Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

Stockholm är en hemsökt huvudstad

Det spökar i Stockholm. Från minst 102 platser i länet vittnas om märkliga skuggor, dova röster ur tomma intet och hemsökta hus. Nu har författaren och spökkonnässören Petter Inedahl dykt djupt ned i dessa berättelser. DN Stockholm har rysligt nog träffat honom.

Brutal vårsol öser ner över grusplanen framför Karlbergs slott. På en bänk nere vid vattnet sitter en man och tittar ut över kanalen.

– Jag är kall, säger han.

Han heter Petter Inedahl och han är för övrigt ganska vinterblek.

Inte för att han direkt skyr ljuset, men han medger att han föredrar nattens mörker, svepande skuggor och gråa skyar som ömsom döljer, ömsom låter honom skymta månen.

Han har med viss omsorg, men också med uppenbar självklarhet, valt platsen för vårt möte: Karlbergs slott – nära nog en av de mest hemsökta platserna i Stockholms innerstad.

Här har, en sensommarnatt 1693, det levande liket av drottning Ulrika Eleonora setts samtala med sin hovmästarinna, grevinnan Maria Stenbock.

De båda sågs tillsammans, ståendes i en djup fönstersmyg, av den vakthavande officeren kapten Gustaf Stormcrantz som smygkikat in genom rikssalens dörr.

Det är inte svårt att föreställa sig hans fasa. När han någorlunda repat mod och tittar in igen är grevinnan borta och Ulrika Eleonoras döda lekamen ligger återigen på lit de parade i sin kista.

Efter händelsen börjar kaptenen spotta blod och tre dagar senare är han död. Innan han går bort hinner han dock berätta för Karl XI att hans döda fru varit uppe och gått och haft besök av grevinnan.

Då får han veta att grevinnan är svårt sjuk och att hon omöjligen kan ha varit vid Karlbergs slott den aktuella tiden.

– Men kapten Stormcrantz hade ju sett henne anlända till slottet i en sorgdekorerad hovvagn, han hade tagit henne i handen och sett henne tala med den döda drottningen. Se där ett fantastiskt vittnesmål från en annan värld! Jag ryser bara jag tänker på det, säger Petter Inedahl och visar oss till slottsgrindarna dit grevinnans hovvagn kom den där natten.

Denna – och över hundra andra berättelser om spöken, onda andar och andra oförklarliga väsen i Stockholm med omnejd – återfinns i spökkonnässören Peter Inedahls nyligen utkomna bok ”Hemsökt” (Carlssons förlag).

Själv har han aldrig mött ett endaste spöke, trots att han mest troligt är den nu levande person som besökt flest påstått hemsökta platser.

– Det påstås till och med att jag är helt oemottaglig för övernaturliga krafter. Åtminstone fick jag höra det av en kvinna med spökkänningar som jag mötte på Häringe slott. Hon meddelade mig att sådant känns direkt.

– På sätt och vis är jag ledsen för det, å andra sidan kanske det är bra. Jag är nämligen, efter att ha intervjuat många människor som sett oförklarliga saker, övertygad om att det på riktigt är otäckt att möta spöken och andra väsen.

Peter Inedahl är 49 år. Hans intresse för det ockulta, eller hur man nu ska benämna det, har alltid funnits där men det var först för några år sedan som han beslutade sig för att på riktigt dyka ned i det spöklika Stockholm.

Han var vid tillfället arbetslös, hans hem var fullt av böcker och dokument med berättelser om hemsökta platser som han samlat på sig och han hade redan, på sin hemsida, samlat och sammanfattat några av dem.

Med sitt SL-kort tog han sig runt i länet för att dokumentera platserna och spåra upp de personer som kunde berätta för honom vad de sett, hört och känt.

– Min fru säger att jag blivit besatt av det. Kanske har hon rätt, ler han.

För honom började intresset gro på en förhållandevis basal nivå. Redan som liten fascinerades han av Scooby-Doo, den långbente, av amerikanska Hanna-Barbera productions tecknade gran danois-hunden som löste mystiska och övernaturliga gåtor tillsammans med ”mysteriegänget”.

Serien visades på tv under tidigt 70-tal och Petter Inedahl kunde inte få nog där han satt i sitt pojkrum i Brunnsäng, Södertälje. Kombinationen med besöken hos mormodern, som bodde i en lägenhet vid Gullmarsplan, gjorde att hans intresse för det okända och kanske ondskefulla närdes. Hemma hos mormor fanns det nämligen en ”Spökmugg” – en gammal dryckeskanna som det enligt mormodern spökade kring.

