin lilla lägenhet, men den blir som ett klaustrofobiskt fängelse, man står inte ut och man är hela tiden rädd. Här finns det människor att krama, människor som ser när någon är på väg att krisa ihop, säger Katarina.
Men sedan Stockholm stad i somras meddelade att man anser att RSMH Västerort inte levt upp till hyresavtalet och att de därför kommer att sägas upp om inte ”rättelse omedelbart vidtas” råder inte längre samma lugn på Lillsjönäs.
Oron för vad som ska hända skaver och skaver och oron är adekvat – för vart ska de ta vägen?
De 30-talet aktiva medlemmar i föreningen som dygnet runt kan komma till Lillsjönäs vet att de av och till saknar både handlingskraft som administrativ förmåga att staga upp verksamheten. En av medlemmarna svabbar golven och diskar varje natt. Men att de skulle kunna stå för fastighetsskötsel och renovering ligger någonstans ganska långt bortom det möjliga.
De vill bara vara där. I fred. Sköta sig själva, på sina villkor. Som de gjort i 21 år.
På tisdagar kommer prästen Inger Vennberg Nordmark till Lillsjönäs. Det har hon gjort de senaste tio åren. I två timmar samtalar de som vill kring olika teman som alla starkt berör de livsvillkor vi har att förhålla oss till. Hon säger att Lillsjönäs är en ömsint plats, att den bejakande miljön läker såriga själar, att det är en fantastisk tillgång och att staden borde inse värdet...
– Vad skulle det kosta samhället om Anders och Kerstin och Katarina och Arthur och alla de andra blev sjukare, om resorna till psyket blev ännu tätare? Vad skulle det kosta i pengar, i mänskligt lidande?
Inger Vennberg Nordmark skakar långsamt på huvudet. Var tog vidsyntheten vägen, flexibiliteten, viljan att lösa stora problem på enkla, humana sätt?
Och Torbjörn Palmqvist, medlem i Rotary Västerled, undrar detsamma. Han försöker utgöra en länk till myndigheterna, han ska försöka få Rotary att hjälpa till med viss upprustning av fastigheten, han tänker göra vad han kan för att de ska få vara kvar.
– Samhället har hanterat de psykiskt sköra som en gång vårdades på institutioner fruktansvärt dåligt. Det är inte värdigt ett civiliserat samhälle att svika dem igen och igen och igen, säger han.
Det är dag. Det är kväll. Det är natt. Det finns alltid någon där, på Lillsjönäs.
I alla fall fram till sista december i år.
Sedan vet ingen vad som kommer att hända.