I soffan på Konditori Ritorno på Odengatan, med en kopp kaffe och en ostfralla framför sig: Kerold Klang, 61 år ung. Född på Sabbatsbergs BB, Vasastanbo i tredje generationen och en av grundarna till tidskriften Galago.

Farmor Nanny och farfar Gunnar Klang flyttade från Småland till en lägenhet på Karlbergsvägen i början av 1900-talet. I den stannade paret tills de gick bort på 1960-talet. Själv växte Kerold Klang upp på Tomtebogatan och bor nu i kvarteret bredvid.

– Jag lever bland min barndoms kulisser och de finns ju, till skillnad från kulisserna nere på stan, kvar. Det är en annan stad, säger han.

Denne Stockholmsauktoritet har på nära håll sett - och fotograferat - stadens förvandling, från en plats för alla oavsett inkomst till ett reservat för människor med pengar. Han berättar om hur det var att växa upp i innerstaden på 1950-talet och menar att det är en missuppfattning att trafiksituationen var mindre hektisk på den tiden.

– Gatorna var smalare i city, det var en otrolig trafikinfarkt där nere. S:t Eriksgatan genom Vasastan var E4 med långtradare från hela världen. Det var därför de sedan byggde Essingeleden. Många citygator var bortschaktade, gångbroar över groparna. Vi sprang omkring och skrev upp utländska bilnummer. Det var kul när de kom från arabländerna, från Saudiarabien och Irak. Så försökte man skriva av krumelurerna, sprang mitt i gatan och var alldeles upphetsad.

Då bestod Stockholm mest av hyresrätter. Innerstaden var inte synonym med framgång. Kerold Klang bodde visserligen i en rymlig hörnlägenhet men den var förlamande kall på vintrarna, is bildades på insidan av fönstren.

– Man ringde efter vedbilen som tippade av på gatan och sedan bar alla grannar in det på gårdarna. Pappa stod och sågade ved, skickade ned i källaren. Sedan skaffade vi kamin, då fick man gå och hämta fotogen i dunkar. Inget varmvatten, inget bad. Stort och tjusigt men inga bekvämligheter.

I modern tid hade ni fått köpa loss lägenheten, renoverat med lånade pengar och sedan hade den varit värd 10 miljoner?

– Så hade det varit, absolut. Det hände när vi hade flyttat. De köpte stora hörnhuset Tomtebogatan/Birkagatan för 5 miljoner kronor på 1970-talet. Hela kåken.

Den förr så brokiga staden är ett minne blott. Kerold Klang är den förste att beklaga detta.

– Jag gillar en blandad stad. Det är bäst för demokratin. I ett civiliserat samhälle kan människor av olika inkomstgrupper bo i samma område. Så var det till och med på 1600-talet. Palatsen på Söder stod vägg i vägg med små träkåkar. Där bodde spågummor och fattiga hantverkare intill van der Nootska palatset. Stockholm har aldrig varit så segregerat som i dag.

Kan Stockholms innerstad återigen bli en plats där inte bara folk med pengar bor?

– Det finns ingen återvändo. Det kanske är därför man talar mycket om att utvidga innerstaden, om Söderstaden som ska byggas i Johanneshov. Det är mycket konstiga namn, man vill hajpa. Men det går inte att utvidga innerstaden. Den är omgiven av kranskommuner plus vattnet. Bor man vid Gullmarsplan kommer man aldrig bo i innerstaden.

I det perspektivet blir bilden av förorten Vällingby, ABC-staden som växte fram i slutet av 1940-talet, intressant. Hit tog Kerold Klangs föräldrar sina utländska besökare, för att visa upp en finare del av Stockholm.

– Min far ville hela tiden att vi skulle flytta till förorten. City var en grop. Han ville att vi skulle få det modernt, minns Kerold Klang och konstaterar att han är glad att det aldrig blev av.

Det är lite dubbelt det där. Trots att han ville stanna kvar så frågade han sig alltid varför andra valde att flytta till hans stadsdel. När rockklubben Studion 1982 slog upp portarna på S:t Eriksplan tänkte han att någon måste ha gjort ett misstag.

I dag åker ingen ut och visar upp Vällingby. Det finns människor som är övertygade om att alla som bor i en förort gör det för att de inte har råd att köpa en lägenhet i city.

Snittpriset per kvadratmeter i Vasastan/Norrmalm under november 2011 till januari 2012 var 59.004 kronor. Högst i Stockholm.

När förändrades det?

– 1985-1986 någon gång. Yuppieeran kom och det blev en stor inflyttning från landsbygden. Ekonomin gick på högvarv. Ställen som Café Opera blev otroligt hajpade, folk skulle glassa. Kvarnen på Söder fick en renässans, utelivet höjdes till skyarna och Stockholm blev någonting fint. Då började det här med borätter också, hyresrättsombildningarna. Folk kallade inte sina lägenheter för lägenheter utan sa: "Jag besitter ett objekt." Jag hörde det på 56:ans buss och jag tänkte att världen har blivit galen. Valet av bostadsområde har blivit en karriärmarkering. Jag tycker att det är fjompigt.

Det har lett till en stress och att människor ständigt vill bli bekräftade av andra, anser Klang. Man vill visa upp sitt konsumtionsmönster.

– Jag vill inte dissa folk från landsbygden men att hamna mitt i det här kan stiga en åt huvudet. Någon får ett ganska välbetalt jobb i Stockholm, flyttar från Knohult, hamnar med nya människor, får nya vanor; krogarna, nätverken. Det är inte bra för människans välbefinnande, att hela tiden känna att man har som en social blåslampa i häcken.

Har, som författaren Mattias Ronge skrev på DN Stockholms debattsida, stockholmaren blivit girig?

– Hyresrättsombildningarna vädjar till girigheten, absolut. Förr fanns det ingen press på att lyckas, Sverige var ett rikt land med ett gott socialt skyddsnät. Den socialdemokratiska tiden har häcklats så mycket och framställts som en sorts albanskt öststatssamhälle men det var det ju inte. Det fanns en vilja att uppfostra människor till goda medborgare. Det fanns en coolhet som inte märks i dag. Förr ägnade man mycket av sina tankar till hur samhället skulle vara, det allmänna. Vi levde i ett samhälle som höll på att byggas upp, alla fick det bättre hela tiden.

Vad stör dig i dagens Stockholm?

– Den här staden sneglar så mycket utåt. Vi måste förstå att det som drar hit turister är topografin. De höga höjderna och vattnet som kommer in överallt. Sedan har vi en harmonisk bebyggelse. Kvaliteter som jag tror att de styrande ibland inte förstår. Det finns en risk att man bygger sönder estetiska värden. Det som pågår nu kan vara början på en förfulning.