Berättelsen om hur stopet, som då tillhörde en bekant till mor­modern, fått en vålnad att vandra fram och tillbaka i ett rum där det stod, hur denna vålnad en natt tog sig till stopets dåvarande ägares sovrum och lutade sin mörka gestalt över henne, både skrämde och lockade Petter som liten.

– Mormor tog hand om muggen när hennes vän ville slänga den, sedan ärvde jag den av henne. Men den har aldrig spökat för mig, berättar Petter.

Kanske har han för dålig fantasi för att se några spöken, kanske är han inte mottaglig. För honom Petter spelar det egentligen ingen roll.

– Det skulle vara kul om de fanns. Samtidigt skulle det vara trist om det kunde bevisas att de fanns. Jag tror folk tror på spöken ungefär som man tror på Gud, ­säger Petter.

Och så gör han ett litet uppehåll, verkar tänka efter och fortsätter:

– För min egen del är det långt ifrån så enkelt att jag inte tror på spöken. Men som sagt, det spelar mig egentligen ingen roll om de finns eller inte. Det är berättelserna om dem som fascinerar mig.

I boken har Petter lyckats spåra upp många människor som vittnat om kusliga upplevelser. De har sett saker, känt saker, hört saker. Gemensamt för dem är att de alla hyst en ovilja att berätta öppet om upplevelserna.

– Det är tabu. Ingen vill betraktas som tokig. De flesta av dem är naturligt skeptiska, samtidigt som det själva vet vad de varit med om, de kan alltså inte förneka det, berättar Petter.

Några av dem han intervjuat har upplevt sina möten med andar och demoner som ”festliga”. Andra har blivit och är rädda. Vissa som Petter kontaktat har blivit direkt arga när han bett om att få intervjua dem.

– En slängde på luren i örat på mig och sa: ”Bara för din information: det spökar INTE här”, trots att jag i flera historiska källor hittat flera berättelser om just den platsen.

De ”spökhistorier” Petter gillar bäst är förstås de läskigaste. Fotsteg som hörs, skuggor som drar över golv. Han menar att det är lätt att skilja på ”äkta” upplevelser och ”oäkta”.

– De riktiga berättelserna har sällan någon poäng. Men som jag ser de är de en del av vår kulturhistoria och de förtjänar att berättas och bevaras.

Och det är alltså det Petter gjort. Hans resor mellan så väl slott, herresäten, förortslägenheter och innerstadsvåningar är otaliga, liksom de timmar han lagt ned i stadsarkiv och olika museers samlingar. Han har alltså gått grundligt till väga och månat om de historiska referenserna.

Om ni undrar vad han sysslar med nu för tiden så kan ni sluta undra. Han skriver förstås på sin nästa bok. Den ska handla om, just det – spöken.

Skuggor över Gamla Stan”Det berättas

Skuggor över Gamla Stan

”Det berättas att någonting hotfullt hemsöker huset på Trädgårdsgatan 1. Boende har talat om hur dörren mot bakgården slår igen av sig själv, och om underliga knackningar i väggarna, knackningar som svarar på tilltal och kan upprepa de knackningar andra gjort, ett faktum som känns allt annat än tryggt och dessutom antyder någon form av intelligens. Ibland noteras skuggor som verkar glida förbi i ögonvrån, fenomen som uppkommer oftare i vissa delar av huset än andra.”

Ljud av fotsteg i Karlbergs slott

”I bottenvåningen av slottets västra sjöflygel hänger en trumma som lär ha hämtats från det blodiga slagfältet vid Poltava, en trumma vars trumslagare må vara död, men inte mindre närvarande för det. Anställda vid slottet berättar om hur det gamla trumskinnet knarrat och knäppt och hur de fått känslan av att vara iakttagna. En väktare är en natt på väg genom stallet när han hör dussintals små fotsteg över det klart upplysta och helt tomma golvet.”

Ljussken från Botkyrka kyrka

”Ett sällskap som en sen kväll väntar på bussen alldeles utanför kyrkogårdsmuren berättar hur de får se ett ljus plötsligt tändas i de tidigare mörka kyrkfönstren, ett matt gulgrönt sken vilket skimrar på ett kusligt och overkligt sätt. En svart gestalt dyker upp ur djupet av kyrkogården och glider över marken för att försvinna rätt genom den stängda kyrk­porten. Det sägs att det är mer än bara minnen som nattetid fyller Botkyrka kyrka.”

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.