Stockholm är litet. Några få tyckanden föder hajpen över en natt. Och dödar den lika snabbt. Som en bok där varje sida bytts ut mot en ny löpsedel. Vilka artister som faktiskt kommer att fortsätta växa och bli så stora som hajpen i början gav sken av, är de vars uttryck inte är kopierat eller kan kopieras. Det säger sig självt, att vi om fem år inte ska minnas förra årets "Idol"-vinnare, eftersom han (eller var det en hon?) lät som alla andra "Idol"-vinnare. Liksom alla tuffa pojkduor som de senaste åren spottat ur sig catchig 80-talsdisco - vem älskar dem i morgon?
Däremot har en artist som hela tiden utmanar lyssnaren, som älskar att inspireras utan att någonsin försöka låta som någon annan än sig själv, en stor chans att bli långlivad. Som Lykke Li.
Jag tänkte först skriva att hon lät som någon, och funderade länge. På Feist, Vanessa Paradis, Alicia Keys, Beth Gibbons. Men så fort något i hennes röst, melodi eller ord påminner om någon från förr, snirklar sig Lykke Li snabbt ur det bekanta och driver låten vidare.
Den 21-åriga stockholmskan säger att många drar i henne nu, hon kallar det Stockholms-effekten, men menar att hennes fokus inte ligger på vilket bolag som ska släppa skivan utan hur den ska låta. Hon samarbetar med producenten Björn Yttling, som har lika många P 3-hittar på sitt samvete som Max Martin har NRJ-hittar. Jag frågar Lykke Li vad det betyder för henne att arbeta med en utomstående producent.
- Det gör att musiken går framåt. Jag har haft svårt att hitta folk som delar min vision, mitt driv, mina referenser. Nu har jag hittat någon jag litar på och han hjälper mig ta fram det råa och smutsiga i mina låtar. Han tar bort omvägarna och gör allting mer direkt.
Lykke Li säger att hon vill fortsätta vara ett one-man-band, men ha med sig livemusiker på scenen.
- Visst, jag kan spela piano själv också, men jag vill inte vara fast bakom pianot. Jag vill kunna dansa och springa rakt ut i publiken om jag känner för det.
Lykke Li förklarar hur viktigt det är för henne att verkligen vara en artist på scenen, och låta kroppsspråk och närvaro spela en lika stor roll som musiken. Att våga visa känslor och vara spontan.
- Jag stod på bardisken på Riche i onsdags och sjöng några låtar. Det stället är ett skämt, skulle jag bry mig om vad någon där tycker skulle jag inte våga någonting. Men jag vågar vara artist, ställa mig på en bardisk och sjunga med bara en koklocka till komp. Det är sådant som ska hända i nattens hetta.
Vi pratar om texter och Lykke Li säger att hon oftast sjunger om ångest, och att hon gillar smärta. Allra helst den som Edith Piaf förmedlar när hon sjunger om sina män.
- Förr kunde jag tycka att mina egna texter var för simpla, jag ville skriva som Dylan. Men jag insåg att även när det jag känner är tråkigt och banalt så finns det fortfarande andra som känner precis likadant, och då är texterna värda att sjunga. Alla kan inte vara Bob Dylan, hans texter är inte värda mer än någon annans, säger Lykke Li och fortsätter förklara:
- Det är som när man sitter och pratar med sina kompisar, ena stunden kan man snöa in sig på avancerad filosofi för att i nästa ögonblick bara snacka om vad som hände i går kväll. Alla slags konversationer behövs.
När Lykke Li senare säger att hon själv gillar all musik med känsla, smärta och kuk i, sammanfattar hon också sitt eget uttryck.
Hennes musik pendlar mellan att vara skör och kraftfull, sexig och sorgsen. I bra popmusik går alltid en rak linje mellan hjärta, själ och kön. Den heliga treenigheten som får musik att vibrera.