Jag kommer från Malmö. Född och uppvuxen. Det finns stockholmare som anser att dessa omständigheter diskvalificerar mig som stockholmare. Och som i ännu högre grad diskvalificerar mig som Stockholmskrönikör i stockholmarnas egen tidning som du just nu läser. Det är personer som anser att en "äkta stockholmare" är en person som har bott här i tre generationer.
Människor med sådana åsikter borde skämmas. De har ingen aning om vad en stad är och bör vara.
En stad är en mötesplats, det viktiga är inte var man kommer från och vart man är på väg utan var man är - och vill vara. Alla som vill vara stockholmare har rätt vara kalla sig det. Jag är följaktligen en stockholmare eftersom jag vill vara det.
När jag bodde i Malmö ansåg jag att staden var en lösaktig nybliven singel. Ena dagen var det total eufori med IT-ekonomi och högskola i varje källare. Nästa morgon var det katastrofångest med landets största socialbidragsutbetalningar. Manodepressiva växlingar är spännande, det händer hela tiden saker.
Nu är jag stockholmare och jag tycker att staden är som en sur kärring. För några år sedan mådde kärringen lite bättre, det fanns pengar i kassan och någonstans i dess utkanter (läs Kista) växte sig en IT-ballong stor och rund. Nu har luften gått ur Stockholmskärringen, bankomaten tillåter inte fler uttag. Pengarna har dels trillat ner i landstingshålet, dels försvunnit i väg till kärringens fattiga kusiner på vischan. När det var överflöd kunde kärringen acceptera att Norrland inte svalt, nu är det inte lika enkelt.
I veckan förklarade surgubben Göran, via sitt ombud (skåningen!) Lars-Erik Lövdén, att Stockholms invånare ska få behålla vad de betalar i trängselavgifter.
- Fattas bara, sa Stockholmskärringen som inte är van vid motstånd och dåliga tider.
- Det är jag som leder utvecklingen i landet, utan mig skulle pensionärerna i Jämtland få nöja sig med barkbröd.
Det faktum att Stockholmskärringen inte längre leder tillväxtligan i landet har ännu inte riktigt sjunkit in.
Vad ska då Stockholmskärringen göra för att återfå sin forna glans?
Tja, ett uns av ödmjukhet skulle inte skada. Och kanske kan hon lära lite av sin singelväninna i söder, som att låta en spanjor bygga en skyskrapa mitt i city; okonventionella lösningar kan vara en väg framåt, även om Stockholmskärringen helst vill att allt ska vara exakt som det alltid har varit. Några som man ska alliera sig med är stockholmarna i riksdagen. I landets parlament sitter man inte efter partipiskan utan efter var man bor. Glädjande för Stockholmskärringen är att alla hennes sossekamrater verkar enas i helig ilska mot surgubben och hans ombud.
Med tiden kommer nog surgubben själv att bjuda på lite finare godis för att få Stockholmskärringen upp i spinn. Göran vet nämligen att det blir mycket svårt att vinna nästa riksdagsval om Stockholmskärringen fortsätter att vara sur som gammal ättika.
Vad är den gemensamma nämnare för Stokabskandalen och Systembolagsskandalen?
Svar: Monopol på en kommersiell marknad.
Skönhetsrådets sekreterare Göran Söderström har hört av sig efter förra veckans krönika om ljus i natten. De har minsann också varit i Frankrike och tittat på gatlyktor och ljussatta hus. "Vi blev lagom imponerade av vad vi såg och var överens om att inte mycket kunde upprepas i Stockholm: det vi såg var ofta rått och illa anpassat till arkitekturen."
Citatet är intressant eftersom Skönhetsrådet tycks tro att staden finns till för sin arkitektur. Det är fel. Staden finns till för dem som vistas i staden, och om de är rädda för att gå hem i mörker eller inte vågar gå ut efter klockan sex på kvällen bör man tända så många lampor som möjligt. Och laga alla dem som är sönder. Att döma av brevskörden från människor som inte sitter i Skönhetsrådet är jag långt ifrån ensam om denna åsikt.
I onsdags kväll hade jag turen att cykla förbi Slottet och se det bada i ljus. Det var hisnande vackert. Nu lär det dröja minst ett år innan man slår på lamporna igen. Det är uppenbart att kungen inte är herre i sitt eget hus. Han fick nämligen inte se prakten eftersom ljussättaren, slottsarkitekten och hovets ståthållare inte kunde komma överens om ljusstyrkan. Amerikanska turister i Grand Hôtels suveräna Cadierbar kommer med andra ord att fortsätta att fråga personalen varför stenladan på andra sidan vattnet är höljd i dunkel.