Jag gillar hotell. En stad med många hotell är en bra stad. Stockholm har alldeles för lite hotell. Visserligen ökar antalet rum sakta, men tillväxttakten är alldeles för låg. I veckan har det stått klart att två stora hotellprojekt ligger på is.
Det är mycket beklagligt.
Mest sörjer jag att Gert Wingårdhs skapelse bredvid Stadshuset inte kommer att realiseras. Förklaringarna är många. Dels är konjunkturen inte den bästa. När du läser i tidningen om olika byggplaner ska du hålla i minnet att det är marknadsföring av olika byggplaner. Det gäller att få kommunen att släppa till mark billigt för att få in finansiärer. Så långt verkade folket bakom Klaraposten ha kommit. Kommunen köpte marken för 900 miljoner och sålde den för 700 miljoner. Men sen verkar det ha blivit stopp. Förmodligen har Londonsnubbarna inte fått fram tillräckligt mycket pengar i kombination med att ingen i Stockholm gillar hus som syns. Osynliga hus ska det vara för att Skönhetsråd och andra ska bli på gott humör. (Två bra exempel är Nya Moderna museet och Eriksdalsbadet, vet man inte exakt var de är är de omöjliga att finna i stadsrummet.)
Jag gillar arkitekt Gert Wingårdh, hans hus fungerar ofta mycket bra när de väl står i stadsrummet. Att bedöma en modell och en ritning är en mycket svår konst, detta vet bland annat juryn som gjorde tummen upp för Moderna museet. Jag tror följaktligen att Stadshuset hade klarat av att få en ny granne.
Stockholm behöver dessutom ett nytt stort konferenshotell. Ska vi kunna konkurrera med Göteborg och deras Svenska mässa måste det till ett stort monster. Just nu finns det många tomma hotellrum i stan, så kommer det inte att vara under nästa högkonjunktur. Då kommer rummen inte att räcka till.
Stockholm har en unik potential som turiststad. Vi bor i en av världens vackraste städer, med ett sanslöst ljus på sommaren och en overkligt levande skärgård. Vore jag turistansvarig i Stockholm skulle min ambition vara att fördubbla antalet besökare över en tioårsperiod.
Anledningen till att det andra hotellet vid Slussen inte blir av är för att ett litet antal grannar vet hur man överklagar. Det är beklämmande att så få människor ska ha så mycket makt i vår stad.
En gång intervjuade jag Bo Widerberg. Hans ledord var: "Liv till varje pris."
Det tänker jag på när jag läser att kvinnor i Stockholms län måste vara under 39 år för att få lov att ta emot ett donerat ägg. Varför då? Varför ska det finnas en åldersgräns, det är absurt. I London spelar åldern ingen roll, bara plånboken är tillräckligt tjock. Självfallet ska det göras en individuell prövning, men en generell åldersgräns är bara ett uttryck för moralpanik och snålhet i ordet äckligaste betydelse. Jag säger det igen: "Liv till varje pris."
Missa inte Vårsalongen på Liljevalchs. När man ser den unga pigga samtidskonsten blir man lite varm, trots polarkylan utanför.
Besökte singelbiografen Skandia på Drottningatan häromdagen. Har ni möjlighet att se en film där så försitt inte tillfället. Att Stockholms vackraste biograf ritad av arkitekt Gunnar Asplund är nästan lika sluten som häktet på Kungsholmen är mycket beklagligt.
Först tar vi Göteborg, sedan tar vi Solna. Annika Billström vet att utan Fotbollförbundets stöd blir det inga landslagsmatcher på den nya multiarenan söder om Söder.
De senaste månaderna har det skett en mängd fruktansvärda våldshändelser i Stockholms uteliv. Förra veckan blev en vakt på en krog i city mördad med pistol. Jag är ute nästan varje kväll i Stockholmsnatten. Trots detta har jag aldrig sett ett enda slagsmål, inte ett enda vapen och jag känner mig nästan aldrig rädd. Ju fler som går ut, desto säkrare blir staden.