Det börjar brännas i den stora tävlingen om ett nytt stadsbibliotek i Stockholm.
Konturerna av en ny och välgörande radikal byggnad syns. Men utgången är ändå inte given. Gunnar Asplunds 1920-talsskapelse fortsätter att sätta press på de tävlande där utmaningen måste vara att bli bättre, rita något mer sinnrikt - eller helt underställa sig en av Stockholms få internationella ikoner.
Ändå, det finns ingen anledning att tävla med Asplund. Snarare snacka med honom, utbyta tankar, och i övrigt gå en egen väg. Han själv skulle applådera.
Så vem är vinnaren bland de sex bearbetade förslagen? Tävlingen liknar ett långdistanslopp. Några faller ifrån, andra tar ut stegen. Märkligt att se hur svårt det är att förvandla smarta idéer till gestaltad verklighet. Detaljerna avslöjar ofta handlaget. "Blanket" har efter omarbetning förlorat styrkan i sin tidigare fasad och det överraskande och lite hemliga "Dikthörnan", som lyste starkt i början, tycks ha slocknat. Synd, där fanns något som lockade.
Jag har också svårt att hålla uppe intresset för det ljusa "Delphinium" med etsade glasfasader och en tydlig huskropp på distans från Asplunds hus. Vackert, säkert rimligt och det enda förslag som maximerar ljusintaget. Ändå alltför konventionellt och stillastående.
Inte heller "The Book Hill" imponerar speciellt. Den är rörlig med sluttande plan och uppfyller mycket av det tidstyiskt "generiska", flyktigt rörliga. Men relationen till omgivningen är svag och kontakten till den gamla biblioteksbyggnaden fortsatt illa löst, trots nya direktiv.
Det verkligt intressanta i tävlingen är det spel som uppstått mellan det lite dunkla "Nosce te ipsum" och det radikala "Cut". "Nosce te ipsum" med försänkningar i arkitekturhistorien, "Cut" nästan helt utan förebilder. "Nosce te ipsum" hämtar influenser från en rik, historisk stadskultur där komplexitet och urban täthet är avgörande. Som tävlingsbidrag har detta blivit en pedagogisk och inopportun markering av att många av de nyckelbegrepp som hyllas i dag, öppenhet, tydlighet, transparens, faktiskt inte är självklara.
Det finns inslag i det här förslaget som är mycket vackra och som vunnit en hel del på att bearbetas. Men det har blivit på tok för mycket arkitektur och alldeles för lite bibliotek. Det materiella, allt som är mur, golv, tak, bärande konstruktion, skymmer funktionen.
Den tveklösa ledaren i det här loppet är förslaget "Cut". Och det drar ifrån. Bearbetningen har givit en rad nya kvaliteter. Kontakten med Asplunds byggnad är nu löst på ett elegant sätt och får mig att tänka på Daniel Libeskinds Judiska museum i Berlin. Ett nytt, mycket stort rum breder ut sig under entréplanet och flertalet funktioner är samlade till en av de två "flyglarna" utmed det djupa marksnittet (mot Observatoriekullen). Och fortsatt handlar det om en nybyggnad som i mycket liten grad förändrar Asplunds ikon och som inte förutsätter att de tre biblioteksannexen längs Odengatan rivs.
Nog är detta en vinnare - under förutsättning att allt görs för att föra in dagsljus i byggnaden. Norrläget består och kastar en skugga över hela tävlingen.