De svenska historiska erfarenheterna av folkomröstningar är på många sätt dystra för demokratin:

1. Svenska folkets nej till högertrafik 1955 kördes över av riksdagen några år senare.
2. Pensionsomröstningen 1957 kom till för att regeringspartierna, Socialdemokraterna och Bondeförbundet, inte kunde komma överens. Väljarna ställdes inför tre förslag, inte tydliga ja- och nej-alternativ.
3. Kärnkraftsomröstningen 1980 kom till stånd efter att en borgerlig regering havererat och sedan Socialdemokraterna bytt fot efter Harrisburgolyckan. Tre alternativ som samtliga lovade avveckling ställdes mot varandra.
4. EU-omröstningen 1994 är den enda under efterkrigstiden med ett klart ja- och nej-alternativ som politikerna också följt.
5. EMU-omröstningen 2003 kom till stånd efter ett utspel av M-ledaren Carl Bildt 1997 för att skapa problem för statsminister Göran Perssons splittrade parti inför valet -98. Och eftersom euron egentligen ingår i Sveriges EU-medlemskap föreslås nya omröstningar för att få fram en ja-seger.
6. Medborgarna kan sedan 1994 kräva kommunala folkomröstningar, men politikerna har sagt nej till nästan samtliga sådana namninsamlingskrav.

De rödgröna partiernas uppgörelse om folkomröstningen om Förbifart Stockholm innebär ytterligare ett avsteg från gräsrotsinriktningen. De vill att riksdagen ska tvinga kommunerna i Stockholms län att folkomrösta oavsett vad valda kommunpolitiker tycker.

Tolkningstvisterna efter en folkomröstning kan bli långvariga om motorväg ställs mot kollektivtrafik, som de rödgröna vill. Om det blir ja-majoritet för Förbifarten kan varje kollektivtrafiksatsning i nord-sydlig riktning ifrågasättas framöver. Liksom varje vägsatsning om det blir seger för det andra alternativet.

De rödgröna partierna har löst sin tvist enligt välkänd svensk folkomröstningstradition.